Om professionellt, personligt och privat

 photo Bild001.jpg

Jag trålar ofta omkring bland olika webforum, denna underbara innovation där man kan ställa en fråga om vad som helst från internationell storpolitik till hur man byter vevaxel på någon udda moped från trettiotalet och inom några minuter få expertsvar på Nobelpristagarnivå.

I fredags råkade jag tråla in på Polisman.se, där jag håller koll på vad som händer inom mitt tidigare jobb, och njuter av att både anställda och polisiärt intresserad allmänhet diskuterar allt från detaljerade juridiska spetsfundigheter till materialvalet i polisens regnkappor på 50-talet.

Jag skriver inte ofta i olika forum numera, men ibland kan jag bara inte låta bli. Så blev fallet i fredags, när signaturen LinnShawn ställde en fråga till de forumsmedlemmar som arbetar som poliser:

En lite filosofisk fråga. Vilken eller vilka insikter har ni gjort som poliser (och som ni kanske inte skulle ha gjort om ni hade valt ett annat yrke)?

Det var så lätt att svara att jag på studs skrev ned följande svar, direkt från ryggmärgen:

Den absolut viktigaste lärdom jag dragit av att ha arbetat som polis är att jag fick lära mig att skilja på sak och person. Jag använder fortfarande den lärdomen varje dag, med stor framgång, fast jag slutade som polis för snart femton år sedan.

Sverige är världens mest individualistiska samhälle, sägs det. Det gör att svenskar ofta är och lever sina åsikter och intressen, vilket i nästa led gör att svenskar i allmänhet har en total oförståelse för att å ena sidan vem människan är, och å andra sidan vad hon gör eller hur hon tillfälligtvis beter sig faktiskt oftast är olika saker,och ibland rentav ska vara olika saker.

I Sverige är privat, personlig och professionell inte längre olika begrepp, utan flyter ihop i en enda kökkemödding – ett enda jättestort Jag. På golvet manifesterar sig detta genom att det för åtskilliga i den offentliga debatten tycks legitimt att hålla varje polis personligt – rentav privat – ansvarig för varenda lag som klubbats i Riksdagen, samt att det för allt fler som ”lever polis” anses fullständigt självklart att även i tjänsten få visa vem man är privat i form av tatueringar, religiösa attribut, ställningstaganden för ”rätt och fel” eller annat.

Jag är i sammanhanget en dinosaurie, så jag säger inte att det ena förfarandet är mer rätt eller fel än det andra. Bara att värderingarna över vad som är rätt och fel alltid förändras med tiden. Idag är det rätt att ”ta ställning” som polis eller annan offentlig tjänsteman. ”På min tid” var det totalt otänkbart. En tjänsteman var skyldig att vara totalt blank, för att kunna representera alla samhällsmedborgare, oavsett hur skumt politiska, religiösa, kriminella, knäppa eller förkastliga föreställningar de må hysa i sitt inre.

I dag gäller paradoxalt nog att ju mer ”alla ska med”, desto fler människor är det nödvändigt att gruppera och visa att man tar avstånd ifrån och lämnar utanför. Jag har lite svårt för den logiken.

Det går i mitt tycke aldrig att bli en bra polis om man inte lär sig respektera människan, även om man avskyr hennes gärningar eller åsikter. Varje människas gärningar eller åsikter är hennes egna, men poliser ska som jag ser det enbartarbeta med ”lagligt och olagligt” när det gäller gärningar och åsikter, inte ”rätt och fel”. Det sistnämnda ändrar sig nämligen nästan lika snabbt som en Twitterstorm. Och sådant privat vindflöjlande ska offentliga tjänstemän hålla sig för goda för, och inte missbruka sin offentliga roll genom att understödja.

Så. Det var min egen högst subjektiva åsikt som människa, inte som offentlig tjänsteman. Som sådan har jag ingen åsikt i frågan.
_________________

Sverige har fått en ny Rikspolischef i Dan Eliasson, tidigare Migrationsverket och FörsäkringskassanDet kan säkert bli bra, men jag oroas något av att han tidigare haft lite svårt att skilja på spannet privat – professionell.  Jag tänker främst på bedriften att som sittande generaldirektör twittra privata åsikter om enskilda riksdagspartier på myndighetens hemsida.

Det är oförlåtligt omdömeslöst, och jag kan bara hoppas att det var sista gången något sådant inträffar i någon svensk myndighet.

