Försvarets IT-äventyr: Del 1

Försvarsmakten håller i dagarna på att införa ett nytt ‘integrerat resurs- och ekonomiledningssystem’, benämnt PRIO. Hela denna affär präglas förutom av en fullständigt häpnadsväckande förmåga att återupprepa tidigare misstag också av av ett märkligt spel mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet.

Jag har roat mig med att läsa igenom de offentliga granskningar av Försvarsmaktens IT-äventyr som på förekommen anledning genomförts av Statskontoret, Justitiekanslern m fl sedan mitten av 90-talet. Läsningen förskräcker, och är inte direkt smickrande för Försvarsmakten.

Åtskilliga skattemiljarder har satsats på diverse förmodat revolutionerande IT-system sedan början av 90-talet. I huvudsak har alla pengar gått rakt ner i sjön – eller rättare sagt rakt ner i konsult- och IT-bolagens fickor – medan knappt någon mätbar uteffekt eller ens införande av något av dessa miljard-IT-system åstadkommits. I andra fall har de inte hållit måttet, och har trots tydliga beslut från både regering och ÖB om att avbryta ideligen återuppstått på tjänstemannanivå. Mer om detta i senare inlägg.

När man läser granskningarna blir det dessutom uppenbart att det försiggår ett mycket intressant maktspel mellan Försvarsmakten och Regeringen, där Försvarsmakten oberoende av ‘politisk färg’ på Regeringen tycks driva en helt egen och oblygt listig politik för att bakbinda Regeringen så långt möjligt. Jag kommer att återkomma till saken både i detta och kommande inlägg.

Men först till dagens rykande aktuella fråga – PRIO:

Försvarsmaktens nya ”integrerade resurs- och ekonomiledningssystem” PRIO är egentligen en vidareutveckling av det gamla stenålderssystemet SAP. Redan när jag nämner namnet känner många SAP- drabbade världen runt instinktiva ilningar längs ryggraden. När SAP håller internationell ‘Nöjd Kund-konferens’ ryms hela skaran på ett utedass, vilket väl dessutom är den plats de flesta kunder dessutom skulle önskat att de deponerat programvaran på efter att de insett kostnaderna för, och konsekvenserana av, införandet.

Nåja, kanske är jag lite överdrivet elak mot SAP, men faktum är att jag stött på många människor från flera olika organisationer som infört systemet i fråga – och alla vittnar om bristande funktionalitet, stela system och skenande kostnader för införandet. I rättvisans namn drabbar väl detta å andra sidan i någon mån alla komplexa IT-system som införs i stora organisationer.

Med detta sagt inser dock de flesta att införande av komplexa IT-system kräver specialkompetens – och dessutom ställer höga krav på förmågan att utveckla och anpassa den egna verksamheten. När det gäller specialkompetens bör man se till att ha egen sådan som motpol till leverantörens. Annars hamnar man lätt i knät på nyss nämnda, vilket är ett misstag Försvarsmakten återupprepat ungefär sedan datorn uppfanns och fortfarande nyttjade radiorör.

Traditionsbundna militärer behöver dock inte vara ett dugg oroliga; Av Statskontorets granskning kan jag utläsa att absolut ingenting tyder på att Försvarsmakten tänkt frångå denna väletablerade tradition när det gäller PRIO-införandet heller.

Enligt Statskontoret har Försvarsmakten dessutom (återigen) gjort nybörjarmisstaget att fokusera på tekniken och snarast glömt bort verksamhetsanpassningen. Vilket för all del är allt för vanligt i många organisationer. Men i Försvarsmaktens fall kompliceras det å andra sidan något eftersom man enligt Statskontoret köpt ett system som inte passar verksamheten – utan i stället bestämt sig för att anpassa verksamheten efter IT-systemet.

Så till grunderna vad avser PRIO-införandet. Införandet är tänkt att genomföras i fyra steg, varav de två första är de enklaste och mest grundläggande. Införande 1 och 2 omfattar funktionalitet för personalfunktionen, medan införande 3 och 4 omfattar de mest omfattande, komplexa och verksamhetskritiska delarna av PRIO.

