Polisens automatkarbiner för dummies

Läste – tyvärr inte till min förvåning – att svensk polis i Afghanistan inte har tillgång till förstärkningsvapen. Även Wisemans Wisdoms har reagerat på saken.

I ett land som Afghanistan anser jag det personligen som självklart att man skall ha tillgång till sådana. Jag skall nu ge ett tips om hur frågan enklast löses:

MP5 är till att börja med en kulsprutepistol och således inte det mest lämpliga vapen att skicka ned, även om den är betydligt bättre än ingenting. Det är för all del ett fantastiskt vapen för polisbruk, och det är inget större fel på precisionen upp till ungefär hundra meter. Men i Afghanistan är såvitt jag förstått knappast det största hotet polisiära eldstrider på 10-20 meters håll mot smågrupper (även om det i princip verkar vara vad som drabbade den svenska styrkan i går) – utan regelrätta militära eldöverfall från längre stridsavstånd.

Heckler & Koch MP5

På stridsavstånd på hundra meter och uppåt tappar MP5:ans 9mm-kula helt enkelt för mycket energi. I MP5 skjuts pistolammunition, som är tung, långsam och med högt luftmotstånd. Vapnet är i första hand avsett att användas på stridsavstånd upp till ungefär 50 meter. Redan på 150 meters håll får man sikta en bra bit ovanför det man har för avsikt att träffa. Genomslagsförmågan är också begränsad, vilket gör vapnet väldigt lämpligt för polis under fredsmässiga förhållanden men huvudsakligen olämpligt för militärt bruk.

Vad som behövs i Afghanistan är således en automatkarbin i kaliber 5,56 mm, som har en mycket flack kulbana lämplig även för längre avstånd, och som har betydligt större genomslagskraft.

Fr v: 9mm (9×19) samt 5,56 mm (5,56×45)

Flexibiliteten i användandet i ett land med den hotbild man har att hantera i Afghanistan blir helt enkelt oerhört mycket större med en automatkarbin än med en kulsprutepistol som MP5. Av praktiska skäl använder polisen endast automatkarbiner med kort pipa - vilket gör att kulans hastighet förvisso blir något lägre och kulbanan därmed mindre flack – men skillnaden mot en kulsprutepistol är trots det monumental. Skall man raljera litet kan man väl säga att MP5 i sammanhanget närmast är att betrakta som ett inomhusvapen.

Om vi nu konstaterar att det är en automatkarbin som behövs finns det ingen anledning att uppfinna hjulet igen. Polisen har de senaste femton åren haft en närmast förvånande mängd olika modeller av kortpipiga automatkarbiner i 5,56 mm som alla är moderna och av allra högsta kvalitet. De har köpts in i större eller mindre serier – och alla modeller används inte längre. Således torde det inte vara helt omöjligt att skaka fram något som ligger och värmer en hylla någonstans i polissverige. Det handlar trots allt endast om att fylla behovet för sju man – i förlängningen kanske tjugo.

De automatkarbiner som brukas av polisen idag är de tyska Heckler & Koch HK 53 samt Heckler & Koch G36C. Den förstnämnda används av piketorganisationerna i storstäderna, och den sistnämnda av nationella insatsstyrkan.

Heckler & Koch HK53

HK53 har fördelen att den egentligen är samma vapen som MP5, dock i en annan kaliber. Kan man den ena så kan man följdaktligen den andra och svenska poliser behöver således knappast någon större utbildningsinsats för att kunna använda den. Den är dock relativt ovanlig ute bland andra nationer (den är av högsta kvalitet – men dyr och tillverkas dessutom inte längre), vilket gör att det blir svårare att samnyttja magasin, reservdelar m m. Tyvärr finns den inte i så många exemplar att jag tror det är möjligt att undvara några till Afghanistan.

Heckler & Koch G36C

G36C (C=Compact, kort version av tyska försvarets nya automatkarbin G36) är en betydligt modernare automatkarbin som börjar bli populär bland polis och försvar världen över, och används av flera nationer i Afghanistan. Inte helt oväsentligt bl a i den internationella polisstyrkan. Även svenska försvaret använder G36C i mindre omfattning. Det medför odiskutabla fördelar att alla (eller så många som möjligt) i polisstyrkan har samma typ av vapen, kan erhålla utbildning, utbilda tillsammans, använda samma typ av magasin m m. G36C vore utan tvekan mitt förstahandsval om jag själv skulle besluta om att skicka något till Afghanistan. Liksom HK53 har den inte köpts in i några större mängder. Det innebär att det skulle krävas nyinköp, vilket minst sagt skulle krångla till saken något.

Steyr AUG

Tidigare har även österrikiska Steyr AUG (Armee Universal Gewehr) använts av nationella insatsstyrkan, men de är inte tillåtna att använda längre, och jag känner inte till om de sålts av eller fortfarande finns kvar i något vapenförråd. Det är hur som helst ett mycket modernt, bra och lättanvänt vapen. Det används i Afghanistan bl a av Australiska och Nya Zeeländska trupper.

Så slutligen till den enklaste och snabbaste lösningen; Särskilda Beredskapspolisen har en mycket stor mängd svensktillverkade CGA5P som ligger i lager. Dessa används inte alls, eftersom man inte längre utbildar beredskapspoliser på dem. Dessa vapen vore kanske lättast att skicka ned, eftersom det i princip är en svartmålad modell av försvarets automatkarbin AK5D. Man skulle således snabbt kunna lösa utbildningsfrågan och reservdelsförsörjning snabbt via den svenska utlandsstyrkans försorg. Ingen kommer heller att sakna tio vapen här hemma eftersom det förmodligen ligger något tusental oanvända exemplar och samlar damm.

Den enda nackdelen är väl att CGA5P kvalitetsmässigt har en bra bit kvar till vapnen ovan…

Bofors/FFV CGA5P (Tidig modell. Siktet med båge är borttaget på serietillverkade exemplar. Dessa har även försetts med en ny flamdämpare.)

-     -     -

Väntat men ändå otänkbart

Så har det då hänt igen. Två stupade officerare, en sårad soldat. En lokal tolk dödad.

Tyvärr är det som alltid en tidsfråga innan något sådant händer om man befinner sig i en krigszon och dessutom har ambitionen att göra skillnad. Det är ett farligt arbete. Icke desto mindre är tragiken alltid monumental när det långt ifrån oväntade – men ändå så otänkbara – inträffar.

Spekulationer om själva händelsen avhåller jag mig ifrån i nuläget. Jag vet av erfarenhet att det alltid florerar mängder av rykten och missuppfattningar eftersom suget efter information alltid är långt större än möjligheterna att lämna någon för de inblandade. Det finns helt enkelt viktigare saker att prioritera än att informera hemmafronten om detaljer.

Det brukar rentav ta någon vecka innan ens ledningen på plats har hela händelseförloppet klart för sig när något sådant här inträffar.

Tankarna går just nu till anhöriga och kamrater.

- – -

Varför poliser slår fler kvinnor än begår trafikbrott

Jag tänkte för ovanlighetens skull lyda en uppmaning från inte helt okända ROKS som presenterades i gårdagens Aftonbladet:

‘Det vanligaste brottet bland svenska män är trafikbrott. Inom poliskåren är det kvinnofridsbrott som utgör den vanligast förekommande lagöverträdelsen. Detta faktum är något som måste diskuteras, inte sopas under mattan som rikspolischef Bengt Svensson gjorde i en intervju i P1 morgon i veckan.’

Innan man diskuterar skulle jag dock vilja diskutera vad det egentligen är man diskuterar.

Jag skulle för all del vilja hålla med ROKS om att polisen liksom på de flesta andra uppgifter säkert kan bli bättre på att hantera kvinnovåld, även om jag fortfarande inte känner igen mig i att dessa brott inte skulle tas på allvar. Antingen har jag haft tur och arbetat med duktiga poliser, eller så säger det mer om hur litet allvar polisen generellt tar alla andra brott på. Det finns säkert anledning att återkomma till frågan.

Den ‘fakta’ man hänvisar till i artikeln, och som dykt upp i flera sammanhang i debatten på senare tid måste jag allvarligt ifrågasätta var den kommer ifrån. Det underlag jag har lyckats gräva fram om denna ‘fakta’ är att den troligen inte direkt består av någon djuplodande forskningsrapport eller ingående vetenskapliga analyser – utan är slutsatser som dragits av tidningen Dagens Nyheter efter en egen ‘granskning’ av polisers brottslighet.

Det låter ju vetenskapligt och betryggande.

Själv tror jag tills annat bevisats att poliser ägnar sig åt alkoholism, svartsjuka, sjukliga kontrollbehov samt begår klassiska psykiskt labilitetsbetingade brott inom familjen ungefär som ‘folk gör mest’. Konstigt vore det annars, eftersom det sedan 70-talet varit en uttalad målsättning i rekryteringen till polisen att polisen skall ’spegla samhället’.

Anställer man ‘vanligt folk’ får man förhoppningsvis ‘vanligt folk’. Och tyvärr är dessa typer av ofta fruktansvärda brott sådant som även förekommer flitigt bland ‘vanligt folk’.

Eftersom vi i Sverige bestämt att många av dessa brott inom familjen orsakats av tillfällig psykisk ohälsa att jämställa med sjukdom händer det dessutom tämligen ofta att poliser mot löfte om att genomgå terapi får behålla jobbet trots att de begått just denna typ av brott. Rätt eller fel, men så är det. Samma möjlighet är svårare att motivera för den polis som t ex rånar en bank eller begår en grov stöld – men jag tror och hoppas trots detta att poliser begår betydligt färre kvinnofridsbrott än genomsnittet.

