Om Edward Snowden och begreppet risk

Begreppet risk kan vara många saker. Förenklat kan man säga att det vi oftast menar består av två delmängder; sannolikhet och konsekvens.

Under kalla kriget hade jag sannolikt sågat Edward Snowden som förrädare. Allas våra liv och hela vårt samhälles hela existens hängde nämligen på bevarandet av våra hemligheter. Av den anledningen har jag alltid varit kluven inför avslöjanden av t ex Ingvar Bratt och Jan Guillou. Sveriges existens som nation – liksom de flesta andra – balanserade på en bräcklig linje. Sverige och vi som bodde här – mitt emellan två militariserade block med fingret på avtryckaren – tycktes gå på den slakaste linan. Om någon snubblade fanns bara totalt krig, undergång och i bästa fall uppslukandet i sovjetkommunismen – och därmed utplånandet av individen – kvar. Dem av oss som överlevt hade blivit mentala slavar i en förtryckarregims ledband.

Jag hade hellre dött. Bokstavligen. Och jag utbildades också för att antagligen göra det. Med professionalitet och stil, in till sista dödssucken. Vi behövde våra hemligheter, hellre en för mycket än en för litet, och det var också motiverat med hårda straff för dem som avslöjade dem.

Idag är det knappast någon nation som hotas av utplåning genom massiv invasion eller kärnvapenvinter. Sverige har som land rentav blivit så vilse i världen efter kalla kriget att man inte längre vet vare sig vad man är eller vill bli. Rent krasst tror jag personligen Sverige är på god väg att i demokratisk ordning avskaffa sig självt, i brist på bättre. Som svensk och nostalgiker kan jag tycka det är tragiskt, men får nog acceptera att saker och ting är som de är.

Hotbilden i västvärlden har krympt så till den milda grad att Sverige t o m lagt ned sitt försvar. Många andra länder i Västeuropa bedömer saken på liknande sätt. De enda hot man verkligen rustar för att möta tycks finnas i de egna befolkningarna, och är på intet sätt kopplade till främmande makt.

Hemligheterna bevakas trots det minst lika hårt som under kalla kriget – trots att konsekvensen av att de avslöjas knappast som under kalla kriget innebär risk för utplånande av hela nationer och samhällssystem. I värsta fall kan konsekvensen just nu bli ett par sprängda bussar, eller några IED:er i Afghanistan eller Irak. Om man har livlig fantasi kanske sarin, en smutsig bomb eller ett taktiskt kärnvapen i en västerländsk stad. Fruktansvärt, horribelt, men knappast längre det globala Armageddon jag tillbringat en stor del av mitt liv att på hel- halv- eller deltid förbereda mig för att möta. Sannolikheten att något värre än enstaka terrordåd skall inträffa är dessutom oerhört låg, även om underrättelsetjänsten skulle fråntas möjligheten att godtyckligt spela in samtalet till frun från tjänsteresan eller katalogisera våra privata partybilder från Ibiza.

Sannolikheten att Snowdens avslöjanden innebär någonting vare sig positivt eller negativt för de som verkligen hotar den globala världens oskyldiga skattebetalare, eller ens deras verktyg – terroristerna – är oerhört låg. Något Snowden sett till själv genom det sätt på vilket han läckt information. Även om väl ingen var direkt förvånad över Snowdens uppgifter var det bra att få ett kvitto på vem som egentligen kontrollerar vem i förhållandet mellan våra västerländska statsbildningar och deras medborgare.

För terroristerna eller andra stater är det knappast en nyhet att vi alla behandlas som potentiella säkerhetsrisker och att allt vi säger, skriver eller gör som kan sparas på en hårddisk också gör det. De räknar redan med total övervakning av allt de säger och gör. De enda som inte gör det är vi andra, med våra liv.

Så – mot bakgrund av ovanstående – vad har Edward Snowden nu begått för fruktansvärda brott som gör honom så jagad att ett litet oberoende land som Österrike lydigt trampar på såväl diplomatisk kutym som internationella konventioner och gör husrannsakan i Bolivianska regeringsflygplan? Visst, jag kan lugnt konstatera att Snowden juridiskt sett har brutit mot såväl anställningsavtal som amerikansk lag. Han är således formellt sett en brottsling. Precis som Nelson Mandela, Dawit Isaak eller Martin Schibbye alla är brottslingar. Formellt sett.

Men, i sak? I vad av det Snowden gjort manifesteras detta grova brott?

Edward Snowden har avslöjat för oss som berörs hur vi alla övervakas i minsta detalj.

Vi. Alla. Övervakas och arkiveras. I detalj. Utifall att. Världens invånare delas på våra regeringars uppdrag in i två kategorier; dömda och ännu inte dömda.

Om någon föreslagit något så horribelt under 70-talets kalla krigs-atomvapenhot hade många nog hellre valt döden i atomvintern än tanken på att Orwells 1984 faktiskt skulle bli verklighet. Så hur kunde detta ske? Jo, världens stater övervakar sina medborgare av samma anledning som hundar slickar sig på snoppen; för att de kan. Och den nya tekniken har gett dem mer än de kunnat drömma om i sin vildaste fantasi.

