Boktips: Stjärnklart

 photo IMG_1379_zpsff4550da.jpg

Jag har just läst ut min bokfavorit för året, och en kommande svensk klassiker. Lars Wilderängs undergångsroman Stjärnklart.

Då jag fick förmånen att provläsa bokens manus i ett tidigt stadium, och försöka hitta detaljer att gnälla på är jag något partisk. Men jag tänker ha åsikter om boken i alla fall: Jag hittade knappt något att gnälla på redan från början, Stjärnklart har mått bra av att redigeras någon vända, och jag har ivrigt gått och väntat på slutresultatet.

Stjärnklart är Lars Wilderängs bästa bok. Jag älskar den.

Det är många karaktärer att hålla isär i början, men när man väl kommit in i boken är man glad att de finns. De ger bredd åt själva storyn, och man vet – som alltid i Wilderängs böcker – aldrig hur många av dem som fortfarande har livet i behåll i slutet av boken.

Det är på många sätt en jobbig bok, eftersom den handlar om vårt samhälles totala kollaps. Mitt i sin fantasifulla story är den full av så välresearchade detaljer och trovärdiga ageranden att den fastnar i huvudet. Länge. Händelser och människor finns kvar i tanken länge, och den ger dessutom åtskilliga tankeställare över hur bräckligt vårt samhälle faktiskt är – hur fort det går för ett samhälle att inte längre vara en civilisation.

Jag har sett samhällen tappa fotfästet i Bosnien för tjugo år sedan, och jag får precis samma känsla när jag läser  den här boken. Blandningen av människor som gör kloka saker, dumma saker, som är aningslösa, omtänksamma, som är sig själva närmast, som gör allt för att hjälpa, och de som tar chansen att göra ont bara för att de kan – allt känns äkta.

Om inte annat väcker Stjärnklart onekligen tanken hur man själv skulle klara bara något så enkelt som ett vanligt strömavbrott tillsammans med familjen. I väntan på att någon ska inse vilket fullständigt fantastiskt filmmanus Stjärnklart utgör kan du alltid titta på Myndighetens för Samhällsskydd och Beredskap film nedan, och fundera över din egen beredskapsnivå.

Skulle du och din familj klara en vecka på den mat du har hemma? Utan el och vatten?

P.S. Som bekant för de flesta läsare av Morgonsur skriver jag också på en egen bok. Inom kort kommer en lägesrapport om hur projektet fortskrider. D.S.

 

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt | 1 kommentar

Om en saga…

 photo hus_zps8063a1e9.jpg

 

På söndag går Sverige till val. De viktigaste valfrågorna enligt väljarna (och SOM-institutet) är arbetsmarknad, utbildning, sjukvård, integration/immigration, äldrefrågor… Ja, ni vet.

Själv skulle jag önska att valet handlade om en enda sak, som jag tjatat om förr och som jag anser blir allt mer nödvändigt att våga lyfta till debatt på riktigt, och inte bara ta för givet att alla har någorlunda samma bild av:

Vad är Sverige och vilket är dess syfte – nu och i framtiden? 

I dessa dagar formligen överöses vi av budskap från partier i och utanför Riksdagen. Genomgående är att budskapen hävdar att våra kandiderande partier utan undantag påstår sig vilja skapa ett bättre Sverige för alla.

Om man ska ta sig någonstans bör man för det första veta var man är, för att kunna peka ut riktningen vart man ska. Och om man egentligen inte vet riktigt var man befinner sig när man använder vare sig begreppen ”Sverige” eller ”alla” är det inte helt sannolikt att man hamnar på rätt ställe när man tar ut kompassriktningen till ”bättre” heller.

Min erfarenhet är att den som försöker skapa ett alternativ som ska passa alla oftast skapar en lösning som inte passar någon.

Jag är övertygad om att det skulle bli betydligt lättare att enas om bättre och mer accepterade (eller åtminstone tolererade) lösningar i alla de stora valfrågorna om man bara backade tillbaka och började från början igen. Jag tror verkligen  Sverige behöver lyfta den diskussionen för sitt eget bästa – även om jag inte tror det kommer att inträffa förrän det är av nöden tvunget. Om tidigast ett par mandatperioder.

Nå. För att åskådliggöra vad jag menar med min måhända något djupa fråga har jag förfärdigat en saga som handlar om en bostadsrättsförening vid namn Sverige. Följ denna länk och läs den. Den är ganska lång, men innehåller en hel del du kanske känner igen dig i. Du kan även nå Sagan om Brf Sverige via en egen flik längst upp på sidan.

Jag lär för övrigt återkomma i ämnet.