Den ’sanning’ som trumpetas ut och som ROKS nu också sprider vidare – att poliser skulle vara mer gemena mot kvinnor än folk i gemen – misstänker jag således är en spirande faktoid skapad av att någon på DN av ren okunnighet fastnat i ett klassiskt argumentationsfel som får det att låta som om poliser slår sina fruar betydligt oftare och mer innerligt än Svensson på gatan:

- Vanligt folk begår fler trafikbrott än de slår kvinnor

- Poliser slår fler kvinnor än de begår trafikbrott.

- Alltså slår poliser fler kvinnor än vanligt folk gör.

Om kvinnofridsbrott verkligen är vanligare bland poliser än andra måste jag tillstå att det är mycket märkligt. Men att kvinnofridsbrott ‘märkligt nog’ är vanligare än trafikbrott bland poliser är däremot inte märkligt alls.

Poliser begår nog för all del vanliga trafikförseelser lika ofta som annat ‘vanligt folk’. Dessutom betydligt oftare än de slår kvinnor.

I den redovisade statistiken är det dock inte bilbälten, fortkörning och felparkering eller annat för vilket man åläggs böter som åsyftas. De brott som redovisas i statistiken är nämligen de brott som hör under Trafikbrottslagen. Det rör sig om ett fåtal brott, nämligen dessa:

- Vårdslöshet i trafik (inkl grov sådan)
- Hinder i trafik (vilket är ett sällsynt brott överhuvudtaget)
- Rattfylleri (inkl grovt)
- Olovlig körning (inkl grov)
- Olovligt avvikande från trafikolycksplats

Och här kommer poängen; De två brott folk enligt min erfarenhet döms mest för under trafikbrottslagen – Olovlig körning och Rattfylleri – är faktiskt betydligt svårare för en polis att berika statistiken med än för annat ‘vanligt folk’.

För det första är det ett grundkrav att man har körkort för att överhuvudtaget kunna anställas som polis. Mig veterligen finns inget krav på körkort för att ramla in under definitionen ‘vanligt folk’, vilket gör att betydligt fler ‘vanligt folk’ än ‘poliser’ kommer att begå brottet Olovlig körning när de sätter sig bakom en ratt. Våra missbrukare och yrkeskriminella står gissningsvis dessutom för en mycket stor andel av landets redovisade olovliga körningar. Det är nog det brott jag personligen fått i särklass flest människor dömda för i hela min poliskarriär. Oftast kända missbrukare och yrkeskriminella.

För det andra har vi brottet Rattfylleri. Det är som jag sagt tidigare säkerligen lika vanligt med alkoholism inom polisen som hos ‘vanligt folk’, och det förekommer titt som tätt att poliser åker fast för att ha kört på fyllan. Men efter första eller andra gången, beroende på omständigheterna är man per definition inte polis längre – utan förpassas av Personalansvarsnämnden PAN raskt till att berika kategorin ‘vanligt folk’ istället. Härav följer att det torde vara omöjligt för urvalet poliser att statistiskt sett innehålla lika många rattfyllerister som resten av befolkningen.

Det sistnämnda torde dock även gälla kvinnofridsbrott, varför jag faktiskt skulle bli fundersam om det visade sig att poliser inte hade en lägre representation än genomsnittsmannen i statistiken. Om någon verkligen kan få fram sådan statistik är jag utan tvekan beredd att stämma in i kören av förfasanden.

Så långt mina högst amatörmässiga funderingar om statistik. Förutom det retar jag mig fortfarande på ett visst efterhängset uttryck som tydligen inte behöver förklaras:

‘En machokultur är inget som växer bort bara för att en generation byts mot en annan, som ofta har hävdats inom polisväsendet. Det är något som bara kan arbetas bort genom systematiskt och enträget arbete, på alla nivåer.’

Jag undrar fortfarande exakt vad det är som definierar en machokultur, och exakt hur man menar att denna manifesterar sig inom svensk polis?

Gästinlägg: Om akademiseringen och dess fallgropar

I gårdagens inlägg ‘Akademisering och att utreda sig själv’ lämnade signaturen ‘Jonas’ en så intressant analys av riskerna med akademiseringen av våra praktiska yrken att jag bad honom att få flytta den till ett eget inlägg.

Här kommer således bloggen Morgonsurs första gästinlägg. Jag lämnar därför pennan… förlåt, tangentbordet, till ‘Jonas’.

/Morgonsur

- – -

Detta inlägg handlar om ett av de paradigmskiften som dragit över Sverige och Västeuropa under de senaste 30 åren. Både polisen och FM har i sina utbildningar hävdat att det är viktigt att akademisera och ett kvitto på detta har varit att kunna dela ut riktiga högskolepoäng. Detta gäller för mycken annan utbildning som har letat sig in på universitet men som tidigare var förlagd till ABF eller medborgarskolan. Detta har gjort att man idag kan läsa allt från orkidékunskap till kreativ dans på universitet. Högskolepoäng är ett signum på att utbildningen är bra kvalitetssäkrad oavsett innehåll. Universitetens ledningar har till viss del hejat på utvecklingen eftersom de får bidrag för varje ny student.

Detta har naturligtvis uppmärksammats av polisen och Försvarsmakten som bedrivit en intern politik för att deras utbildningar skall ge högskolepoäng och därmed öka i kvalité. Detta generar bättre officerare och poliser. Polisen var först men nu är även FHS ikapp och delar ut en Bachelors eller kandidat till nya officerare.
Men vad innebär egentligen att en utbildning, forskning eller att en verksamhet är akademisk??

När jag som officer valde att läsa mig till en magister i statsvetenskap uppenbarade sig en ny värld. Jag hade levt i världen att min utbildning på MHS var kass eftersom den utfördes av kaptener och majorer utan akademisk bakgrund, många var bara härdade trupparsvin. Jag kom efter en tid på universitetet snart att inse annat. Inom universiteten och forskarvärlden råder det högst delade meningar om vad akademiskt arbete är. Detta hänger samman med att numera är nästan alla utbildningar i samhället akademiska den meningen att undervisningen genomförs på universitet. Den strikta klassiska definitionen av akademiskt arbete och forskning är att handlar om att leda teser i bevis och att förkasta eller bekräfta hypoteser. Denna hypotes kallas ofta för forskningsfråga. Att leda teser i bevis är väldigt svårt inom många ämnen att göra. t.ex. statsvetenskap eller genusvetenskap men är enkelt inom matematiken och fysiken. Istället används värde ord som ”möjligen” eller ”troligen” för att bevisa den sanning som forskaren velat bevisa. Ungefär som i underrättelsearbete där gradering av informationens tillförlitlighet görs.

Vad innebär då detta….Jo, Akademisk utbildning och forskning syftar i sin grundform inte till att utbilda folk på ett HANTVERK utan syftar till att skapa en högre FÖRSTÅELSE. Att förstå ett hantverk och att Kunna ett hantverk är två helt olika saker. Den akademiska världen har aldrig gjort anspråk på att utbilda för att kunna, däremot förstå. Man skulle kunna ta exemplet musik. Ämnet musik kan angripas från två håll. Antingen väljer man att lära sig det teoretiska kring musik, Hur är noter uppbyggda, hur är en bra låt ut på pappret, hur var Mozarts operor uppbyggda schematiskt, hur skapas resonans i instrument. Man blir bra på musik. Eller så väljer man att lära sig att spela, kunna kompa samt förstå dynamiken i ett band. Man blir en duktig musiker.

Ofta kan en person göra båda två men det finns en klar skillnad i vad målet är med lärandet Skillnaden mellan en fotbollstränare som är bra på fotboll och fotbollsspelare som kan hantverket fotboll. Akademiska studier handlar om att systematisera ett ämne, tänja gränser och skapa nya tankesättet. Detta är grundprincipen i akademiskt arbete. Alla ämnen skapar inte särskilt bra förberedelser inför en eventuell arbetskarriär ute i det civila.

Inom ämnen som fysik, kemi eller matematik är detta inget problem eftersom arbetet som Fysiker, matematiker eller kemist ute på ett företag nästan är identiskt med att forska inom något av ämnena. När vi tar en polis eller militär blir det helt plötsligt mer problematiskt. Där skiljer nämligen verkligheten sig ifrån föreläsningssalen mycket mer. Att vara en fena på krigsvetenskap eller kriminologi är inte en direktbiljett till att vara bra ute på fältet. Bra på musik men dålig musiker.