Dock; jag väljer att fria hellre än fälla, och tolkar det hela som tillfälligt missriktad dådkraft i all välvilja. Dan Eliasson verkar vara en duglig och modig person, och är tillräckligt teflonbelagd för att fungera i kamikazeuppdraget Rikspolischef. Men något som är får mig att rynka pannan är den trend som tycks ha om inte satts, så i alla fall förvärrats, på Migrationsverket under hans tid som generaldirektör, och som jag hoppas inte drabbar polisen mer än den redan gjort:

Att tumma på vad som är lagligt för att allt mer göra som man anser vara lämpligt.

Polisen är helt enkelt ingen bra myndighet för att utöva den typen av logik. Trenden i Migrationsverket tycks dessvärre ha fortsatt och förvärrats under Anders Danielssons (som f ö är tidigare polischef) styre.

Personligen tror jag fenomenet när det gäller just Migrationsverket bara vara ett uttryck för beröringsskräcken när det gäller den svenska Utlänningslagen. Jag har aldrig förstått varför debatten i decennier gått ut på att välvilligt fördöma diverse myndigheter och tjänstemän som följer Utlänningslagen istället för att ifrågasätta själva lagens lydelse. Vore det inte enklare att bara skaka ut allt på golvet och göra om, när det tycks bli uppror varje gång någon myndighet försöker följa lagen som den faktiskt är skriven?

Att debattera Utlänningslagen är så känsligt att både Regering och Riksdag avsvär sig allt ansvar för att istället kasta den heta potatisen på enskilda myndigheter. Det får rent bisarra följdeffekter. Som t ex att tjänstemän i statens myndigheter på egen hand och utan att lyfta frågan till Riksdagen kan fatta beslut som under mandatperioden drabbar statsbudgeten med en extrakostnad på 48 miljarder kronor (sic!).

Den historiskt unika konsekvensen möttes knappt med ett höjt ögonbryn i den offentliga debatten. Finansministern ryckte på axlarna och konstaterade i ett sorglöst uttalande till TT:

”Det är den typen av saker vi hanterar varje dag i finansdepartementet”.

Frågan är hur övriga myndighetschefer ska tolka finansministerns uttalande och avsaknaden av debatt. Är det t ex okej om Överbefälhavaren beställer lite nya kustkorvetter och helikoptrar, säg, femtio miljarder  utöver budget?

Nå, jag önskar hur som helst Dan Eliasson all lycka i sitt nya jobb. För bakgrundsanalyser och förslag i den nya rollen kanske denna länk till gamla Morgonsura inlägg om polisen kan vara till nytta. Samtidigt hoppas jag rent generellt att vi ser ett slut på dagens trend att använda statliga myndigheter till något slags plattform för politisk fostran, där personalen förutsätts omfatta och förmedla ”värdegrunder”, som ofta gränsar till ett spann politiska åsikter

-     –     -

Publicerat i Rättssamhälle | Märkt , , | 6 kommentarer

Lägesrapport från bokskrivandet om BA01

 photo IMG_5170_zpse3fd7b39.jpg

Delar av Krigsarkivets material

Det var tänkt att min bok om BA01 skulle vara klar för ett halvår sedan. Den blev klar i våras såtillvida att struktur, allt innehåll i sak och ungefär 100 000 ord text fanns på plats. Jag har haft den ute på remiss hos några väl utvalda provläsare och har också provläst den själv i våras. Att skriva en bok är något helt annat än bloggtext, och hela projektet har varit en spännande ”learning by doing”-resa.

Som med all text finns alltid en hel del jobb med luckor man glömt, trådar att knyta samman och språk att utveckla. Vilket man upptäcker när man låtit texten ligga till sig någon vecka. Så även här, och jag bestämde mig redan i våras för att omarbeta boken i stora avsnitt för att få ytterligare nerv och känsla i den.

I min ursprungliga omarbetningsplan skulle jag nyttja regniga sommardagar till att slutföra boken. Men; sommaren bjöd inte på något regn, jag prioriterade om, och upplevde istället mitt livs vackraste sommar tillsammans med barnen. Det blev helt enkelt inte mycket skrivet alls under fem veckors tropisk sommar, där barnen och jag istället upptäckte helt nya och tidigare omöjliga nöjen – som att bada direkt från båten mitt ute på öppet Bottenhav. I 22-gradigt vatten.

Under hösten har jag satt ny fart. Jag vet precis hur jag vill att boken ska vara, och vad den ska säga, och den börjar allt mer likna min vision. Men det kommer att ha tagit två år istället för ett. Januari 2015 ska texten vara helt klar, är den reviderade planen. Och jag lovar att den förbättrade läsupplevelsen kommer att vara värd all extra väntan. 

