Om frivilliga IS-krigare

 photo 9e5e779f-368e-4cd5-b0d0-8d12dca7fc66_zpsaa661808.jpg

Debatten svallar hög om hur man ska komma tillrätta med de unga män som ansluter sig till IS eller andra terrororganisationer. Många förordar kriminalisering. Personligen är jag kluven i frågan. Främst eftersom jag tror kriminalisering vore ett kraftfullt slag i luften.

Om jag följer mina egna principer om vad som bör krävas för att införa en ny lagstiftning från mitt gamla inlägg Om att stifta lag finns det vissa grundkrav man ska ställa på en lag som kriminaliserar något:

– Den skall ha en mätbar effekt.

– Den skall för en normal, hederlig människa vara möjlig att följa utan större uppoffringar i ett normalt leverne. Alltid.

– Den måste innehålla en tydlig avgränsning. En vanlig människa måste som hon går och står kunna avgöra vad som är tillåtet och inte.

– Det måste vara möjligt för myndigheterna att kontrollera efterlevnaden.

Den måste innehålla en möjlighet till sanktion om den inte efterlevs.

 

Jag kan se problem att nå tillräckligt bra resultat för första, tredje och fjärde punkterna. En kriminalisering av deltagandet riskerar därför att bli en papperstiger.

Den första punkten är i det här fallet en direkt funktion av att de andra punkterna uppfylls. Därför lämnar jag den därhän.

För att uppfylla den tredje punkten är det rimligt att man måste kategorisera och i förhand peka ut de organisationer, länder, kårer eller enheter som är straffbara att ansluta sig till – vilket torde bli en storpolitisk övning i den högre skolan. Antagligen skulle man få förlita sig på FN:s ”terrorlistor” som grund, kompletterade med egna svenska utrikespolitiska överväganden och undantag. Ändå skulle man missa en hel del organisationer som kanske borde höra hemma i sammanhanget.

Även om terrorstämplingen skulle bli en källa till kontroverser och debatt låter det sig i alla fall göras, rent praktiskt (Det kan rentav vara så att det är något som måste göras för att uppfylla internationella konventioner). Men – det stora problemet för hela paketet är den fjärde punkten – att kontrollera efterlevnaden:

Det kommer att vara svårt – om inte omöjligt – att styrka att någon enskild person anslutit sig till just IS eller någon i framtiden terrorklassad organisation med så entydig bevisning att det räcker för en fällande dom i domstol.

Personligen tror jag vi får leva med att det är på det viset.

Så vad är då alternativet? Ofta nämns i debatten att de som begått krigsbrott ska fällas för det individuellt. Det är en fin tanke, men tyvärr kommer det inte att hända, eftersom få krigsbrott begås individuellt. Brott mot mänskligheten hämtar med få undantag styrka i flockinstinkten och genomförs av grupper av människor under kaotiska förhållanden, ofta i enskildhet bakom en skyddande skärm av mer eller mindre ”oskyldiga” eller ovetande soldater från samma armé eller allians. De offer som mot förmodan överlever kan sällan peka ut någon. De har ofta aldrig sett mördarna förut, och det är dessutom sällan bara en mördare som drabbar dem – utan en hel hop i samma ålder och likadana kläder. Eventuellt maskerade.

Jag har själv just skrivit klart min bok om den svenska FN-bataljonen BA01, och har skickat den till några olika förlag för påseende. I den förmedlas bland annat historien om massakern i Stupni Do i centrala Bosnien den 23 oktober 1993. Den bosnienkroatiska ”specialpolisenheten” Maturice – ett mördarband av IS-kaliber – gav sig på en bosniakisk by i skydd bakom reguljära bosnienkroatiska HVO-förband. Vi lyckades aldrig ta oss fram till byn i tid för att förhindra massakern – varför får du läsa i min bok – men vår bataljons militärpoliser genomförde en av de mest heltäckande och väldokumenterade utredningarna om krigsbrott utredarna från krigsförbrytartribunalen ICTY sett.

Med denna fantastiska dokumentation i åtanke – vad blev då resultatet?