Men eftersom akademisk utbildning har ansetts vara det enda riktiga kunnandet och det gamla klassiska övandet förskjutits har sjuksköterske, lärar, tandläkar, polis och militärutbildningar dragits in den akademiska snurran av dessa ämnens förespråkare. Universiteten har sagt ”Välkomna” eftersom de vill ha mer folk till sig och därmed mer statsbidrag. De har dock ställt ett viktigt krav; OM NI SKA VARA HÄR MÅSTE NI FÖLJA VÅRA SPELREGLER OCH DESSA ÄR ATT SKAPA FÖRSTÅELSE FÖR ÄMNET OCH UTVECKLA DET, INTE DIREKT KUNNANDE FÖR EVENTUELL YRKESUTÖVNING. En effekt av detta är att en lärarstudent som läser pedagogik inte inriktas på att bli en bra pedagog utan just att bli bra på pedagogik. Nu säger vissa

- Men lärare och läkare har alltid utbildats på universitet

Ja men det var inte strikt akademiska utbildningar för det. Inriktningen på många universitetsutbildningar var fram tills på 1980talet att lära ut hantverket lärare, detta gjordes ofta av gamla lärare som på ålderns höst valde att börja utbilda lärare. Detta gällde såväl för läkare som för barnmorskor. Sen skedde något i Sverige och helt plötsligt skulle alla in på högskolan och det poppade upp en massa nya universitet ute landet. De gamla hederliga universiteten med flera hundra år bakom sig hade kört på utan att tänka på hur själva utbildningen till lärare gått till, huvudsaken var att det blev bra lärare vilket det ofta blev. Ett exempel på detta är Lärarhögskolan. När nya högskolor kom var man tvungen att definiera vad som var akademisk utbildning och helt plötsligt tvingades alla utbildningar in samma mall.

Detta har lett till sjuksköterskor skriver uppsatser för att tillgodose de akademiska kraven på utbildning som per definition alltid skall kunna bereda en elev möjlighet till vidare forskning när majoriteten av sjuksköterskorna aldrig kommer att sätta sin fot på ett universitet igen. Detta gäller för många utbildningar. Problemet blir när första stridskontakten med verkligheten kommer. Läraren som helt plötsligt ställs inför 30 hormonstinna högstadieelever som vägrar lyssna. Då ska man försöka applicera sin kunskap på. En del överlever, fler och fler blir sjukskrivna och går in i väggen.

Många utbildningar insåg ganska snart att ligga under universitet inte var bäst och därför började de s.k. KY utbildningarna att dyka upp där man enligt den gamla metoden lärde ut ett hantverk utan krav på att eleverna skall kunna forska i ämnet. Detta innebär inte att kvalitén blir lägre ofta tvärtom. En bilmekaniker som utbildar utan att kunna forska blir en jävel på att skruva motorer och laga rost. Detta innebär inte att han inte förstår att det måste finnas forskare på KTH och Chalmers som forskar fram nya växellådsoljor eller rostskyddsmetoder. Det sker i omedveten samverkan och både bilmekanikern och forskaren är ganska medvetna om att de inte kan göra varandras arbete.

Inom försvaret och polisen fattade vi tycke för det här med akademiska systemet sent (som vanligt). När försvaret skulle omforma YOP ansökte man om detta till högskoleverket som fullständigt dömde ut officersutbildningen som oakademisk och därmed inte passande för högskoleutbildning, det gällde även polisutbildningen när det begav sig. Försvaret tolkade då detta som att YOP var kass när högskoleverket i själva verket egentligen sa att det ni gör är en KY utbildning, fortsätt med det. Istället för att se det nyanserat och fortsätta att utbilda officerare som man alltid gjort bestämde man sig för att göra om allt för att passa in i mallen, det gjorde även polisen.

Att man nu kan läsa till Polis på distans är en effekt av detta eftersom akademisk utbildning handlar om förståelse och det kan man få hemma. Det skulle inte förvåna mig om YOP snart kommer som distansutbildning. Högskoleverket ställer nämligen krav på att all form utbildning skall kunna ske på distans med enstaka träffar. Tullen och KBV har behållit de gamla systemen och det fungerar utmärkt. Där anställs aspiranterna och genomgår sin utbildning. Vissa kurser de läser är från högskolor men utbildningen i sig är intern och utformas helt enligt myndigheternas krav. De har om jag skall raljera inte sålt sig till den akademiska världen.

Inom universiteten finns det en ganska liten förståelse för varför polisen och militären vill göra så här men det tas emot som axelryckning. Det finns naturligtvis människor inom universitetsvärlden som välkomnar att utbildningar dras till universiteten både av ekonomiska och ideologiska skäl. Att det behövs forskning inom kriminologi, psykologi och krigsvetenskap är alla överens om men ingen högre akademiker jag pratat med förstår egentligen varför de operativa delarna skall in under det akademiska paraplyet.

I min värld skulle många högskolor och universitet behöva byta namn och blir yrkesskolor med nya lärare och de kvarvarande få universitet skulle fyllas av riktigt riktiga forskande akademiker. Vi kan ta exemplet Försvarsmakten som blir tydligare när vi tittar på namnen skolorna har haft. Fram till 1999 hette Karlberg Krigsskolan och dagens Försvarshögskola hette Militärhögskolan fram till 1997. Dessa namn var bra. På krigsskolan bedrevs undervisning i krig för blivande officerare. Att försvaret sysslar med mer än bara krig är en av orsakerna till namnbytet med det viktiga var att det var en Skola inte en högskola.

Militärhögskolan (nuvarande FHS) bedrev högre studier som liknande akademiska studier men var inte en riktig högskola. Om man ville dela ut akademiska poäng skedde detta i samarbete med Uppsala eller Stockholms Universitet. Sen kom bytet. 1997 blev MHS till FHS och 1999 fick vi tre nya militärhögskolor, en i Stockholm ( f.d. KS Karlberg) en i Halmstad och en i Östersund. På tre nya militärhögskolorna bedrevs det väldigt lite undervisning och framförallt forskning som var akademisk. Tafatta försök gjordes att härma riktiga högskolor och lärare krånglade till en bra utbildning för att försöka göra den mer akademisk. Jag säger inte att det var så men jag vågar påstå att namnet Högskola i skolnamnet gjorde att lärare och skolledning automatiskt försökte akademisera utbildningen.

Nu är MHS en del av FHS som blivit en riktig högskola. En av effekterna kom förra året då det visade sig att MHS Karlberg inte kunde avskilja en elev som man har gjort i alla tider när de inte passat in i mallen. Högskoleverket sa stopp och belägg, i den akademiska högskolevärlden kan man inte avskilja folk för att de har fel åsikter, det är snarare berikande.

En annan skola i Försvaret är Markstridsskolan i Kvarn och Skövde. Detta är just en skola där man länge lärt ut hantverket att föra krig med plutoner, kompanier och i vissa fall bataljoner till officerare. Ett Hantverk som är komplext och kräver sina lärare. Ett av ämnena är MOUT eller Militära operationer i Urban Miljö. Detta är ett komplext ämne som hela tiden utvecklas och förändras. För att följa detta finns det självklart en utvecklingsavdelning. Detta är helt sin ordning. De bedriver utveckling uppföljning o.s.v. Men de är inga akademiska studier som bedrivs. Mest handlar det som följa upp Amerikanernas och Britternas erfarenheter från Irak och försöka omsätta detta till svenska förhållanden och materiel.

Men i akademiseringens tidevarv skulle det inte förvåna mig och MSS bytte namn till Markstridshögskolan. Med fasa har jag följt hur de praktiska kurserna på MSS YOP börjat influeras mer och mer av detta. Och detta måste ske eftersom Högskoleverket numera granskar Försvarshögskolan som i sin tur ansvarar för YOP. Högskoleverket har alltså möjlighet och skyldighet att granska det akademiska innehållet i kursen strid till fots 30 hp. Detta gör Högskoleverket inte för att jävlas utan för att Försvarsmakten bönat och bett om att de skall göra det. Istället borde Försvarsmakten inse det självklara i att det akademiska studiet av ämnet MOUT skall ske av forskare på FHS eller FOI. TILLÄMPNINGEN och UTVECKLINGEN av konsten MOUT skall ske av de som behärskar hantverket. Jag vet att MSS klarat sig ganska bra och bedriver bar utbildning men jag tror också att de slagit in på en mycket farlig väg, den akademiska.

Det finns män som förstod denna viktiga skillnad. En av dessa var Von Clausewitz och han behöver ingen närmare presentation men man kan kort säga att han förändrade den västerländska synen på krig och hur dessa bedrivs. Inte genom att han förde befälet över arméer utan för hans geniala förmåga att avkoda slagfältets dynamik. Detta resulterade i boken Om kriget som av många ansetts som en världens bästa beskrivningar av krig och hur det förs. Men det är ingen SoldF anno 1800talet. Den beskriver förvisso en del taktiska principer men i stort är det en översikt av kriget och hur det förs.

Detta förstod Von C och han hävdade aldrig att var en framstående general. På samma sätt finns det i modern tid militärer som varit idet närmaste genialiska på slagfältet t.ex. Von Moltke som omvandlade Von C tankar till handling och hantverk. Guderian är en annan framstående hantverkare. Han skrev sin bok Achtung Panzer som egentligen bara var en beskrivning av vad han tyckte ledde till seger på slagfältet. Innebörden var ungefär; Gör så här så vinner du. Inte alls som Von C i det närmaste geniala analys av kriget. Men det gör inte Achtung Panzer till en dålig bok, den är gudabra, men den är inte akademisk vilket Om kriget är i ganska stor utsträckning.

Om jag nu skall komma till ett avslut och låter Achtung Panzer utgöra den del av krigskonsten som motsvarar hantverket krig och Om kriget utgöra den del av krigskonsten som är det teoretiska förhållningssättet till krigskonsten. Och kärnpunkten i detta är att vi idag alltmer drar åt hållet att undervisa ur Om kriget för alla på alla nivåer för att vi anser detta vara en mycket finare kunskap när vi istället borde undervisa i Achtung Panzer till truppofficeren och låta dom ta in hans ord. Om Kriget är istället boken för högre chefer, forskare och akademiker i stort. Och för att vara övertydlig. Det är inget fel på någon av kunskaperna, man måste dock ha förståelse för att det är olika kunskap när vilken skall användas. Denna insikt saknas idag i myndighetsledningen både hos Polisen och hos Försvarsmakten.