Mina gamla BA01-kamrater har hela tiden hjälpt mig med redogörelser, dokument, böcker, filmtips råd och dåd som gör att jag nu rätat ut en del frågetecken och nu närmar mig en djupt subjektiv, känsloladdad berättelse med röd tråd – som är så nära verkligheten jag kan komma. Jag har gjort grundlig research i gamla originaldokument för att verifiera fakta så långt möjligt. Bland annat har jag nyligen gått igenom Krigsarkivets samlingar från BA01, vilket gav mer kött på benen till några viktiga händelser i boken. Det var också intressant att upptäcka att mitt eget lilla ”Krigsarkiv” är betydligt mer omfattande än Krigsarkivets samlingar när det gäller BA01.

Jag vet att många väntar intresserat på boken och kan inte annat än beklaga att det tar tid. Det är inte långt kvar – jag beräknar att jag inte skulle behöva mer än totalt ungefär en arbetsvecka, d v s fem dagar – men tyvärr är den tid jag har till förfogande ytterst begränsad på grund av omorganisation i mitt arbete och åtminstone någon timme tid med familjen. Håll ut… Jag tänker se till att det blir värt det.

-     –     -

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt | 5 kommentarer

Om ubåtsdebatten

 photo ajn_zpsfce9c808.jpg

Så här på FN-dagen kan man inte annat än konstatera att den svenska försvarsdebatten verkar ha vaknat, ungefär femton år för sent. Vad som debatteras nu borde ha debatterats kring millennieskiftet för att Sverige skulle ha haft en chans att hålla sig med en rimlig självständig försvarsförmåga.

Ju mer man följer debatten, desto mer upptäcker man att densamma vilat oerhört länge. Reporter- och politikerkåren har genomgått ett generationsskifte sedan Sverige fortfarande hade någon försvarsförmåga, och det är uppenbart att de mest grundläggande kunskaper om försvars- och säkerhetspolitik lyser med sin totala frånvaro i både medier och politik. Det finns ett fåtal lysande undantag, och tack och lov är nye försvarsministern trots bara någon veckas engagemang åtminstone en av dem som i alla fall verkar begripa själva politikområdet.

Annars vimlar rapporteringen av fullständigt hårresande orutinerade upplevelser. En av våra dagstidningar presenterade en jämförelse där grafiken ställde dagens 8 bataljoner mot en inte allt för avlägsen dåtids drygt dubbla antal brigader som om det var samma begrepp man jämförde. Medierna svämmar över av märklig terminologi, spekulationer och gissningar av människor som pinsamt uppenbart inte har en susning om vad de yttrar sig om. Medier kablar naivt och utan att tänka sig för ut detaljerade positionsangivelser i en pågående operation. Detaljer som är irrelevanta för alla utom den jagade ubåtsbesättningen et consortes.

Den svenska försvarsdebatten gör mig bara trött, numera.

Veckans mest bisarra upplevelse var utan konkurrens Gudrun Schymans och Veronica Svärds (FI) artikel om försvarspolitik i Expressen. Den alternativa rörelsen verkar tyvärr ibland också sprungen ur ett alternativt universum, och elaka patriarkala tungor undrar nu nätet runt, som brukligt är i den svenska debatten, huruvida Feministiskt Initiativ ska anses vara ett politiskt parti eller en diagnos.

Läs artikeln. Det är en upplevelse som får en att klia sig i huvudet av både ena och andra anledningen. Ur egen synvinkel undrar jag om FI verkligen har för avsikt att tillämpa samma resonemang oberoende av politikområde. För om man väljer samma logik även för att t ex undvika mäns våld mot kvinnor torde lösningen vara att kvinnor bara slutar spjärna emot som svar på mäns ”nyfikenhet” när de ”gör sitt arbete som män”, så är problemet löst och det blir inget våld mot kvinnor.

Personligen tycker jag att ett nej är ett nej. Även när det gäller främmande militärer som tafsar på områden som inte är deras sak att tafsa på.

Om man tillämpar Hofstedes kulturdimensionsteori kan man dessutom se att Sverige är världens mest feminina land. Ska Sverige vika sig bara för att hon är tjej?