De har säkert också demokratiskt stöd för det, av väljare som desperat griper efter varje halmstrå av inbillad trygghet och för varje strå mer än gärna betalar med stora skäppor frihet. Men om det finns någon fråga majoriteten har föga med att skaffa så är det min privata konversation. Den är min. Min privata.

Jag brukar alltid framhålla USA:s konstitution som ett av världshistoriens stora föredömen. Andan av frihet, oberoende, integritet och maktdelning och -begränsning i den konstitutionen gör nu den amerikanska staten tyvärr allt för att glömma, förringa eller avskaffa.

Jag tycker det är mer än synd. Även om konstitutionen har sina märkligheter och baksidor är min personliga åsikt att USA antagligen hade varit diktatur i flera omgångar sedan oavhängighetsförklaringen 1776 om inte dess konstitution varit så stark, omhuldad och oföränderlig. Om inte annat hade USA redan för minst ett halvt decennium sedan varit den demokratur landet är på god väg att bli, dragandes hela västvärlden med sig som lydiga knähundar.

Så långt USA, som ändå inte har så många alternativ. Man kan som amerikansk nationell företrädare inte gärna ignorera att någon bryter mot nationell lag – oavsett hur behjärtansvärt motivet än må vara. USA måste låta juridikens kvarnar mala. Men för oss som inte drabbas av den amerikanska jurisdiktionen finns den internationella asylrätten. Så vad gör vi åt Edward Snowden i Sverige? Eller i Europa? Ja, förutom då att begå internationellt förkastliga semi-krigshandlingar och halv-övergrepp genom att muddra regeringsflyg från Bolivia?

De vanligtvis svulstiga förkunnelserna om yttrandefrihet och ansvar lyser med sådan frånvaro att yttrandefrihetsintresserade med anlag för torgskräck avrådes från deltagande i debatten. Hela det politiska Europa springer benen av sig för att slippa ha en åsikt, och än värre, behöva ta något ansvar. Anledningen är sannolikt att de amerikanska fingrarna inte är ensamma i syltburken. Den sylt man kokar på NSA slukas säkerligen också ivrigt (för att de kan) av det politiska Europa som nu med ännu icke avslöjade syltröda munnar ivrigt försöker att inte se, inte höra och – för helvete – inte prata!

Asyl, ja. Hur var det nu med det begreppet?

Meningen med asyl är att någon som begått ett faktiskt brott mot ett visst lands lagar kan skyddas i ett annat land. Själva asylbeslutet blir ett ”statement” att asyllandet anser att det i ursprungslandet förvisso olagliga har varit moraliskt rätt. (Just detta är en av de huvudsakliga anledningarna att jag anser att alla som förespråkar ”världsregering” borde tänka en gång till. Vart flyr man som ”obekväm” och var söker man asyl om allt styrs av samma makthavare?)

Många länder kräver att asyl söks först efter man satt foten i själva landet, d v s efter inpasseringskontrollen. Konstruktionen är nog snarast en kvarleva från en värld där alla visste vem som var vän eller fiende i kombination med en önskan om att begränsa antalet faktiska asylsökande. Så många söker ju asyl idag, och de flestas asylhistoria är svår att kontrollera. Bättre då om man krånglar till det lite.

I dagens luddiga, globaliserade värld med diverse mer eller mindre dolda allianser och beroenden innebär det döden för asylverktyget så som det egentligen är avsett. ”Visst, jag kanske ger dig asyl. Lås bara fast dig själv i handbojorna här, så skall jag fundera lite och bestämma hur jag gör efter ett prat med min polare som kräver ditt huvud på ett fat…”

Men i fallet Snowden finns en asylhistoria som är allt annat än svår att kontrollera. Den står att läsa innantill på löpsedlar och i regeringsuttalanden världen över.

Om jag, med god eftertanke och hyfsat med information, analyserar Snowdens brott, som vi nog alla kan anse hyggligt lett i bevis att han begått; vem kan överhuvudtaget anse att vi vanliga gräsrötter i världen inte behöver veta det alla terrorister redan vet – att allt vi någonsin yttrar i lättja, övermod, ilska, sorg, berusning, glädje eller villfarelse i privata konversationer kommer att dyka upp tjugo år senare för att sätta press på oss när vi haft fel åsikt eller förargat valfri statsbildning? 

Vem är egentligen ”offret” för Snowdens brott? Vem kan anse att det är ett så grovt brott att avslöja att vi alla övervakas och att våra liv sparas på hårddisk? Läs förra meningen igen och tänk. Noga. Tycker du, den i vars namn Snowden jagas, att det är ett brott mot dig?

Vad kan egentligen vara mer asylskäl än Edward Snowdens gärning? Utan vinning och utan bedömbar skada för någon – annat än möjligen för organisationer, företag och politiska strukturer – gav han hela sitt liv för att upplysa oss, världens medborgare om sådant vi rimligen har rätt att veta.