Felet ligger alltså i den allmänna synen på vad som är fin och ful utbildning och en oförståelse hos chefer inom försvaret och polisen att skilja på olika typer av kunskap. Detta bottnar i sin tur i att många chefer sitter med gamla kandidatutbildningar från 1980talet och tror sig veta allt om universitetsstudier. Detta är enligt mig grunden till att många universitetsutbildningar anses vara verklighetsfrånvända, det har att göra med att de ligger under fel paraply och borde egentligen vara yrkesutbildningar.

Jonas

Akademisering och att utreda sig själv

I samband med utredningen av den polischef som misstänks för våldtäkt mot barn verkar för en gångs skull ingen klaga nämnvärt över att poliser utreder poliser (även om det förekommer en del rent larviga insinuationer att polischefens eventuella brott skulle ha något med kåranda och polisens kvinnosyn att göra).

Två ständigt återkommande mantran i debatten om svensk polis är annars att 1) polisen bör akademiseras, samt 2) att polisen inte bör utreda sig själv.

Hur skall det gå ihop, undrar jag? De två punkterna motsäger ju varandra. Jag återkommer längre ned till varför och på vilket sätt.

Jag har inget mot någondera av punkterna, även om jag anser att en generell akademisering av polisen är en jättebra lösning ingen än så länge lyckats hitta ett problem till. Jag kan fortfarande inte se på vilket sätt polisen skulle bli bättre, effektivare eller hålla en högre kvalitet av att akademiseras eftersom huvuddelen av arbetet – de delar som sköts mest ineffektivt – snarast är att likna vid ett hantverk.

Därmed inte sagt att man inte behöver få en bättre akademisk höjd i delar av polisen, och dessutom öppna upp för mer varierad kompetens i organisationen.

Men om man nu väljer att akademisera polisen undrar jag om det samtidigt innebär att det blir okej för polisen att utreda sig själv. Om jag skall vara näsvis kvalitetssäkras nämligen akademiskt arbete genom just att akademin utreder sig själv.

Det kallas ‘Peer Review’, och betyder enligt Wikipedia:

‘Processen anses tvinga författare att respektera vetenskaplig standard och objektivitet.

För att komma i fråga för publicering måste en vetenskaplig artikel eller bok först alltså studeras ingående av en eller flera granskare (engelska referees eller reviewers) som själva är forskare inom samma område.’

För mig låter det misstänkt likt hur polisens internutredare arbetar. Ungefär som akademin. Fast akademin verkar möjligen lite mer oorganiserad och godtycklig i sitt upplägg än polisens internutredningar.

‘Forskning som inte publicerats med peer review anses inte tillförlitlig.’ sägs det dessutom.

Märkligt nog påstår akademin att ‘Peer Review’ om den utövas av polisen fungerar precis tvärtom. Att poliser skulle vara en helt annan sorts, lägre stående, sämre, mer korkad och medfött ondskefull människa än akademiker har dock inte jag – som umgåtts och umgås flitigt i båda kretsar – hittills kunnat finna något som helst empiriskt stöd för.

Min egen empiri stöder snarast nedanstående redovisning av svagheterna med ‘Peer Review’. Jag hävdar med bestämdhet att de är allmängiltiga för såväl akademi som polisen;

‘Metoden har dock vissa brister. En granskare kan medvetet eller omedvetet låta hänsyn till sin egen karriär påverka bedömningen av konkurrerande forskares artiklar och ansökningar. De som granskar artiklarna håller sig också gärna till sådant som redan är vetenskapligt accepterat, vilket ibland får till följd att artiklar som är revolutionerande på något område avvisas om de inte stämmer med vad som är allmänt godtaget.’

Byt ut ‘forskare’ mot ‘poliser’, ‘artiklar’ mot ‘anmälningar’ och ‘redan är vetenskapligt accepterat’ till ’ser bra ut i media’ så är saken biff.

Ibland faller inte äpplet så långt ifrån päronträdet.

Efter detta raljerande kan det kanske passa med lite musik så här på lördagkvällen:

Synnerligen grov jättebautamisshandel

Ibland blir man mer än lovligt sannspådd i sitt trendspanande. För den som minns debatten om åklagaren Rolf Hillegren, som förra sommaren på sitt eget plumpa vis ville ifrågasätta brottsrubriceringsinflationen i Sverige skrev jag ett inlägg i ämnet i samband med detta.

Jag skrev följande i det gamla inlägget:

‘Politiken har av förklarliga skäl anledning att visa att man ”tar problem på allvar”. Ett billigt sätt att göra det på – och som ger stora rubriker – är att helt enkelt byta namn på brott så att de låter värre. Media och proffstyckare tycks gå på finten varje gång.

Namnbytet där ”rattonykterhet/rattfylleri” plötsligt blev ”rattfylleri/grovt rattfylleri” var väl ett av de första exemplen. Sjätte kapitlet har råkat ut för flera moralhöjande pekpinnar som började med att ”sexuellt utnyttjande” kastades in under brottsrubriceringen ”våldtäkt”. Ibland ändrar man straffsatsen samtidigt – både uppåt och nedåt.

Vi har väl en bit kvar, men bevare oss för att politiken tar brottsligheten på för stort allvar. Jag fasar för otydligheten den dag samtliga gärningar i hela brottsbalken hamnar under brottsrubriceringen ”Jättekränkande Grövsta Allvarligaste Våldtäktsmassakermord”.‘

Varför är jag inte förvånad över att man nu vill lansera brottet Synnerligen grov misshandel…?

DN

Polischefer och sexövergrepp

Apropå den höge polischef (som faktiskt denna gång är en hög polischef och inte bara någon enhetschef på någon liten undanskymd hittegodsavdelning, vilket det brukar röra sig om när pressen använder sig av uttrycket) som nu häktats för sexualbrott:

Jag vet vem han är – och om brottsrubriceringarna visar sig vara sanna är detta ett av de värsta fall av dubbelmoral jag någonsin skådat. Dessvärre är jag för luttrad för att förvånas. Mannen är så pass uppsatt, och har alltid kärleksfullt omskrivits i media för sina medialt strömlinjeformade åsikter, sitt värdegrundsarbete – och sin beundransvärt monumentala impopularitet bland poliserna på fältet – att det nog redan nu kan fastslås att det föreligger ett allmänintresse i ärendet.

I det här läget undviker jag att spekulera, eftersom jag vet att åklagare – med all rätt – alltid klämmer till hårt med hela förundersöknings-verktygslådan i form av anhållanden och häktning när det gäller denna typ av allvarliga brott. Detta sker även om grunduppgifterna är lätt svävande och innehåller stora oklarheter.

Syftet med en häktning är att räta ut de frågetecken som finns. Det kan mycket väl bli så att människor är oskyldiga trots att de häktats för att man skall kunna slutföra utredningen. Men man är sannolikt skyldig. Annars skulle det aldrig komma en häktningsframställan.

Det skall bli oerhört spännande att följa utvecklingen av denna härva. Om jag vågar mig på en gissning kommer det här att svälla och bli stort.

Och det är naturligtvis en hemsk historia för alla inblandade.

Polisiär vapenanvändning för dummies

 

Så har då en debatt om polisens ammunition bubblat upp igen i miniformat. Denna gång p g a att en stackars psykiskt sjuk yngling anfallit polisen med kniv och skjutits i höften. Jag misstänker att debatten inte når gammelmedia den här gången eftersom det generellt sett knappast kan sägas vara oproportionerligt att skjuta någon i benet eller höften när vederbörande attackerar en med kniv.

I bloggosfären förfasas flera skribenter över det faktum att polisen skjutit en stackars psykiskt sjuk människa samtidigt som man ställer sig frågan; ‘borde man inte ha klarat av en psykiskt sjuk kille utan att skjuta honom?’

Ja, det är ju möjligt, men det vet ju faktiskt ingen av oss, eftersom vi inte var där.

Artikeln i Newsmill tänker jag inte bemöta alls, eftersom jag anser den innehålla så mycket underligheter att det inte är görligt. Jag rekommenderar att läsa vapenexperten Håkan Spuhrs svar i kommentarsfältet till artikeln.

Generellt sett skulle jag dock vilja förtydliga några saker apropå vissa reaktioner jag hittat i bloggosfären – och brukar hitta i gammelmedia.

Låt oss först av allt slå fast ett viktigt faktum eftersom folk förfasas över att det just är en psykiskt sjuk och därmed vårdbehövande som skjutits och inte en grov brottsling:

Polisen skjuter inte folk som ett straff – utan som en sista utväg för att rädda eget liv eller hälsa.

Det kan vara värt att poängtera eftersom många tycks tro att polisen väljer att använda sitt skjutvapen efter vad angriparen ‘förtjänat’ och inte efter hans/hennes beteende eller upplevda farlighet.

Låt oss beklaga det inträffade och hoppas att den nu skjutne yngligen får den vård han behöver – såväl fysiskt som psykiskt – och att han kan komma tillbaka till ett gott liv.

Eftersom jag som f d polis har sett och hört snart sagt alla kritiska synpunkter och argument beträffande polisens våldsanvändning åtskilliga gånger genom åren tänkte jag i ett långt inlägg presentera hur polisiär vapenanvändning egentligen fungerar. Juridiskt och i praktiken.