Skämt åsido, och hur som helst; jag tror i alla fall inte att den främmande undervattensverksamheten i Stockholms skärgård handlar om någon ”budgetubåt”. Det verkar vara så att någon okänd nation bubblar runt i skärgården i oklart syfte. Att man syns till kan vara både avsiktligt för att uppnå något, eller oavsiktligt på grund av tekniska problem. Oavsett vilket låter jag det vara osagt vilket land den kommer ifrån. Det går att spekulera över olika mer eller mindre sannolika alternativ, men jag har sett för mycket för att någonting någonsin längre ska förvåna mig i den internationella storpolitiken.

Något jag däremot spekulerar i är hur man skulle hantera situationen om själva ubåten kom upp till ytan. Oavsett var den kommer ifrån skulle det onekligen sätta nationen Sverige i ett minst sagt jobbigt läge…

Publicerat i Rättssamhälle | 14 kommentarer

Boktips: Stjärnklart

 photo IMG_1379_zpsff4550da.jpg

Jag har just läst ut min bokfavorit för året, och en kommande svensk klassiker. Lars Wilderängs undergångsroman Stjärnklart.

Då jag fick förmånen att provläsa bokens manus i ett tidigt stadium, och försöka hitta detaljer att gnälla på är jag något partisk. Men jag tänker ha åsikter om boken i alla fall: Jag hittade knappt något att gnälla på redan från början, Stjärnklart har mått bra av att redigeras någon vända, och jag har ivrigt gått och väntat på slutresultatet.

Stjärnklart är Lars Wilderängs bästa bok. Jag älskar den.

Det är många karaktärer att hålla isär i början, men när man väl kommit in i boken är man glad att de finns. De ger bredd åt själva storyn, och man vet – som alltid i Wilderängs böcker – aldrig hur många av dem som fortfarande har livet i behåll i slutet av boken.

Det är på många sätt en jobbig bok, eftersom den handlar om vårt samhälles totala kollaps. Mitt i sin fantasifulla story är den full av så välresearchade detaljer och trovärdiga ageranden att den fastnar i huvudet. Länge. Händelser och människor finns kvar i tanken länge, och den ger dessutom åtskilliga tankeställare över hur bräckligt vårt samhälle faktiskt är – hur fort det går för ett samhälle att inte längre vara en civilisation.

Jag har sett samhällen tappa fotfästet i Bosnien för tjugo år sedan, och jag får precis samma känsla när jag läser  den här boken. Blandningen av människor som gör kloka saker, dumma saker, som är aningslösa, omtänksamma, som är sig själva närmast, som gör allt för att hjälpa, och de som tar chansen att göra ont bara för att de kan – allt känns äkta.

Om inte annat väcker Stjärnklart onekligen tanken hur man själv skulle klara bara något så enkelt som ett vanligt strömavbrott tillsammans med familjen. I väntan på att någon ska inse vilket fullständigt fantastiskt filmmanus Stjärnklart utgör kan du alltid titta på Myndighetens för Samhällsskydd och Beredskap film nedan, och fundera över din egen beredskapsnivå.

Skulle du och din familj klara en vecka på den mat du har hemma? Utan el och vatten?

P.S. Som bekant för de flesta läsare av Morgonsur skriver jag också på en egen bok. Inom kort kommer en lägesrapport om hur projektet fortskrider. D.S.

 

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt | 3 kommentarer

Om en saga…

 photo hus_zps8063a1e9.jpg

 

På söndag går Sverige till val. De viktigaste valfrågorna enligt väljarna (och SOM-institutet) är arbetsmarknad, utbildning, sjukvård, integration/immigration, äldrefrågor… Ja, ni vet.

Själv skulle jag önska att valet handlade om en enda sak, som jag tjatat om förr och som jag anser blir allt mer nödvändigt att våga lyfta till debatt på riktigt, och inte bara ta för givet att alla har någorlunda samma bild av:

Vad är Sverige och vilket är dess syfte – nu och i framtiden? 

I dessa dagar formligen överöses vi av budskap från partier i och utanför Riksdagen. Genomgående är att budskapen hävdar att våra kandiderande partier utan undantag påstår sig vilja skapa ett bättre Sverige för alla.

Om man ska ta sig någonstans bör man för det första veta var man är, för att kunna peka ut riktningen vart man ska. Och om man egentligen inte vet riktigt var man befinner sig när man använder vare sig begreppen ”Sverige” eller ”alla” är det inte helt sannolikt att man hamnar på rätt ställe när man tar ut kompassriktningen till ”bättre” heller.

Min erfarenhet är att den som försöker skapa ett alternativ som ska passa alla oftast skapar en lösning som inte passar någon.