Världen har hittills svarat med en gäspning och en fråga om var han tänkt bo och vad hans flickvän tycker om att han sagt upp sig från sitt välbetalda jobb.

Kan vi inte bättre?

Den avsiktliga tystnaden och undvikandet av denna heta potatis från den svenska regeringen är förståelig. Ett rakryggat ställningstagande vore politiskt omöjligt. Det skulle kosta för mycket i försämrade relationer med USA, och dessutom kan det förstås hända att den svenska statsmakten i denna fråga heller inte har helt rent mjöl i påsen. Det kan jag förstå. Men den trötta, avmätta och ambivalenta hanteringen av själva principfrågan från media är smått förvirrande.

Media serveras världens största och mest genomtänkta avslöjande av hela vår nya, högteknologiska samhällsordnings baksidor. Och för första gången lyckas man skriva spaltkilometer och sända i timtal i  total, okritisk objektivitet och helt utan att det går att spåra en enda åsikt eller värdering.

Vore det inte ett enda obegripligt undantag i en massiv djungel av vinklad journalistik skulle jag rentav jubla, men i en journalistkår som annars även på nyhetsplats brukar ta tydlig ställning om både det ena och det andra är det för en gångs skull märkligt tyst. Det har förvisso skrivits en hel del ledarspalter om att det ”nog” var bra att han läckte det alla visste, kanske med någon förnuftig spekulation om vad som kommer att hända härnäst. Men några som helst förslag eller kritiska frågor om vilken ståndpunkt Sverige borde ta går för första gången på länge knappt att hitta alls, vilket är smått unikt. 

Min undran är hur det egentligen står till med Sverige och ”världens mest generösa asylpolitik”? Borde vi inte rentav för att befästa vår tätplats aktivt erbjuda Edward Snowden asyl trots att han formellt inte ansökt? Han – om någon – torde både behöva och förtjäna asyl i dess allra renlärigaste tolkning. Inget asylärende kan någonsin ha varit tydligare eller lättare att ta ställning till.

Varje lands regering som nekar asyl säger indirekt att det varit bättre om Snowden varit tyst. Att det inte är intressant huruvida du själv bestämmer vad som skall vara privat eller inte. Vi kan redan sålla Portugal, Frankrike och Österrike till listan i och med deras agerande mot Evo Morales bolivianska regeringsflygplan.

Som tur är för Sverige har Snowden klokt nog inte ens nämnt Sverige som alternativ (vilket i sig är ett underbetyg åt ”världens bästa asylland”). Det vore dessutom kanske ”politiskt omöjligt” att ge numera papperslöse Edward Snowden asyl i Sverige. Men borde inte Sverige i sådant fall utöva påtryckning i någon form för att fallet Snowden skall få en lösning? Borde inte Sverige, världens moraliska supermakt, stå för en åsikt i frågan? 

I den svenska grundlagen, Regeringsformens första kapitel, första paragraf, under rubriken ”Statsskickets grunder”står fortfarande att läsa

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket ”.

Det börjar kanske bli dags att bevisa att makten inte redan utgått från folket. Du som läser det här är en del av det folk makten utgår ifrån, eller redan har utgått ifrån. Du väljer själv vilket.

Jag önskar personligen Sverige på något sätt skulle göra mer än bara lamt titta på, som en strykrädd kappvändare till unge som står lite utanför ringen och storögt iakttar när de stora grabbarna skockas kring den lille töntige grabben med glasögon och resonerar om vilken ”behandling” han skall få. Att Sverige skulle tycka något, försöka hitta en lösning – även om tönten, som ju alla töntar alltid gjort, ”bett om det”. 

Snowden har gjort fel – men han har gjort det i bästa uppsåt. Han har brutit lag och lämnat allt för att ge oss alla svart på vitt hur det snokas i våra privata åsikter, barnkalas, semesterbilder, självutlämnande inlägg på forum och kontaktsajter, nyfikna porrsidebesök, politiskt inkorrekta kommentarer och intima kärleksförklaringar. Han har avslöjat hur vi alla godtyckligt behandlas som potentiella brottslingar och arkiveras i östtysk Stasi-stil. För detta har USA knappast något annat val annat än att döma honom till – minst – ett långt fängelsestraff.

Sådant brukar inte mötas med tystnad i det offentliga Sverige.

Var är de TV-sponsrade stödgalorna ”till stöd för”, insamlingarna och de svulstiga anförandena som brukar stå som spön i backen i Sverige? Blev det för nära? För obekvämt? Riskerar vi något – på riktigt – av att ta ställning? Är frågan inte sådär svartvitt politiskt självklar och okontroversiell att alla kan vara med i någon av de vanliga svenskt konsensus-solidariska galorna? Ni vet, de där galorna som är så där tryggt svenskt lagom att det enda de medverkande egentligen riskerar med det egna ställningstagandet efter all karriärbefrämjande gratisreklam är att andras pengarinte riktigt räcker till…

Ärligt talat; om inte Edward Snowden förtjänar asyl i varje samhälle som vill kalla sig civiliserat – vem gör det egentligen då?

–     –     –