Håll till godo den som orkar:

LAGSTIFTNING
Polisens rätt att bruka våld hittar man i Polislagens (1984:387) 10§.

Den lagstiftning som styr polisens användning av skjutvapen finns huvudsakligen i Kungörelse (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten samt i nödvärnsbestämmelserna i 24 kap 1§ Brottsbalken (1962:700).

Observera att en nödvärnssituation kan uppstå i det allra enklaste ärende, och att nödvärnsrätten då tar över och ‘går före’ all annan lagstiftning. Det spelar ingen roll att grundärendet gäller ett hittegods; om någon av vad anledning det vara må angriper polisen träder nödvärnsrätten omedelbart in.

Polisen har således med stöd av de ovan nämnda lagtexterna enkelt uttryckt rätt att använda sitt vapen i två typfall; laga befogenhet och nödvärn.

Laga befogenhet
…innebär att polisen använder sitt vapen för att ‘genomföra tjänsteåtgärd’. Det krävs inte att polismannen upplever sig hotad på minsta sätt. Hör och häpna är Sverige ett av få länder i den civiliserade världen där polisen har laglig rätt att bl a skjuta mot flyende brottslingar (även om paragrafen mig veterligen inte utnyttjats på decennier). Polisen har rätt att skjuta mot flyende brottslingar under förutsättning att brottslingen gjort sig skyldig till ett grovt brott och att man inte kan få tag i vederbörande på annat sätt.

Våld enligt laga befogenhet skall vara försvarligt – och det innebär att man bör sikta mot benen.

Nödvärn
…innebär att polisen på någorlunda bedömer sig utsatt för ett påbörjat eller omedelbart överhängande angrepp där det föreligger fara för livet eller allvarlig kroppsskada. Polisen har rätt att skjuta för att skydda sig själv eller andra – eller värdefull egendom.

I princip alla polisskjutningar i Sverige – som varit konstant ungefär trettio om året sedan man började hålla koll någon gång under 60-70-talet – sker i nödvärn.

Nödvärnsvåld skall vara ‘ej uppenbart oförsvarligt’. Det innebär att det mycket väl kan vara oförsvarligt – bara det inte är uppenbart att det är så. Poliser utbildas till att skjuta mitt i målet – d v s mitt i bröstet – om man utsätts för ett livshotande angrepp, men många väljer trots det om möjlighet finns att skjuta mot ett ben. För, som lagen säger, ‘vid skottlossning mot person skall eftersträvas att endast för
tillfället oskadliggöra honom’.

Varningsskott
Varningsskott avlossas när man förvisso har rätt att skjuta enligt något av de två ovanstående kriterierna, men bedömer sig ha tid att skrämmas så att vederbörande avbryter vad det nu vara må. Det finns inget absolut krav att skjuta varningsskott i alla situationer.

POLISENS STANDARDVAPEN
Polisen bär ett tjänstevapen av modellen SIG Sauer, vilket bara det brukar vara svårt att få rätt när media skall beskriva polisens vapen. SIG kommer från det hundratalet år gamla industriföretaget Schweizerische Industrie Gesellschaft i Schweiz, och Sauer kommer från den ännu äldre tyska vapentillverkaren J.P Sauer & Sohn.

Vapnet är i kaliber 9×19 mm (kallas även 9mm Parabellum, 9 mm Luger), där 9 är kulans diameter i milllimeter och 19 är hylsans längd i samma mått. Om man läser i tidningarna får man klart för sig att detta är ett oerhört kraftigt vapen. Det beror förvisso på vad man jämför med, men internationellt sett är 9 mm Parabellum allmänt sedd som den klenaste kaliber som är realistiskt användbar för tjänstebruk – vare sig man är polis eller militär.

Polisen hade tidigare en Waltherpistol (PP) i kaliber 7,65 mm, vilket under efterkrigstiden var ett vanligt polisvapen i Europa, men som mig veterligen inte längre används någonstans i den civiliserade världen. Patronen anses helt enkelt för klen. Det hände även under den tid svensk polis använde Walther PP åtskilliga gånger att gärningsmän helt enkelt struntade i att någon stansat ett litet hål i benet på dem.

(Anledningen att denna kaliber blev så vanlig var att tyska vapenfabriker efter första världskriget förbjöds att tillverka grövre kalibrar, då man från segrarsidan i VK1 ville avväpna landet så långt möjligt. Man förbjöds därför tillverka militärt användbara vapen.)

Walther PP 7,65 mm

Den utlösande faktorn till att svensk polis slutligen bytte ammunition var en händelse i Malmö, där en psykiskt sjuk man beväpnad med kpistbajonett (stor som en machete ungefär) sköts ihjäl av polisen. Han sköts med ett dödligt skott efter att ha sprungit ikapp och försökt hugga ihjäl en polis som halkade omkull och inte hann undan – trots att den psykiskt sjuke stackaren redan under en längre stund gått omkring med allt fler kulhål i båda benen. Om jag inte minns fel hade man redan skjutit uppåt fem-sex skott i benen vid de utfall han gjorde mot poliserna. Utan effekt.

Jag kommer fortfarande ihåg skriverierna när polisen skulle få sina ‘nya kraftigare vapen’. Av mediedebatten kunde man tro att det var en bazooka man köpt till våra konstaplar.

Man beskrev skillnaden så att det rentav lät trivsamt och mysigt att bli skjuten av den gamla Walthern. Precis som det nu jämfört med Speer Gold Dot torde upplevas som lite lätt pittoreskt och synnerligen ofarligt att skjutas av en 9 mm Norma ‘Säkerhetspatron’, eller en tysk Action Police-kula.

Dessutom; att svensk polis förutom att få en kaliber – 9 mm – som av beskrivningen i media att döma var så kraftig jämfört med Waltherns 7,65 att den onekligen skulle leda till döden ens vid en snudd i vänster pekfinger var illa nog. Att man förutom detta skulle ens tänka tanken att köpa vapen med magasin som rymde mer än åtta patroner var fullständigt otänkbart!

Om polisen bar sådana militära högkapacitets-mördarvapen skulle detta enligt expertisen onekligen leda till att poliser förr eller senare tappade kontrollen och började meja ned horder av oskyldiga av ren klantighet. Eller ondska. Detta var också orsaken att man inte testade t ex Glock 17 som försvaret senare köpte – den rymde helt enkelt för många patroner.

SIG Sauer P225

Någon gång i mitten av 80-talet bestämde sig svensk polis efter att ha testat flera 9 mm-vapen med åttaskottsmagasin (Walther P5, en Smith & Wesson-modell m fl) för att köpa in SIG Sauer P225, som rymmer åtta patroner i magasinet. Den större modellen SIG Sauer P226, som rymmer femton patroner, var från början enbart tänkt som förstärkningsvapen (sic!) och var tänkt att ersätta den gamla armékpisten m/45BE. Dagens förstärkningsvapen MP5 var inte ens påtänkt vid denna tidpunkt, utan köptes in först när det självklara blev uppenbart – en pistol kan aldrig ersätta ett tvåhandsvapen eftersom det är hart när omöjligt att träffa någonting alls med den på längre håll än femton, tjugo meter. Från början hade dock enbart Piketen (och senare Nationella Insatsstyrkan) vare sig P226 eller MP5 – på nåder.

SIG Sauer P226

Vilken oerhört kompetent vapenexpert på RPS som räknat skott i magasinet och trott man kan ersätta ett tvåhandsvapen med ett enhandsvapen bara för att ammunitionen är av samma typ och magasinet rymde – för den tiden – ‘jättemånga skott’ har jag aldrig fått reda på.

Kulsprutepistolen MP5 får användas av alla poliser som gått utbildning i förstärkningsvapen och finns i olika modeller. De flesta är eller kommer att förses med enkelskottspärr som gör det omöjligt att avlossa automateld. I alla MP5 sköt man tidigare enbart svenska försvarets helmantlade kpistammunition m/39B, men använder numera även Speer Gold Dot för tjänstebruk.

Heckler & Koch MP5

Idag köps alla SIG Sauer in med dubbelradiga magasin, och i princip alla polisvapen som numera köps in rymmer således 13-15 patroner. Walther PP har fram till slutet av 90-talet funnits kvar hos äldre poliser, oftast med inre tjänst, och utgick slutligen 2003.

HUR BETER SIG EN PISTOLKULA – OCH VAD HÄNDER OM MAN BLIR TRÄFFAD?
Oavsett vad media tror finns det överhuvudtaget ingen pistolkaliber eller ammunition till sådan som används av någon poliskår världen över som får en pistolkula att uppföra sig som en kula avlossad från ett jaktgevär. Även om pistolens kaliber är densamma eller grövre än geväret innehåller pistolkulan för lite krut och avlossas från en för kort pipa för att kunna få upp hastigheten. Och det är hastigheten som är den enskilt mest avgörande faktorn för hur kraftigt ett vapen blir.

Energin en kula bär på beräknas genom formeln mv²/2, där m=massa (kulans vikt) och v= kulans hastighet. Eftersom hastigheten multipliceras med sig själv är det just kulans hastighet som har den största påverkan på kulans energi. En pistolkula håller en hastighet av ungefär 350-400 m/s, medan en gevärskula går ungefär 800 m/s.