Jo; det ansvariga befälet Ivica Rajic greps i Split tio år senare – 2003 – efter att ha getts en ny identitet och under alla år skyddats av Kroatien. Efter den kroatiske presidenten Franjo Tudjmans död offrades Rajic för att visa god vilja inför Kroatiens EU-ansökan. Han dömdes 2006 och sattes att avtjäna sitt straff i spanskt fängelse. Där skötte han sig, släpptes 2011 och är nu sedan flera år en fri man. Ingen annan av hans 200-talet medbrottslingar i Maturice har ens blivit åtalad. Det var rättvisan och upprättelsen. Priset för att förinta en hel bosniakisk by.

Det är således naivt att tro att det någonsin ska gå att ens knyta en enskild individ till ens något av de tusentals brott mot mänskligheten mord- våldtäkts- och slavindustrin IS begår. Även om de själva är pigga på att lägga ut bilder på sig själva – och t o m sina små barn – på Facebook hållandes i avhuggna huvuden torde det vara svårt att bevisa att de själva deltagit i dödandet.

Vi kanske får leva med att det är på det viset också, även om det svider rejält i själen.

Något jag däremot inte kan leva med är tanken att betrakta den som villigt och med öppna ögon ger sig av för att ansluta sig till IS som ett offer, att på allvar vilja erbjuda den som medvetet sagt upp rätten att ens kalla sig människa terapi, jobb eller ens förståelse.

Jag beklagar, men sådant får t o m en stillsam man som mig att koka av ilska och vilja skrika rätt ut. Ursäkta, men hela idén om att ”ta hand om” hemvändande IS-krigare får mig att tänka på en intervju jag en gång läste, där Svenska Akademiens förre ständige sekreterare Horace Engdahl berättade varför han trivdes så bra under de år familjen bodde i Tyskland:

”Det är som Sverige – fast för vuxna.”

Nu vet jag inte om Tyskland är så mycket bättre ur just det här perspektivet. Hela Europa tycks ha fastnat i något slags kollektiv förvirring av relativisering, överloppshandlingar och obeslutsam ryggradslöshet. Sverige tycks som vanligt fast beslutet att leda ligan och ger knappt längre intrycket att vara ett riktigt land – utan ett enda stort dagis för barn mellan 0 och 100 år. Det är respektlöst mot IS-krigarna själva, mot deras offer och mot varje människa som lever på denna jord att behandla dem som vore de viljelösa barn som inte förstod bättre.

Men, man ska nog inte fästa för stor vikt vid min indignation, för jag är partisk i frågan. Jag har nämligen mött denna typ av ”tuffa krigare” förut. Jag kan deras sort, vilket för alltid kommer att göra det svårt för mig att relativisera saken. Jag vill inte höra några undanflykter från Ivica Rajic eller hans hejdukar om vilka offer de egentligen var när de kände sig tvungna att plåga två-treåringar till döds med brinnande dieselolja. Jag vill inte höra hur svår ångest de fick av att krossa skallen på gråtande spädbarn i deras spjälsängar. Jag vill inte höra ett knyst om hur de kände sig tvungna att gruppvåldta och skära halsen av en tonårstjej vars liv slutade i ett gurglande ångestskri för att de känt sig  marginaliserade i det jugoslaviska samhället. Jag är hemskt ledsen över min omänskliga och oförstående attityd, men jag saknar helt enkelt empati för sådant folk. De gjorde sitt val, det var deras eget, och det finns inget försvar – hur man än vänder och vrider på saken.

Och ändå är det inte mötet med Rajic och hans likar som fått mig att anse att det finns en bortre gräns för när man har rätt att kalla sig människa överhuvudtaget; det är mötet med de överlevande efter hans och liknande mördarpacks nonchalanta likgiltighet inför döden och livet.

Jag har mött offren när ljudet av det skott som fick deras mors kropp att falla till marken som en trasa fortfarande ekade i deras öron. Den syn av det förvridna bylte som bara en sekund tidigare var någon de älskade, och som älskade dem, kommer de att bära för sina ögon varje dag livet ut – decennier efter att Ivica Rajic började vandra på gatorna som en fri man. Den där synen satt så djupt etsad i deras ögon och själar att man lätt kunde se den utifrån.