Införande 1 och 2 har påbörjats och genomgår en hel del problem, vilket som tidigare nämnts förvisso inte är särskilt förvånande. Läget ansågs dock som så bekymrande att Regeringen gav Statskontoret i uppdrag att granska införandet av PRIO.

Jag har läst rapporten, som är offentlig och kan laddas ned från Statskontorets hemsida. Rapporten fastslog en del saker och antydde en del andra. Men om man översätter kanslisvenskan till vanlig sådan kan man väl säga att slutsatserna kan sammanfattas med att 

1. Försvarsmakten har beställt och betalat för något helt annat än vad man behöver.

2. Som en följd håller man nu på att anpassa försvarsmaktens verksamhet efter IT-stödet i stället för att göra tvärtom.

3. Troligen kommer systemet PRIO på det övergripande planet förmodligen inte att göra någon nytta alls.

4. Man har inte en aning om vad slutkostnaden egentligen kommer att bli, eftersom Statskontoret betraktar hittillsvarande budget som en orealistisk glädjekalkyl.

5. Det finns idag ingen teknisk lösning som ens gör det möjligt att driftsätta införande 3 och 4.

6. Projektet har haft fokus på leveranser, införande och teknik och åsidosatt behovet av verksamhetsutveckling.

7. Man har börjat driftsätta systemet trots att ingen förvaltningsmodell finns framtagen.

Med detta sagt rekommenderar Statskontoret att man sansar sig och ser till att leverans 1 och 2 gett vad leverantören utlovat innan man avropar införande 3 och 4.

Hur hanterar Försvarsmakten då denna granskning? Jo, ett par veckor efter att den landat på bordet skyndar man sig att avropa steg 3 och 4. Man gör alltså snabbt precis tvärt emot vad granskningen råder en att göra. Dessutom avropar man steg 3 och 4 för fast pris liksom man gjorde för steg 1 och 2. (Jag återkommer nedan om varför fast pris inte är en särskilt bra lösning för PRIO-affären).

Varför gör man då på detta vis? Visa av tidigare erfarenheter – där Regeringen listigt stoppade nedläggningen av Hästveda genom att skriva in i regleringsbrevet att nästa steg av införandet av GLC/NOC  krävde riksdagsbeslut – vill Försvarsmaktsledningen förstås bakbinda Regeringen, så att inte nyss nämnda institution återigen räddar Försvarsmakten från att göra bort sig.

Enligt grundlagen (RF 11:7) får Regeringen nämligen inte överpröva enskild förvaltningsmyndighets beslut i en sakfråga.  Regeringen kan påverka kommande beslut genom sina regleringsbrev, men de kan inte ha någon synpunkt på av förvaltningsmyndighet redan fattade beslut.

Om man således skyndar sig att beställa steg 3 och 4 är det därmed ett av förvaltningsmyndighet fattat beslut och ‘för sent’ för Regeringen att lägga sig i.

Jag gissar att man dessutom omedelbart innan man skrev på var fräck nog att ringa Regeringskansliet och informera om att man kommer att avropa PRIO steg 3 och 4. Ingen på Regeringskansliet – Försvarsministern inräknad – kan ju ändå säga emot med RF 11:7 i minnet. Men regeringen måste i princip stötta beslutet utåt eftersom ‘Försvarsministern ju var informerad om beslutet’.

Listigt.

Slutligen; Att betala fast pris i stället för löpande räkning kan ju tyckas klokt. Problemet är att det i det här fallet på grund av Försvarsmaktens bristande beställarkompetens i kombination med motpartens knappast bristande sälj-sådan får precis motsatt resultat. Det blir t ex ointressant att avbryta projektet oavsett vad som levereras. Och:

Om man – allt enligt Statskontorets granskning – inte vet vad man vill ha, vad man skall ha det till eller hur man skall använda det vet man således bara en sak när man skrivit på kontraktet. 

Man vet vad man – minst – får betala…

 

Läs även om PRIO hos Wisemans Wisdoms, Chefsingenjören och Väpnaren