Det räcker förstås inte att kulan bär på en massa energi om den inte avger denna energi när den träffar något. Det är just denna förmåga att avge energi på rätt ställe som åtminstone i teorin skall bedöva/slå omkull/chocka en gärningsman vid en träff i benet. Principen är ‘hellre ett stort hål i benet/armen än ett litet i huvudet/hjärtat’.

Förmågan att avge energi styrs av kulans utformning. En helmantlad kula kommer sannolikt att gå rakt igenom en människa och ha tillräckligt med energi kvar för att gå igenom en eller ett par till, vilket gör dem olämpliga för polisiärt bruk.

Nu skulle jag dessutom kunna breda ut mig om betydelsen av piplängder, kulvikter, manteltjocklek, material i mantel och kärna, patronlägesutformning, mekanismrörelser, krutets förbränningshastighet, gastryck, ballistiska koefficienter, räffelstigningar, primär och sekundär kavitet, hydrostatisk chockverkan, sårkanaler och möjliga fysiologiska reaktioner hos den som träffas av en kula – men jag känner att jag redan tröttat ut dig, käre läsare, med allt för många detaljer om pistolkulors beteende.

Låt mig bara sammanfatta på följande vis; Hollywood är på låtsas. Folk studsar inte avsvimmade ett par meter bakåt av att träffas av en kula.

Variationerna över hur människor uppför sig vid träffar i extremiteter är högst individuella. Uppskattningar gör gällande att ca 40% av befolkningen i ett västland ‘programmerats’ att kollapsa så snart de blivit medvetna om att de skjutits. Kaliber eller faktisk skadebild spelar i detta fall mindre roll. Övriga 60% måste utsättas för inkapacitering genom att något i sammanhanget avgörande ben eller organ förstörs.

I verkligheten finns det således dessvärre endast ett enda garanterat sätt att säkert slå ut någon med ett enda skott oavsett kaliber och kulans utformning; en träff i centrala nervsystemet. Det handlar i princip om hjärna eller ryggrad, och motsvarar ungefär 5% av kroppens träffyta. Även med ett skott rakt igenom hjärtat kommer en målmedveten gärningsman att ha kvar syre i kroppen för tio sekunders fortsatt anfall. Och man förflyttar sig fem meter på en sekund.

En hålspetskula blir aldrig en ‘propeller’, även om den får en något större diameter än en helmantlad kula. Den exploderar inte, och den kommer inte att uppföra sig nämnvärt annorlunda än en helmantlad kula. Frånsett att den stannar fortare när den träffar något och rikoschetterar något mindre. Att den stannar fortare innebär förstås att den avger all sin energi när den träffar – och det orsakar förstås något större skador, även om det nog får betraktas som marginella skillnader. Att bli skjuten är alltid livsfarligt.

Den mest markanta skillnaden för en polis är att hålspetsammunition enligt amerikanska faktainsamlingar stoppar en gärningsman redan vid första skottet i ungefär 85% av fallen, medan ingen helmantlad kula oavsett kaliber och konstruktion kommer över 60%. För varje skott som avlossas ökar förstås risken för dödliga skador eller skador på tredje person.

SVENSKA POLISENS AMMUNITION
Den ammunition som var aktuell för SIG Sauer från början var en hemantlad israelisk patron med rund nos (s k ogivalammunition) som bars i tjänst fram till Normas helmantlade ‘Säkerhetspatron’ infördes i början av 90-talet. När man bad Norma ta fram denna ‘Säkerhetspatron’ hade man av någon anledning redan bestämt att den skulle vara helmantlad. Helmantlad pistolammunition har dock alltid en benägenhet att rikoschettera, och för att minska risken gjorde man ‘Säkerhetspatronen’ platt i nosen. Manteln var dessutom ovanligt tunn i syfte att kulan skulle fragmentera om man träffade något hårt.

Det fungerade inte riktigt som det var tänkt, även om den uppfylde alla krav, och även Normas säkerhetspatron studsade som en studsboll. Den hade dessutom en alldeles fantastisk förmåga att penetrera allt mjukt den träffade.

Efter en lång utvärdering tillsammans med Finland valde man så för ett fåtal år sedan den enda patron som motsvarade alla krav man idag ställer på en modern polisammunition; Speer Gold Dot. Den är en hålspetsammunition, d v s den utvidgas vid träff i mjuka mål (förutsatt att inte jeanstyg eller läder pluggar igen hålet i kulan, då den beter sig precis som en vanlig helmantlad ammunition).

Oavsett vad som påstås i debatten är den ingen jaktkula, utan är från grunden framtagen för polisiärt bruk. Det ställer krav på att den inte lämnar fragment, att den kan skjutas mot en mängd material och under en mängd förhållanden utan att tappa för mycket av sina egenskaper m m. Men naturligtvis kan man jaga med den, och den säljs också till jägare – i USA, där det till skillnad från i Sverige är tillåtet att jaga med pistol.

Fr v: 7,65 mm, 9 mm m/39B, Norma Säkerhetspatron, 9 mm Speer Gold Dot. Kreditkort för jämförelse.

Hålspetskula av modell Speer Gold Dot sedd framifrån. Ränderna är s k förfragmenteringar, som skall göra att kulan alltid viker ut sig på samma sätt om den träffar målet. Polisiär ammunition är särskilt framtagen för att se till att kulans mantel (det tunna skikt av kopparlegering som utgör ytan) – och kärnan (som är av tyngre metall, ofta blylegeringar för att göra kulan så tung som möjligt) inte separerar, lämnar fragment och och därigenom skapar svårbehandlade skador.

Speer Gold Dot efter att ha träffat och svampat upp sig. Syftet är att snabbt bromsa in kulan för att den skall avge hela sin energi omedelbart.

Svenska försvarets ammunition m/39B. Denna ammunition är speciell eftersom den under den konventionella tunna manteln av kopparlegering har en extra mantel av stål. I genomskärningen ses denna ovanligt tjocka och hårda stålmantel tydligt (kärnan av bly saknas på bilden). Kulans konstruktion gör att den för att vara en pistolammunition har en mycket hög penetrationsförmåga i hårda mål, som t ex metall. Detta gör också att just denna kula i princip inte stoppas av någon lätt skyddsväst på marknaden utan tilläggsskydd i form av en metallplatta/motsv.

ÄR SVENSKA POLISENS AMMUNITION FÖRBJUDEN I KRIG?
Förbudet mot kulor som utvidgas eller tillplattas lätt i människokroppen finns inte i Genevekonventionen från 1949 – vilket ofta påstås i debatten – utan i Haagkonventionen från 1899. (Som kuriosa kan nämnas att man vid samma tillfälle även förbjöd bombkastning från luftballonger)

Förbudet är mycket allmänt hållet och säger inte mer än just ‘kulor som utvidgas eller tillplattas lätt i människokroppen’. Det råder delade meningar om exakt vad detta förbud skall anses gälla. Även om det är uppenbart att polisens nya pistolammunition expanderar hävdas från från flera håll att hålspetsammunition för pistol är för långsam för att strida mot tanken med fördraget. Förbudet avsåg från början gevärsammunition som splittrades vid träff.

Liknande ‘justeringar’ har man även gjort med andra ammunitionstyper. 1868 års S:t Petersburgdeklaration förbjuder t ex förbehållslöst explosiva projektiler under 400 gram. Den 12,7 mm kulspruta jag själv använde under FN-tjänst i Bosnien är laddad med s k Spårljuspansarbrandsprängpatron (vilket ord!) som i sådant fall utan tvekan torde falla under detta förbud. Man anser dock internationellt att användning av liknande ammunition är fullt gångbar under förutsättning att projektilerna i första hand används mot ‘fordon, flygplan eller materiel’.

Hur det än är med förbudet är Haagkonventionen synnerligen tydlig på en punkt: Förbudet gäller endast i krig mellan två eller fler undertecknande stater. Polisens ammunition är således inte förbjuden enligt någon internationell rätt så länge den inte används i krig mot en annan nation som undertecknat konventionen.

Man kan då förvisso ställa sig frågan huruvida det är etiskt försvarbart att polisen använder ammunition som är förbjuden i krig. Om detta kan man tycka vad man vill. Men om ett fördrag som avser krig räcker som argument för ett ‘nej’ kan polisen heller inte använda tårgas eller pepparspray, då det betraktas som kemisk krigföring och är förbjudet i krig enligt internationella konventioner Sverige är bundet av.

ALTERNATIV TILL SKJUTVAPEN OCH DERAS BEGRÄNSNINGAR
Polisen har alltid tillgång till pepparspray och batong (teleskopbatong av modellen ASP). Generellt sett kan man säga att polisen alltid kommer att välja snäppet kraftigare verktyg än angriparen.

- Angriper du polisen med knytnävarna kommer polisen att använda sin batong.

- Har du ett tillhygge; batong, kniv, yxa, basebollträ kommer polisen att använda sin pistol.

- Hotar du med ett skjutvapen kommer polisen sannolikt att skjuta utan omsvep.

Batong är helt enkelt ingenting man använder mot knivbeväpnade. Den använder man mot människor som slåss med knytnävarna. Även med batongen kan man konstatera att man i princip måste slå sönder något i kroppen på motståndaren för att den skall fungera – om man träffar, förstås.

Pepparspray är ett komplement – men gör ofta att någon helt annan än den som avsetts träffas av spray. Dessvärre ofta en kollega. Dessutom fungerar sprayen tyvärr inte på alla.