Jag försöker vara en förlåtande och vänlig man, men efter den 23 oktober 1993 finns det helt enkelt gränser för hur långt min empati klarar att sträcka sig. Och till den som frivilligt ansluter sig till IS eller andra mord-, våldtäkts- och slavindustrier kommer den aldrig att nå. Enligt min personliga åsikt borde ingen ”Ivica Rajic” eller ”Anders Behring Breivik” – faktisk eller potentiell, oavsett undanflykt – ges minsta utrymme att gå lös på gatorna i ett civiliserat samhälle.

Aldrig mer.

Någonsin.

Men om jag nu måste stå ut med det – vilket i sig får en spottloska i ansiktet att kännas som rena komplimangen – så ska de banne mig inte ha den minsta empati, omtanke eller uppmuntran bekostade av svenska skattemedel. Den rätten har dessa vuxna män – mördarwannabes – medvetet avsagt sig.

Så, vad göra åt ”IS-krigare”? Ja, om det ens finns en chans blir det inte lätt, men det gäller att i så fall börja i rätt ände. Och Sverige saknar tyvärr några viktiga grundförutsättningar för att rå på problemet överhuvudtaget, vilket jag kommer att återkomma till i senare inlägg.

–     –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

39 kommentarer till Om frivilliga IS-krigare

  1. Tango Smurfen skriver:

    Om vi inte kriminaliserat kommer dessa monster till människor kunna öppet och offentligt skryta om sina handlingar. De kommer att kunna resa omkring och berätta för att värva nya rekryter.

    • Morgonsur skriver:

      Jag tror att man måste se över de juridiska förutsättningarna att hantera IS-krigare – men att lösningen inte nödvändigtvis ligger på straffrättens område. Det kan finnas andra lagändringar som kan ge minst lika stor effekt. Att något måste göras är klart.

      Det är ett hån mot mänskligheten att på dagen 70 år efter befrielsen av Auschwitz-Birkenau prata om ”rehabilitering” av människor som är att jämföra med lägervakter där och då. Särskilt att göra det medan mördandet fortfarande pågår med oförminskad intensitet.

  2. Aktieingenjören skriver:

    Bör inte den rådande fetishen för att filma och skryta i mobiltelefoner räcka utmärkt för att bevisa IS engagemang?

    Ett problem vi verkar ha i det här landet är att vi ibland har minst sagt absurda beviskrav. Men jag tycker att det borde gå att följa upp en terrorlagstiftning med hjälp av terrorlistor och underrättelsearbete som ändå måste utföras.

    • Morgonsur skriver:

      Som sagt finns det åtskilliga juridiska verktyg att pröva utan att behöva fälla någon för brott i domstol. Risken är att insatsen inte motsvarar utfallet. Den nya svenska given att man antingen fälls för brott och sitter i fängelse, eller går på gatorna som en fri man har sina begränsningar. Det finns bevisligen gränsfall där man bör se över om det går att använda eller utöka redan befintlig lagstiftning för tvångsvård eller förvarstagande. Det är heller ingen mänsklig rättighet att ha pass.

      Tyvärr är det någonstans där vi hamnar. Och jag är långt ifrån den som förordar den typen av lösningar annars.

      Det förebyggande arbetet är svårast. Jag tror inte det räcker med ”jobb och trygghet”, eftersom det är precis det erbjudandet de unga männen revolterar emot. De har helt andra drivkrafter. Jag lär återkomma i ämnet.

      • Tango Smurfen skriver:

        I Italien hanterar man maffiamedlemmar som inte kan fällas för något brott med förvisning. De tvingas bo på en ort långt borta från sitt kriminella nätverk. Känns kanske inta 100% schyst men verkar fungera bra.

  3. ErikG skriver:

    Det hela borde väl inte vara så komplicerat. Om den återvändande IS-mördaren känner att han (för det är ju knappast en ”hen” eller en hon) behöver samhällets ömma vård och reintegration så behöver han ju bara ta kontakt med närmaste åklagare och erkänna sina krigsbrott – helst med dokumentation, så att denne kan tilldömas den typ av vård vi i Sverige normalt är villiga att erbjuda sådana typer av ”offer”, dvs KRIMINALVÅRD. Om den hemvändande mördaren inte känner ett behov av vård så är det ju dumt om vi ska TVINGA på denne vård som inte behövs eller kommer göra nytta.