Jag är övertygad om att det skulle bli betydligt lättare att enas om bättre och mer accepterade (eller åtminstone tolererade) lösningar i alla de stora valfrågorna om man bara backade tillbaka och började från början igen. Jag tror verkligen  Sverige behöver lyfta den diskussionen för sitt eget bästa – även om jag inte tror det kommer att inträffa förrän det är av nöden tvunget. Om tidigast ett par mandatperioder.

Nå. För att åskådliggöra vad jag menar med min måhända något djupa fråga har jag förfärdigat en saga som handlar om en bostadsrättsförening vid namn Sverige. Följ denna länk och läs den. Den är ganska lång, men innehåller en hel del du kanske känner igen dig i. Du kan även nå Sagan om Brf Sverige via en egen flik längst upp på sidan.

Jag lär för övrigt återkomma i ämnet.

-     –     -

 

 

 

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt , , | 3 kommentarer

Om varför Islamiska Staten (IS) är här för att stanna

 photo IS_zps4e5b394f.jpg

Media börjar äntligen vakna för Islamiska Statens (IS) sanna ansikte. Det är bra att medvetenheten om denna domedagssekt sprids, men om jag ska vara ärlig tror jag inte västvärlden har en chans att bromsa IS som ett växande globalt säkerhetspolitisk hot. De västerländska parlamentariska demokratierna saknar – tyvärr, och på sätt och vis också tack och lov – verktyg för att hantera IS:

Tyvärr, eftersom det sannolikt innebär att IS under överskådlig tid etablerat sig som ett slags institutionellt och systematiserat brott mot mänskligheten för lång tid framöver.

Tack och lov, eftersom västvärlden sannolikt skulle behöva sänka sig till deras nivåför att stoppa dem, vilket man inte bör göra utan att noggrant tänka sig för huruvida det är värt det – innan man gör det. IS skulle sannolikt behöva utplånas med ett så kompromisslöst våld att det knappast ryms inom de fördrag och konventioner som skiljer en civiliserad stat från IS.

”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” (Friedrich Nietzsche)

Vi skulle behöva bli det vi säger oss vilja stoppa och själva bete oss lika hänsynslöst som IS för att bli av med dem, vilket förstås är precis vad de räknat med. De har listigt målat in västvärlden i ett hörn där vi är dömda att förlora hur vi än gör.

Visst, man måste göra så gott man kan. Det går att skicka stridsflygplan för att ge flygunderstöd, bomba utvalda mål med drönare eller kryssningsrobotar, skicka rådgivare, specialförband och vapen till kurdiska Peshmerga och på olika sätt försöka stötta alla de som nu slåss mot IS. Men det kommer tyvärr inte att räcka.

Realistiskt sett skulle det krävas en insats i storleksordning med förra Irakkriget för att allvarligt skada IS. Irakkriget och ockupationen därefter kostade oerhört mycket i både blod och pengar, och det är ganska lätt att konstatera att ett 315 000 soldater i ett gigantiskt krig, följt av åtta års ockupation med upp till 176 000 man bevisligen inte heller löste något permanent. Om det hade gjort det skulle inte stora delar av Irak nu ligga under IS kontroll – mindre än tre år efter att den sista ockupationssoldaten lämnat landet.

IS tajming i att utropa kalifatet är perfekt; med situationen i Syrien som lackmustest för att västvärlden nu slutligen mattats ut säkerhetspolitiskt. Efter att sedan 1991 ha drivit dyrköpta insatser i  Irak, Afghanistan och Libyen hänger väst på repen och tvingas backa ur större internationella åtaganden för att istället koncentrera sig på ekonomin på hemmaplan. Det finns varken finansiering eller politisk kraft att uppbåda för att enas om den gigantiska militära insats som skulle krävas för att ge IS riktig huvudvärk.

I det läget kliver IS fram ur det fördolda och bildar ett slags surrealistisk stat, som i sig utgör ett unikt fenomen; man har skapat den – mig veterligen – första statsbildning i modern tid som officiellt gjort gränslös ondska till statsbärande doktrin.

IS driver en kompromisslöst brutal linje som gör dem osårbara för alla sanktionsmedel ur den globala storpolitiska portföljen: De är ointresserade av handelshinder, bojkotter eller ekonomiska sanktioner, eftersom de överhuvudtaget inte är intresserade av pengar. Och de struntar frankt i om hela världen får veta att de bedriver folkmord, eftersom de själva stolt marknadsför sådana som en självklar grund i statens åligganden. IS-anhängare poserar glatt med namn och bild offentligt i sammanhang den mest störde massmördare annars skulle göra allt för att förneka att han ens befunnit sig i.