Tårgas kräver polismästarbeslut, finns inte i några som helst för ändamålet lämpliga förpackningar och är inte tillgängligt på fältet. Liksom pepparspray fungerar det heller inte på alla. Vissa är rentav närmast okänsliga.

Ett riktigt bra hjälpmedel är plastsköld, eller ‘kravallsköld’. Minst en sådan bör ligga i varje polisbil just för att användas om det skorpar till sig, enligt min personliga åsikt. Det är dock ingen universallösning, eftersom man inte kan ta fram den förrän det redan gått överstyr. Det ger inte direkt ett bra intryck eller lugnar ned situationen om polisen åker på en vanlig handräckning och kliver ur bilen med en kravallsköld i högsta hugg.

Problemet just med psykiskt sjuka är att man vill hålla en lugn och respektfull ton och undvika att eskalera situationen eller skrämma den psykiskt sjuke. Man kan dessvärre aldrig hundraprocentigt veta vilka som kommer att bli våldsamma och när. Respekten för individen måste gå först, och tyvärr kan det i den mest stillsamma handräcknings- eller medlingsärende på något ögonblick uppstå en situation som gör att det slår slint för den som mår dåligt.

Ett vanligt hem är överfullt av mer eller mindre farliga föremål, och i värsta fall dyker det upp en kniv eller ett tillhygge någonstans ifrån som en blixt från en klar himmel. Det hjälpmedel för självförsvar man som polis inte har omedelbart gripbart i det ögonblicket kan lika gärna ligga på månen som i polisbilen.

I SVERIGE EJ GODKÄNDA LESS LETHAL-VAPEN
Det finns möjlighet att skjuta s k ‘bean bags’, eller distansbatonger, i hagelvapen eller 40 mm tårgaspistol. Dock är detta inte tillåtet i Sverige. Det är också ett tänkbart komplement till pistol, men jag har svårt att tänka mig att det är tillämpligt annat än i utdragna situationer där förstärkning, sköldar m m ändå hinner hämtas.

Precis som i exemplet med att kliva ut på en handräckning med kravallsköld kan jag riktigt tänka mig rubrikerna när någon ringer och behöver hjälp för att prata ut sin psykiskt sjuke son från toaletten för att övertyga honom om att åka in till psykakuten. Så förtroendeingivande det skulle se ut när polisen klev in genom dörren med ett pumphagelgevär i handen. Bara ‘utifall att’…

Elpistol (Taser) är ett mycket effektivt less-lethal-vapen som enligt alla experter vore oerhört lämpligt som komplement till skjutvapen. Det skickar ut pilar som fastnar och sänder ut elstötar som tillfälligt förlamar nervsystemet.

Tyvärr gjordes det en affär av bl a polisens etiska råd att den man använder den mot ‘kan ha pacemaker’, och att det inte är ’tillräckligt utrett hur pacemakern i sådant fall påverkas’. Mina två naturliga motfrågor är 1) hur vanligt det är att polisen anfalls av människor med pacemaker, samt 2) huruvida det är tillräckligt utrett hur pacemakern påverkas av att en 9 mm Speer Gold Dot passerar genom den – vilket de facto är det sannolika alternativet.

Allt för många polisiära vapenutredningar och kritiska artiklar tycks utgå från att alternativet till att polisen använder ett visst vapen helt enkelt är att polisen låter bli att använda vapnet så löser allt sig självt. Och så ser verkligheten inte riktigt ut. Poliser skjuter inte mot människor för att de tycker ärendet drar ut på tiden och det börjar bli långtråkigt.

SLUTSATS
Angriper man en polis med en kniv, ett laddat eller oladdat vapen, en soft airgun, en plastkniv målad för att se ut som en riktig, en slö kniv, en vass kniv, en yxa, ett basebollträ eller vad det vara må är sannolikheten stor att polisen kommer att uppfatta det som ett hot mot sitt liv och skjuta. Sannolikheten är dessutom närmare 1 att polisen har laglig rätt att göra så.

Polisen som får ett vapen riktat mot sig i en snabb situation har ingen skyldighet att först ställa diagnos över möjliga psykiska sjukdomar personen kan tänkas bära på som enligt medielogiken skulle göra att vederbörande inte ‘förtjänade’ att skjutas mot.

Samme polis har heller ingen skyldighet att vänta tills det första skottet eller knivhugget träffar kroppen för att vara riktigt säker på att vapnet är äkta. Av vissa skribenters resonemang bör en polisman resonera ungefär så här;

‘Ja, eftersom du är psykiskt sjuk menar du ju egentligen inget illa, så då får jag väl ta en kniv i halsen. Kom gärna på min begravning om du har tid… Men jävlar om du hade varit tjuv – då hade jag gjort allt för att skydda mig!’

När det gäller s k soft airguns – som i media brukar kallas ‘leksakspistoler’ om de riktats mot en polis – har jag personligen svårt att skilja dem från äkta på längre håll än någon meter ens i lugna, välbelysta förhållanden. Och jag har ändå trots min ålder fullgod syn och anser mig vara betydligt mer påläst än genomsnittet när det gäller skjutvapen.

‘Varje gång man som polis råkar ut för att det rusar ut en maskerad, svartklädd gestalt från ett mörkt hörn med rånarluva över ansiktet och riktar en Beretta mot pannan på en måste man väl koppla att det är en sjuttonåring med leksakspistol som bara vill busa lite, för det är ju helt normalt. Vad skulle det annars kunna vara!?’

Ofta när det gått överstyr i samband med att någon psykiskt sjuk människa skall omhändertas ifrågasätter man dessutom varför ingen psykiatrisk expertis sändes till platsen.

Precis som om en psykologexamen skulle göra en till trollkarlen Mandrake, som med en hypnotisk gest förvandlar alla vapen till bananer. Det finns tyvärr inga magiska ord eller dialogmetoder som fungerar som en hundraprocentig avstängningsknapp på en psykotisk människa. Om det gjorde det skulle psykiatrin aldrig behöva begära handräckning av polisen för patienter som upplevs som farliga.

Trots allt sker gissningsvis någonstans mellan 25 000-30 000 handräckningsärenden varje år. Det är en ren rutinuppgift för polisen. Och exakt vilken specialistkompetens är det välutbildade psykologer, psykiatriker och specialiserad vårdpersonal saknar som en polispatrull sitter på om inte att hantera våldsamma situationer? Om man kunde utbilda fram ett sätt att hantera psykiskt sjuka helt utan att använda våld skulle det ju inte ens förekomma handräckningsärenden.

‘Ja, ja… en blodig naken man springer vilt skrikande rakt emot mig med en stor kniv i högsta hugg. So what!? Kniven ser rätt slö ut, och han vill säkert bara prata…’

Det är minsann inte lätt för poliser att vara alla till lags. Särskilt inte när man skickas till situationer där alla andra gett upp, där polisen själv omöjligt kan kontrollera situationen och den ende som kan kontrollera situationen inte ens har kontroll över sig själv. Det slutar tyvärr ibland i våld, död, elände och tragedi.

Solidaritetsförklaringen var det, ja

Jag noterar att en bloggdebatt om realismen bakom Sveriges s k ’solidaritetsförklaring’ blossat upp, bl a driver Wisemans Wisdoms ivrigt frågan.

Jag påminner i sammanhanget om mitt eget inlägg ‘Jag tecknar försäkring med landet Sverige direkt’ som generellt tar upp Sveriges märkligt altruistiska hållning när det gäller frågan om militära allianser.

Efter att ha tagit del av paneldiskussionen kring solidaritetsförklaringen är jag inte direkt mer övertygad om dess förträfflighet. Jag är inte övertygad om att den har ett värde överhuvudtaget.

Jag misstänker att min ljumma hållning dessutom delas även av de länder vi storsint erbjuder oss att frälsa.

Själv väljer jag återigen att låta Monty Pythons skarpsynthet åskådliggöra min syn på hur en svensk effektuering av solidaritetsförklaringen sannolikt skulle sluta den dag ett ansatt grannland kom inspringande och bad om hjälp på riktigt. Klippet säger allt:

Som en utvikning vad gäller solidaritet med våra grannländer; En nordisk försvarsunion dyker allt oftare upp i debatten på senare tid.

Det vore för all del en trevlig tanke, men jag ber att få påminna alla som tar upp detta förslag om att det inte är en inrikespolitisk fråga.

Det räcker inte att vi svenskar enas om att det vore en alldeles särdeles lysande idé. Vi har sedan att övertyga några nationer till – och flera av dessa länder har redan valt NATO-spåret och är rätt tydliga i åtbörder och tal att tanken på djupare militära samarbeten med Sverige är måttligt intressant.

-     -     -

För övrigt anser jag att vi bör ta reda på vad som egentligen hände kring fartyget ‘Arctic Sea’

Mona Sahlin vid Folk och Försvar

Jag tänkte dämpa min bittra ton från gårdagen och istället försöka nyansera mig litet i min fortsatta distansuppföljning av ‘Folk och Försvar’ i Sälen.

Att jag kanske är lite snällare i tonen när jag nu ger mig på Mona Sahlins tal skall definitivt inte tolkas som ett ställningstagande för eller emot det ena eller andra partiet. Jag är och har alltid varit betydligt mer intresserad av sakfrågor än partipolitik, och jag lovade trots allt i gårdagens inlägg att vara mindre bitter resten av veckan.

Vi får väl se hur det går.

Mona Sahlins tal finns i sin helhet här (länk).