    Det mest störande i hela historien är ju den fantastiskt fina dubbelmoral som våra politiker visar. Det är stört omöjligt att ta hand om de som arbetat som tolkar åt försvarsmakten i Afghanistan, men att ge terrorister uppehållstillstånd är inga som helst problem, tvärt om.

    Våra egna soldater som behöver den vård och reintegration som man nu vill erbjuda de som mördat för Daesh, möts av misstro och ointresse, och i de fall de skadat sig, byråkratiska problem med Försäkringskassan.

    Men för våra politiker är det självklart att våra fiender ska erbjudas bättre vård och villkor än de som slåss för oss.

    Tack för en mycket bra blogg för övrigt. Kan inte minnas att jag kommenterat innan, men jag har läst den i flera år.🙂

    • Morgonsur skriver:

      Tack. Ja, det är rimligt att man först visar uppriktig ånger och vilja att sona sina gärningar, och inte bara charmar till sig förmåner. Annars lär ingenting fungera.

      • Tango Smurfen skriver:

        Man bör ångra sina synder för att få förlåtelse. Man kan även åläggas någon form av botgöring

  4. jan-olov holm skriver:

    Oerhört starkt och bra skrivet

  5. Love Alm skriver:

    Jag är inne på ErikG:s linje. Vill man bli rehabiliterad så får man erkänna sina brott, bli dömd, och sedan får vi se till att fångvården har de kompetenser som krävs för att kunna ge terapi och reintegrera personen i samhället. Men det gäller ju alla brott, man ska sona för det man gjort och samtidigt rehabiliteras så att man inte återfaller.

    Love Alm
    lovealm.wordpress.com
    @DrLoveMachine

  6. Heckler skriver:

    I ett större perspektiv, hur skulle omvärlden se på att landet Sverige hjälper IS-krigare som begått fruktansvärda saker? Jag tänker på internationella samarbeten, samövningar med NATO osv. Jag får känslan att IS är de flesta länders stora fiender, men landet Sverige inte riktigt vågar stå upp mot detta hot,utan man står och stampar med ett ben i varje läger, då personerna det handlar om är invandrare. Deras handlingar är väl fördömda av de flesta men personerna bakom, det är där det brister för Sverige. År jag ute helt fel eller…?

  7. .mats skriver:

    Och så borde vi kalla dem för Daesh, eftersom det är ett nedsättande ord för dem. Och som fungerar alldeles utmärkt även för oss.

  8. Roger Klang skriver:

    ”Brott mot mänskligheten hämtar med få undantag styrka i flockinstinkten och genomförs av grupper av människor under kaotiska förhållanden…”

    Dessa förbrytare är de som skapar dem kaotiska förhållandena. Länder bryts ned ekonomiskt av förbrytarna, sedan anklagar de USA för deras egen fattigdom, efterblivenhet och dysfunktionalitet. Säg mig, Morgonsur, hur mycket eller lite skräms du av dem här typerna personligen? För mig skrämmer de inte alls så länge de inte håller en Kalashnikov i händerna när jag saknar vapen.

    Min erfarenhet är att sanslösa våldsdåd och sexualförbrytelser av gäng inte utförs av modiga män, de utförs av män som saknar empati när dessa har ett rejält övertag, och för det behöver man inte ha något mod. När man ger sig på kvinnor och barn så säger man egentligen; ”Jag hatar dig, men jag vågar inte möta dig”. Jag skräms mer av nyhetsreportage om de här dåden än förövarna själva i så fall, men jag har det under kontroll.

    Roger

    • Morgonsur skriver:

      Det är svaga, fega människor som inte ser något annat sätt att bli något än att höja sig över mängden genom att göra ner alla andra. Och som behöver gömma sig i en flock för att ens våga göra det.

      • Tango Smurfen skriver:

        Detta är definitionen av ondska. Att vilja förbättra sin egen ställning genom att försämra för någon annan. Jag mår bra genom att få någon annan att må dåligt. Problemet är att man inom det svenska vänsteretablissemanget inte tror att onska finns. Det finns bara onda strukturer. Den som gör något ont gör det för att han är offer för en struktur. Eget ansvar kan då inte finnas. Allt handlar bara om att förändra ”samhället”.