IS vill helt enkelt skapa en primitiv förmedeltida krigarkultur – med moderna vapen. IS har ett budskap lika enkelt som brutalt: Lyd – eller dö! Paradoxalt nog tror jag de inte trots, utan tack vare sitt grymma budskap och sin simpla mördarkultur har potential att växa till något av det farligaste vi sett sedan andra världskriget: Kompromisslösheten ger dem ett skimmer av osårbarhet och makt – vilket utgör en oemotståndligt berusande lockelse för många sökande unga män. 

Folkmord och etnisk rensning är i sig inget unikt för IS; det har varit en ovedersäglig del av nazismen, fascismen och kommunismen. På senare år har det förekommit åtskilligt mördande på t ex Balkan, i Mellanöstern och i flera afrikanska länder. Krigets våldsamhet har alltid kunnat förvända synen på folk och skapat mördare. Men aldrig förr har vi sett en statsbildning så skamlöst göra urskillningslöst folkmördande till officiell doktrin, och stolt marknadsföra den i sin externa kommunikation.

Inte ens Pol Pot, Stalin eller Hitler vågade erkänna offentligt att de var simpla mördare. Ingen av dem skulle kommit på tanken att marknadsföra sina soldater i vare sig egen eller internationell media, stolt leende med avhuggna människohuvuden uppradade framför fötterna. De förstod att deras maktbas skulle undergrävas om mördandet blev en allmänt vedertagen sanning. Därför bedrev de propaganda som framgångsrikt sådde tillräcklig osäkerhet kring om övergreppen verkligen förekom eller bara var rykten. Allt för att inte förlora massans stöd.

IS har inga sådana skrupler överhuvudtaget. De har inga anhängare som skäms för att vara mördare. Tvärtom. Mördandet av oskyldiga ses som en beundransvärd dygd. Det görs officiellt och utan minsta skam i kroppen. IS och deras anhängare anser sig nämligen företräda Gud. Och den som tror sig vara Gud behöver inte ta hänsyn till några människor överhuvudtaget. Som Gud är det en självklar rätt att bestämma över andras liv och död.

Den som inte är kräsmagad kan med enkla medel ta del av mängder av filmer och bilder som publiceras av IS och deras anhängare på nätet, även om det inte är något jag rekommenderar. Jag har kontrollerat saken och kan verifiera att internet långt ifrån lider någon brist på av IS stolt förevisad slakt, mord, avrättningar och övergrepp i text, bild och film. Den mest bisarra bild jag ramlade på innan illamåendet fick mig att ge upp var en IS-anhängare som tagit med sig sin familj till den nya Islamiska Staten från Australien. Han lät sin sjuårige son posera med ett avhugget människohuvud. Sjuåringen håller med ett fast grepp i den dödes hår upp hans huvud mot kameran med sin lilla pojkhand. Hans pappa har stolt lagt ut fotot på Facebook till allmän beskådan.

IS är sannolikt den i grunden mest människofientliga statsbildning vi sett i efterkrigstiden. De får i jämförelse Pinochet att verka vara en hyvens kille, Al Qaeda att verka återhållsamma, talibanerna att kännas som progressiva rättvisekämpar och Nordkorea att likna ett trivsamt land att uppfostra sina barn i.

IS är nu ett faktum; de har etablerat en världskänd, fanatisk, sektliknande statsbildning, och de lockar tillräckligt många nya anhängare för att leva vidare och växa. De använder ordet islam på samma sätt som Hitler använde ordet socialism; Hitler kallade sig nationalsocialist samtidigt som han satte socialister i utrotningsläger, liksom IS säger sig stå för islam medan de mördar oskyldiga muslimer.

Med hänvisning till Nietzsches monstercitat i början av inlägget brukar dessvärre fanatism oftast sluta i att man förvandlas till sin egen antites.

När IS säger sig verkställa den gode Gudens vilja i evigheten ser alla vi andra – oavsett vi är muslimer, judar, kristna eller ateister – dem för vad de egentligen är på jorden, här och nu; Satans mördare.¹

De kommer å andra sidan inte att diskriminera någon; även om de just nu prioriterar slakt av icke-muslimer kommer de på sikt urskillningslöst att mörda alla som har egen vilja eller tankeförmåga och inte förbehållslöst hoppar jämfota av glädje för att bli slav under just IS anti-islam. Oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

Med kompromisslöst hat mot allt mänskligt och total likgiltighet inför allt människovärde lockar de märkligt nog mängder av bittra, besvikna och vilsna fanatiker från hela världen. Åtskilliga av deras anhängare är märkligt nog både födda, uppväxta och universitetsutbildade i västländer. Bland annat har enligt Säpo ”ett betydande antal svenskar” anslutit sig till IS.