Precis som i går tänkte jag göra små nedslag och analysera några av Mona Sahlins uttalanden. Där det är möjligt att koppla hennes tal till Sveriges försvars- och säkerhetspolitik, skall vi väl lite elakt påpeka. I likhet med de flesta andra politiker oavsett parti eller allians det senaste decenniet har Mona Sahlin en benägenhet att sväva ut och blanda in allt från smältvatten i Himalaya, rasism och dansande invandrarflickor i Rinkeby till Turkiets EU-medlemskap och… jaktsäsongen på fjällämmel… i den svenska försvarsdebatten.

Även om det finns något filosofiskt vackert i insikten att ‘allt hänger ihop här i världen’ och att det mesta påverkar även ett lands säkerhetspolitiska situation vore det tacksamt om våra politiker kunde filosofera mindre och istället fokusera på kärnfrågan; Sveriges försvars- och säkerhetspolitik

Jag tar fenomenet ‘allt i hela världen är säkerhetspolitik’ som ett symptom på ointresset för försvarsfrågor bland våra rikspolitiker. Det finns måhända numera helt enkelt inte tillräckligt många pålästa i försvarsfrågor i partitopparna, och man föredrar därför att föra även försvarsdebatten in på områden där man känner sig mer hemtam. Som miljö, asylpolitik och jämställdhet till exempel.

De rikspolitiker som är pålästa om försvaret är så få och så ensamma att de inte på många år haft någon att debattera med.

Synd för er. Och för oss medborgare.

Försvarsberedningens omvärldsanalys ‘Säkerhet i samverkan’ från 2007 - som formulerades i bred politisk enighet (bara det gör att man drar öronen åt sig) – är ett talande exempel på fenomenet. Försvaret skall enligt detta underliga dokument dimensioneras för att skydda oss mot sämre väder, dålig energidistribution i våra elnät samt oönskade miljöfarliga utsläpp från en eventuell tysk-rysk gasledning i svensk ekonomisk zon.

Det dokumentet har jag redan raljerat en hel del över. Trots att det bara är några år gammalt är det något som säger mig att många redan önskar det redan var bortglömt.

Nåväl. Till saken:

De fyra fundamenten i oppositionens gemensamma säkerhetspolitik är enligt Mona Sahlin:

* den militära alliansfriheten,

* ett ökat samarbete i Norden och en inte minst Östersjön,

* ett stärkt EU-samarbete och

* ett starkare Förenta Nationerna

För mig känns dock hennes tal som tidigare påpekats diffust, och närmast omöjligt att dra några konkreta slutsatser av. De ‘besked’ hon utlovade kändes inte särskilt revolutionerande. Talet och den redovisade överenskommelsen inom oppositionen innehåller inga överraskningar eller kontroversiella uttalanden, och det var väl heller inte väntat eftersom thon har två partier till förutom sitt eget att ta hänsyn till.

Mona Sahlin säger apropå alliansfriheten att hon är ‘övertygad om alliansfrihetens fördelar’.

Hon har för all del rätt i att alliansfriheten fungerat bra så här långt. Men onekligen har förutsättningarna för densamma förändrats radikalt under senare år.

Nu råkar jag förvisso personligen principiellt sett hålla med Mona Sahlin om att alliansfrihet är att föredra. Hon har rätt i att det ger en ökad handlingsfrihet och ett större nationellt oberoende. Tyvärr finns det dock ett viktigt villkor för att alliansfrihet skall fungera i verkligheten; vi måste ha ett försvar som kan backa upp den.

Det försvaret måste vara komplett och innehålla heltäckande förmågor både till lands, till sjöss och i luften – utan luckor, eller ‘förmågeglapp’ (där kom det igen…).

Dagens modell med specialisering på enbart vissa förmågor fungerar om man är medlem av en större allians – men är omöjligt om man vill vara alliansfri i den situation Sverige befinner sig. Kanske borde vi verka för att Ryssland går med i NATO – för då skulle konceptet ‘alliansfrihet’ onekligen vara klockrent igen.

Jag instämmer till fullo med Mona Sahlin under andra punkten om ökat samarbete i Norden och Östersjön att det i ‘det regionala säkerhetsskapande arbetet behövs också ett konstruktivt ryskt deltagande’.

Vi riskerar att av historiska skäl fokusera allt för mycket på Ryssland som ett potentiellt framtida hot - vilket vi naturligtvis inte kan utesluta som ett möjligt men oönskat scenario.

Vi bör dock samtidigt inte glömma bort att vi faktiskt själva äger ett visst inflytande över vår framtid och vår omgivnings utveckling. Som jag tidigare påpekat anser jag att den största sannolikheten att Ryssland någonsin skulle bli ett hot för Sverige i sådant fall skapats av vår egen oförmåga att fullgöra vår skyldighet att skydda vår grannes flank.

Av den anledningen anser jag det viktigt att i samarbete med Ryssland och våra övriga grannar skapa en gemensam och hållbar framtida säkerhetsstruktur i Östersjöområdet och på Nordkalotten. Det finns absolut ingenting som hindrar oss från att arbeta tillsammans i stället för att bygga en varsin gränspostering och rikta vapen mot varandra.

Mona Sahlin anser under tredje punkten om stärkt EU-samarbete att det är viktigt att delta internationellt tillsammans med FN, EU, Nato och OSSE. Det är knappast kontroversiellt och lär inte väcka någon större politisk debatt. Däremot fäller hon på hela oppositionens uppdrag en märklig kommentar som jag undrar vad den egentligen betyder:

‘Sverige ska aldrig, enligt oss, delta i en militär Natooperation som enbart baseras på Natos artikel 5, klausulen om den ömsesidiga försvarsgarantin’.

Jag tolkar det som ett uttalande ägnat att uppfattas som någon slags avståndstagande mot ett svenskt NATO-medlemskap. Kommentarens formulering får mig dock att klia mig i huvudet, eftersom den egentligen inte säger någonting alls. Allra minst om NATO-medlemskap:

Det finns nämligen ingen som helst möjlighet ens som NATO-medlem att tvingas delta i en insats enligt NATO:s artikel 5. Den artikeln aktiveras i enhällighet (…vilket endast har hänt en enda gång under NATO:s historia – vid 11 september-attentaten 2001).

Om Sverige vore medlem skulle det onekligen vara märkligt att rösta ja till att aktivera paragrafen men inte vägra ställa upp på dess konskevenser.

Yttrandet säger lika mycket som följande högtidliga men till föga förpliktande uttalande från bloggaren Morgonsur:

Jag kommer aldrig att ringa och beställa en pizza jag varken vill ha eller vill betala för.

Ja, kära läsare; tycker jag om pizza eller inte?

Mona Sahlin vill under fjärde punkten om ett starkare FN bl a verka för reformation av FN:s Säkerhetsråd.

Jag håller med om att det kan vara välkommet, även om jag har svårt att se hur det skall gå till.

Att säga att sammansättningen av Säkerhetsrådet på ett annat sätt måste ’spegla dagens värld, inte bara världen som den såg ut för snart 70 år sedan’ är nog för all del vällovligt och blir till en bra oneliner. Problemet är att det aldrig finns någon enkel och självklar lösning när det gäller relationer mellan flera nationer.

Inte minst är det alltid svårt att få någon nation att släppa ifrån sig makt och inflytande.

Internationella aktörer som aspirerar på annat än att bli diskussionsklubbar kan nämligen aldrig bli rättvisa per definition. Jag har producerat ett inlägg (länk) där jag för att åskådliggöra omöjligheten i att skapa ‘internationellt rättvisa system’ använder det för något år sedan uppmärksammade exemplet ‘International Criminal Court’, ICC i Haag och USA:s vägran att stödja den.

Så långt Mona Sahlins tal om säkerhetspolitiken i stort. Jag tänkte dock fortsätta vara foglig och nästan hålla med Mona Sahlin om en sak till; Jag skulle i likhet med Mona Sahlin vilja att en översyn genomförs av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan.

Däremot anser jag till skillnad från Mona Sahlin inte att denna översyn i första hand skall ‘ligga till grund för kommande riksdagsbeslut om en eventuell förlängning eller ett tillbakadragande av Sveriges militära insats i Afghanistan’.

Vad jag skulle vilja ha en översyn av är i första hand metoder och resultat. Därifrån kan vi dra slutsatser för att förbättra effekterna av vår insats. Frågan jag ställer mig är bara vilka som är lämpade att göra en sådan översyn. C BA01 Öv1 Ulf Henricsson kanske kan ta det som konsultuppdrag?

Mona Sahlins slutord är kloka – eller självklara – beroende på hur man ser på saken:

‘De nationella behoven ska utgöra grunden för prioritering och utveckling av våra förmågor. Vi ska också vara aktivt engagerade i internationella fredsoperationer. Men ambitionsnivån måste vara realistisk utifrån omvärldens och våra egna behov och också utifrån försvarets ekonomi.’

Även om vi nog alla, oavsett politisk ståndpunkt, kan instämma i formuleringen tolkar jag den sista formuleringen – ‘utifrån försvarets ekonomi’ – som att Mona Sahlin i likhet med de flesta andra politiker anser att vår hotbild även fortsättningsvis skall arbetas fram efter vad vi har råd med i stället för tvärtom.

Det är en gammal fin svensk tradition som rentav skulle kunna kallas en ’svensk modell’…

SvD DN

- – -

För övrigt anser jag att vi bör ta reda på vad som egentligen hände kring fartyget ‘Arctic Sea’.