        Att mörda, våldta och tortera kan därför vara riktigt. Om det görs för att förändra strukturer. Därför sympatiserar vänstermänniskor med muslimska terrorister. De har nämligen bestämt att muslimer ska fungera som ett substitut för den arbetarklass sommar försvunnit (eller snarare flyttat till Kina).

  9. Urban Olsson skriver:

    Jag håller med om svårigheten att få tag i bevis som håller i domstol. Något som skulle vara värt att titta närmare på är att gå tillbaks till hemvändarnas gamla asylansökningar och vilka motiveringar de angav där och då. Visar det sig att det de sagt tidigare inte stämmer så borde vi arbeta mer med återkallelser av uppehållstillstånd. Detta fungerar iofs inte på de jihadister som är födda i Sverige men det gäller att utnyttja Utlänningslagen så ofta det är möjligt. Det lär knappast finnas en enda lösning som täcker in alla möjliga variabler utan det gäller att ha ett flertal olika lagstiftningar att använda sig av.

    • Morgonsur skriver:

      Det är en tänkbar möjlighet – att användas med omdöme. Som jag sagt ovan finns flera juridiska verktyg som sannolikt är betydligt mer effektiva än straffrätten.

  10. Tango Smurfen skriver:

    Jag har haft mycket kontakter med invandrare genomgående har de stor respekt för den svenska lagstiftningen. De vill inte göra något som är förbjudet. En kriminalisering av att delta i ISIS strider skulle vara ett kraftigt argument emot

  11. Rick skriver:

    Bra skrivit, håller med dig och identifierar mig med dina känslor Reservationslöst! Har även mött liknade människor under min tjänstgöring i US ARMY i Kosovo kriget.

    För mig i detta läge, anser jag att det bästa vi kan göra är att stödja Irak och Kurdiska styrkor, gärna direkt för det är nu kriget rasar. Men även militär utbildning, resurser för att lindra lidandet och återuppbygga infrastruktur så som skolor, kommunikationer, hälsovård.

    De frivilliga IS krigarna som bär Svenskt medborgarskap anser jag är fiender till vårt samhälle, de har aktivt anslutit sig till en organisation som kämpar mot allt vårt land står för i värderingar. För det anser jag de ska dömas för Landsförräderi, är ingen jurist eller särdeles insatt i lagstiftning, Men jag antar det finns verktyg i svensk lagstiftning som kan appliceras mot förrädare.

    Ser inga förmildrande omständigheter för de som i olika former anslutit sig till IS, det gäller även de som rekryterar till denna organisation här i Sverige, dessa måste spåras upp och interneras för utredning, kartläggning av dessa ger oss kunskap om vilka som är aktiva medlemmar av IS här i Sverige.

    Men i allt detta så är det viktigt att särskilja dessa mördarpack från de riktiga muslimer som delar vår syn på vårt samhälle. Dessa ska inte drabbas av ett urskillningslös repressiva åtgärder.

    Muslimer är allierade och offer i kriget mot IS. Och IS krigare är inget annat än ett mördarpack liknade Nazismen var….

  12. sjodan skriver:

    Det kan nog verka lite förvirrande för fler än mig att Sverige skickar ‘rådgivare’ till enheter som är i strid med IS samtidigt som man skyddar IS-terrorister i Sverige. Hur man än vrider och vänder sig så har man rumpan bak, dock ej våra politiker som helt saknar ryggrad. Tror inte ens dom kan se någon motsägelse i att som en mentalt prostituerad tillfredsställa allt och alla samtidigt.

    Jag jobbar som uthyrd, just nu på tre fasta arbetsplatser varav två huvudsakligen har personal av utländsk härkomst varande muslimer och där IS är ett frekvent samtalsämne. Deras råd angående hemvändare är lika lakoniskt som min majors på I13 när man (en gång i forntiden) frågade vad man gör när fi sträckt vapen ”skjut dom” skrek han.

    Ett av dom verktyg man kan använda sig av gällande hemvändare är daglig anmälningsplikt hos polisen, möjligen juridiskt genomförbart men kanske inte praktiskt eftersom det utanför dom 7-8 största städerna knappast går att hitta en polisstation som är öppen. I den mån hemvändare uppbär bidrag finns möjligheter till fördjupad transaktionsövervakning. Gänglagar liknande dom i USA och England innebär att om man har kontakt med likasinnade så utlöses per automatik villkorade straff men då måste man givetvis redan vara villkorad dömd.