De är unga män födda i Sverige, skolade i svensk skola, många av dem rentav med högskoleutbildning. De har följt de kommunikéer och statusuppdateringar i sociala medier där IS förevisar groteska bilder över massavrättningar, halshuggningar och människohuvuden spetsade i mängder på järnstaket. Kvinnor våldtas och förslavas. Barn mördas. Och dessa unga män bestämmer sig medvetet för att; ja, det där är något jag vill lämna allt här i Sverige för att bli en del av.

Något måste ha gått allvarligt snett. Så snett att vi inte ens förstår vad vi ska göra åt det.

Så vad göra? Tyvärr tror jag inte västvärlden kan hantera den här utmaningen överhuvudtaget. Vad är egentligen alternativen?

Går det att stoppa inflödet av anhängare?

Driften som får unga män från hela världen att ansluta sig till IS går inte att informera bort. De har gjort ett medvetet val, och det är inte bristen på kunskap som är problemet. Ingen av de unga män som lockas av IS budskap kommer att låta sig övertalas, eller ens lyssna på logiska argument från det samhälle de hatar. Det är för sent för värdegrundsdiskussioner. Den som tycker det verkar som en lockande idé att avrätta småbarn kommer inte att ändra sig för att han får coachning, erbjuds praktikplats på kommunen, eller för att man inför en sannolikt verkningslös lag mot terrorträning. Vi kan således inte ens klara det lättaste; att stoppa rekryteringen från västländer. Hur svårt är det då inte att bromsa inflödet från det upptagningsområde hela resten av världen utgör.

Finns det en politisk lösning?

IS livsluft är att spotta hela den globala politiken i ansiktet. Det är vad som gjort dem starka, och det är vad som kommer att få dem att fortsätta växa – och de vet om det. Ju mer de kritiseras, ju mer de målas upp som hot – desto starkare blir de.

Går det att strypa IS ekonomiskt?

Förutom att de redan lär vara världens rikaste terrororganisation är fanatiker inte särskilt ekonomiskt känsliga. De är billiga i drift, drivs av övertygelse och det kommer alltid att finnas gott om villiga bulvaner och smugglare som tryggar ett fortsatt tillräckligt inflöde av pengar, vapen och ammunition. Uppstår en brist plundrar man dessutom bara någon lämpligt stad i närheten, som vore man en här från medeltiden. Det finns alltid någon annan som kan gå hungrig så länge man tillhör en grupp skrupelfria beväpnade män i en obeväpnad omgivning.

Finns det en militär lösning?

Jag hävdar att en global kraftsamling och målmedvetet militärt våld vid det här laget är det enda som skulle kunna försvaga IS. Tillräckligt mycket motgångar skulle antagligen också dämpa nyrekryteringen – men inte få den att upphöra. Politik är att vilja². Men IS går tyvärr inte att vilja bort från jordens yta. Det finns tyvärr ingen annan lösning än att fortsätta politiken med andra medel³; Krig.

I krig är politik inte längre bara att vilja. Det är också att våga, och att ha uthållighet nog att envist fullfölja. Ända in i kaklet. Även när det kostar pengar, blod, död och politisk prestige.

Det är här västvärlden kommer att fallera. IS är för många, för välutrustade, för välorganiserade, för militärt skickliga, för gränslöst brutala, och för medialt medvetna för att något av de länder som har den faktiska militära förmågan att kväsa dem ska ha det politiska modet, offerviljan och uthålligheten att göra det. Ett krig mot IS kommer att bli ett dyrt, smutsigt krig på liv och död. För länder som just dragit sig ur Afghanistan med blotta förskräckelsen är det inget alternativ att ge sig in i en ny, värre situation.

Tanken på att varje dag se nya avhuggna soldathuvuden spetsade på pålar spridas världen över i sociala medier blir omöjlig att hantera för politiken om de stympade människohuvudena med död, glasartad blick har både ett namn, en adress, en familj och vänner i EU eller USA.

I den krigströtta koalition som lämnar Afghanistan är det nog dessvärre på det sättet att när det är militärt nödvändigt är det politiskt omöjligt att göra något. När det är politiskt möjligt är det militärt för sent(4).

Och, som sagt, i samma sekund man lämnar kommer IS att återuppstå.

Med ovanstående sagt framstår IS nu tyvärr som starka och framgångsrika. Styrka och framgång lockar, och i och med det kommer IS att växa sig starkare. De kommer, såvitt inget oförutsett inträffar, att gynnas av en lång period av global säkerhetspolitisk splittring under vilken de kan konsolidera sin makt. IS är här för att stanna. Och det bådar allt annat än gott inför framtiden.

-     –    -

P.S. Läs även Cornucopia?, samt den artikel i Expressen/KvP han rekommenderar - som förklarar hur fridsam islam under femtiotalet kidnappades av fanatiker och förvrängdes till sin egen motsats – grunden för dagens islamister D.S.

-     –     -

Fotnötter (Att jag stulit citat från just svenska socialdemokrater skall inte ses som något politiskt ställningstagande i vare sig den ena eller andra riktningen. Citaten passade i sammanhanget och det roade mig att de gjorde det, helt enkelt):

¹ ”Det fantastiska är ju att detta fortsätter, att dessa satans mördare ska få hålla på.” Olof Palme med anledning av att fem unga baskiska nationalister avrättats av Francoregimen 1975.

² ”Politik – kamrater – det är att vilja något.” Olof Palmes tal vid SSU:s kongressfest, 1964

³ “Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, Carl von Clausewitz, Om kriget (Vom Kriege) 1832-34

4 Travesti på förre finansminister Kjell-Olof Feldts reformparadox: ”Det som är ekonomiskt nödvändigt är ofta politiskt omöjligt, och när det har blivit politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent.” 

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , | 106 kommentarer

Fem år med Morgonsur

 photo femar_zps2b109d33.jpg

Jag upptäckte att Morgonsur just fyllt fem år. Det var den 9 augusti 2009 bloggens första inlägg såg dagens ljus. Sedan dess har det blivit 318 publicerade inlägg, bloggens sidor har lästs 887 046 gånger, och funderingar, farhågor, förslag och frustration har ventilerats i 4 301 kommentarer – av vilka jag med stolthet kan meddela att jag hittills inte raderat någon (förutom ren spam).

Jag brukar ofta säga att jag måhända inte har många läsare – men rätt läsare. Tonen är oftast god, kunskap och kvalitet i kommentarer är oftast höga, och åtskilliga läsare är namnkunniga experter och mediefolk som till min glädje anser bloggen hålla tillräcklig kvalitet för att de ska göra sig besväret att läsa, länka, och ibland kommentera på Morgonsur.

Jag har gott om kräsna läsare både från media och myndigheter, och Morgonsur-inlägg har hamnat såväl hos utrikesministern som hos dagstidningar och bloggar. Några inlägg har rentav blivit små bloggbävningar i miniatyr på Twitter och Facebook.

De mest populära inläggen listas nedan. Överst på listan finns det inlägg som fortfarande är mitt rekordinlägg, och som gav 24 559 visningar på ett enda dygn:

Om att granska Kalla Fakta 37 162
Polisiär vapenanvändning för dummies 25 870
Stupni Do, oktober 1993 20 015
Om vad TV4 egentligen borde ha frågat 15 201
Om varför Sverige saknade tiggare när du växte upp 14 926
Om bloggen 12 720
Robotbeskjutning i Ribnica, februari 1994 9 366
Framtidsspaning IV (V): Om rasande korthus 8 812
Ett osannolikt scenario… 7 672
Om att märka ord 7 016

Aktiviteten på bloggen från min sida har varit betydligt lägre än jag önskat. Ibland känns det som om jag redan sagt allt jag skulle säga, och förfaller till att upprepa mig genom att lyfta gamla inlägg igen. Rätt vad det är dyker det dock upp något som irriterar mig, eller väcker mitt intresse, och det ligger några inlägg och skvalpar. De kommer ut på denna sida vad det lider.

Jag känner fortfarande samma tillfredsställelse över förmånen att då och då kunna skriva här på Morgonsur – och nå så många –  och kan efter fem år inte se att jag någonsin skulle kunna släppa bloggandet. Jag är oerhört tacksam över att alla ni läsare troget besöker denna blogg, även om det under senare år blivit betydligt färre inlägg än jag skulle önska.

Jag ser nu med glädje fram emot ytterligare hundratals inlägg och tusentals utvecklande kommentarer innan Morgonsur fyller tio, år 2019.

 

/Magnus

 

-     –     -

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt | 5 kommentarer