    Kanske det största problemet är att inte riktigt alla ser IS-terroristerna som ett problem, snarare som en (politisk) möjlighet. Mina muslimska arbetskamrater häpnar och kanske deras enahanda straffsatser, vilka dom även tycker ska tillämpas på bilbrännare och stenkastare, kanske blir till verklighet även i vårt samhälle om vi vägrar att inse att vi befinner oss på ett sluttande plan.

    …/sjodan

    • akelaslair skriver:

      Daglig anmälningsplikt är som du själv säger svårt att genomföra men vad sägs om fotboja? Om nu inte de stackars sockersmulorna blir kränkta förstås.

  13. Humle Dumle skriver:

    Mycket bra inlägg! Helt enig med dig.
    Vi har ju redan en lagstiftning som kan tillämpas främst i förebyggande syfte. Dock svårt med bevisningen kanske, jag tänker alltså på Brottsbalken kap 19, §12:
    “Om någon utan regeringens tillstånd här i riket värvar folk till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig, till fängelse i högst två år”

    Det som ibland blir vilse i debatten är förebyggande vs. åtgärd för hemkommande. Det jag fortfarande inte hört Sahlin med flera som endast vill debattera förebyggande vs. islamofobi, är det faktum att lagföring av hemkommande också har en förebyggande effekt.

    Slutligen, många försöker applicera sina egna värderingar och strukturer på de som har ”fastnat i fällan” och det blir då naturligt att de hamnar i offerkategoriseringen. IS är sabla mördare och fega kräk, inget annat.

  14. Magnus Redin skriver:

    Jag har bara problem med det fjärde kriteriet ”Det måste vara möjligt för myndigheterna att kontrollera efterlevnaden.” Det tredje ”Den måste innehålla en tydlig avgränsning. En vanlig människa måste som hon går och står kunna avgöra vad som är tillåtet och inte.” kan jag acceptera slår fel när någon åker för att slåss för en organisation som sedan blir terrorstämplad. Vill man åka och slåss för en god sak med vapen i hand får man se till att ta värvning i en erkänd nationell armé, helst den svenska.

  15. cfr skriver:

    Varför inte göra som engelsmännen har gjort?

    http://www.parliament.uk/briefing-papers/SN06820/deprivation-of-british-citizenship-and-withdrawal-of-passport-facilities

    De vänder på hela saken och upprättar ingen katalog över godkända och icke godkända ageranden, de inser svårigheterna med en sådan uppräkning.

    Istället lagfäster de att om någon anses agera mot Storbritanniens vitala intressen och utgör ett hot mot landet så kan man plocka medborgarskapet av personen ifråga och skicka den ur landet. Om någon erhållit sitt brittiska medborgarskap genom falska uppgifter är det dessutom så att personen kan bli av med medborgarskapet även om det skulle leda till att personen då blir statslös.

    Frågan om indragande av medborgarskap blir i den brittiska varianten alltså en bedömningsfråga från fall till fall utifrån hur farlig personen de facto anses vara, inte att finna en lämplig punkt i en definierad katalog över icke godkända beteenden.

  16. Ping: Hänt i veckan, en summeringgothbarbie.se | fria tankar för fria människor

  17. Ping: :: Henrik Carlsson's Blog

  18. Anonym skriver:

    Hårda straff för de som kan identifieras borde ändå ha en avskräckande effekt.

  19. Anonym skriver:

    Låt dem bli svedjebönder då. Reinfeldt har ju på sina flygturer förstått vilka oanade möjligheter Sverige har att bjuda. Problemet är den så kallade demokratin som inte någonsin p allvar kommer att kunna lösa detta. Jag är rädd att situationen gått politikerna ur händerna och polis och militär kommer att få lösa det,utan inblandning av politiker. Problemet går att lösa om viljan och styrkan finns. Lagstiftning,det tror jag inte på.

  20. Håkan skriver:

    Beträffande dina fyra kriterier för när man ska stifta lag så tycker jag att de är tillämpbara vid mindre förseelser men vid så allvarliga övergrepp som vi talar om här så kanske ändå lagstiftning måste till.

    Hursomhelst. När det gäller jobb till ISIS-krigare så kommer vi in på den eviga fråga om rätt/fel mot bra/dåligt.
    Självklart är det FEL (och vämjeligt) att belöna en förbrytare med jobb. Nästa fråga är om det trots allt skulle vara BRA jämfört med alternativet att göra ingenting.
    (Själv tror jag inte på att ge dem jobb utan snarare försöka få till en lagstiftning så att man kan bura in dem på överskådlig tid)
    I vår lagstiftning finns massor av exempel på där BRA går före RÄTT. Tex att frihetsberöva personer innan det är bevisat att de begått brott.

    • Morgonsur skriver:

      Jag har fortfarande inte behandlat frågan om lagstiftning. Jag tror det måste till en förändring i antingen tolkning/tillämpning av befintlig lag eller ny lag. Däremot inte sagt att det hör straffrätten till. Det finns åtskilligt att göra – och som kan vara betydligt mer kraftfullt – som inte handlar om att döma någon för brott.

      I Sverige tycks allt fastna i ett straffrättsligt förfarande med åklagare, försvarare och domstol. Man har – som ett internationellt undantag – t o m valt att införa ett domstolsförfarande för uppehållstillstånd, med innebörden att det är att jämställa med ett fängelsestraff att inte få bo i Sverige. Vilket är en intressant megaloman uppfattning i sig, i det land som säger sig sakna nationalism.

      Jag har aldrig sagt att man inte behöver se över åtminstone tillämpning av lagstiftning som redan finns. Men jag tror inte att lösningen ligger på straffrättens område. Jag tror inte ens det finns någon lösning. Det handlar mer om dämpande åtgärder – men det återkommer jag till.

      Ibland måste man dessutom bestämma sig för att det finns gränser för när det är okej att släta över felbeteenden. Den psykopat som vantrivs med sin fru borde annars analogt bjudas på en cigarett och en klapp på ryggen efter styckmordet på frugan. Problemet är löst, det finns ingen risk för återupprepning eller spridning och alla vore mer irriterade om vi gjorde mer väsen av saken. Utom möjligen fruns anhöriga, men dem kanske vi kan bortse ifrån. Hämnd och hårda tag har ju aldrig löst liknande samhällsproblem, och statistiken ser bättre ut…

      Frågan är vad man tror på, och vad man anser vara rätt. Jag är rabiat när det kommer till dem som avsagt sig rätten att kalla sig människor genom att bete sig sämre än svin.

      När det gäller frågan om jobb till IS-krigare är i min mening allt som markerar så stort avstånd som möjligt rätt. Allt annat är fel. Sagt av en annars rätt förlåtande människa och själ. De ska bort ur samhället för alltid om de bevisas ha tagit del i de nazi-liknande folkmord som IS ägnar sig åt. I interneringsläger eller utvisas, beroende på deras egen preferens. På mina gator har de inget att hämta. Där är däremot deras offer välkomna, vilket gör det uteslutet att några IS-fanatiker skulle få sätta sin fot där.

      Någonsin.

      Aldrig mer.

  21. Peter skriver:

    Angående punkt 3 och eventuella FN-listor över förbjudna organisationer så finns ju ett slags prejudikat i den svenska idrottsrörelsens anslutning till global organisations listor över förbjudna dopingpreparat – inga jämförelser i övrigt… och efterlevnaden avseende extremism lär ju (i alla fall inte med existerade vetenskap) i nuläget kunna bevisas med vare sig blod- eller urinprov.

  22. Ping: Kampen mot IS – behov, möjligheter och farhågor (uppdaterat 23.00) | Gemensamt

  23. anders skriver:

    En rapport om vad som sker inom landets gränser. Sant eller falskt? Hur som helst en sak att undersöka.
    http://swedenreport.org/2015/02/04/more-isis-fighters-from-one-swedish-town-than-entire-usa/comment-page-1/#comment-847

  24. Lars andreasson skriver:

    Oerhört bra och starkt skrivet. Vi är så förbannat flata i det här landet.

  25. anders skriver:

    Det behövs bara en lag: du får inte skada andra eller deras egendom eller frihet.
    Enkelt och resolut. Kallas Natural Law. Enkelt att efterleva och med mätbara mål och konsekvenser.

    http://freedom.lege.net/doc/Mannaratten__Yggdrasil__rev_P.pdf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s