-     –     -

 

 

 

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt , , | 3 kommentarer

Om varför Islamiska Staten (IS) är här för att stanna

 photo IS_zps4e5b394f.jpg

Media börjar äntligen vakna för Islamiska Statens (IS) sanna ansikte. Det är bra att medvetenheten om denna domedagssekt sprids, men om jag ska vara ärlig tror jag inte västvärlden har en chans att bromsa IS som ett växande globalt säkerhetspolitisk hot. De västerländska parlamentariska demokratierna saknar – tyvärr, och på sätt och vis också tack och lov – verktyg för att hantera IS:

Tyvärr, eftersom det sannolikt innebär att IS under överskådlig tid etablerat sig som ett slags institutionellt och systematiserat brott mot mänskligheten för lång tid framöver.

Tack och lov, eftersom västvärlden sannolikt skulle behöva sänka sig till deras nivåför att stoppa dem, vilket man inte bör göra utan att noggrant tänka sig för huruvida det är värt det – innan man gör det. IS skulle sannolikt behöva utplånas med ett så kompromisslöst våld att det knappast ryms inom de fördrag och konventioner som skiljer en civiliserad stat från IS.

”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” (Friedrich Nietzsche)

Vi skulle behöva bli det vi säger oss vilja stoppa och själva bete oss lika hänsynslöst som IS för att bli av med dem, vilket förstås är precis vad de räknat med. De har listigt målat in västvärlden i ett hörn där vi är dömda att förlora hur vi än gör.

Visst, man måste göra så gott man kan. Det går att skicka stridsflygplan för att ge flygunderstöd, bomba utvalda mål med drönare eller kryssningsrobotar, skicka rådgivare, specialförband och vapen till kurdiska Peshmerga och på olika sätt försöka stötta alla de som nu slåss mot IS. Men det kommer tyvärr inte att räcka.

Realistiskt sett skulle det krävas en insats i storleksordning med förra Irakkriget för att allvarligt skada IS. Irakkriget och ockupationen därefter kostade oerhört mycket i både blod och pengar, och det är ganska lätt att konstatera att ett 315 000 soldater i ett gigantiskt krig, följt av åtta års ockupation med upp till 176 000 man bevisligen inte heller löste något permanent. Om det hade gjort det skulle inte stora delar av Irak nu ligga under IS kontroll – mindre än tre år efter att den sista ockupationssoldaten lämnat landet.

IS tajming i att utropa kalifatet är perfekt; med situationen i Syrien som lackmustest för att västvärlden nu slutligen mattats ut säkerhetspolitiskt. Efter att sedan 1991 ha drivit dyrköpta insatser i  Irak, Afghanistan och Libyen hänger väst på repen och tvingas backa ur större internationella åtaganden för att istället koncentrera sig på ekonomin på hemmaplan. Det finns varken finansiering eller politisk kraft att uppbåda för att enas om den gigantiska militära insats som skulle krävas för att ge IS riktig huvudvärk.

I det läget kliver IS fram ur det fördolda och bildar ett slags surrealistisk stat, som i sig utgör ett unikt fenomen; man har skapat den – mig veterligen – första statsbildning i modern tid som officiellt gjort gränslös ondska till statsbärande doktrin.

IS driver en kompromisslöst brutal linje som gör dem osårbara för alla sanktionsmedel ur den globala storpolitiska portföljen: De är ointresserade av handelshinder, bojkotter eller ekonomiska sanktioner, eftersom de överhuvudtaget inte är intresserade av pengar. Och de struntar frankt i om hela världen får veta att de bedriver folkmord, eftersom de själva stolt marknadsför sådana som en självklar grund i statens åligganden. IS-anhängare poserar glatt med namn och bild offentligt i sammanhang den mest störde massmördare annars skulle göra allt för att förneka att han ens befunnit sig i.

IS vill helt enkelt skapa en primitiv förmedeltida krigarkultur – med moderna vapen. IS har ett budskap lika enkelt som brutalt: Lyd – eller dö! Paradoxalt nog tror jag de inte trots, utan tack vare sitt grymma budskap och sin simpla mördarkultur har potential att växa till något av det farligaste vi sett sedan andra världskriget: Kompromisslösheten ger dem ett skimmer av osårbarhet och makt – vilket utgör en oemotståndligt berusande lockelse för många sökande unga män. 

Folkmord och etnisk rensning är i sig inget unikt för IS; det har varit en ovedersäglig del av nazismen, fascismen och kommunismen. På senare år har det förekommit åtskilligt mördande på t ex Balkan, i Mellanöstern och i flera afrikanska länder. Krigets våldsamhet har alltid kunnat förvända synen på folk och skapat mördare. Men aldrig förr har vi sett en statsbildning så skamlöst göra urskillningslöst folkmördande till officiell doktrin, och stolt marknadsföra den i sin externa kommunikation.

Inte ens Pol Pot, Stalin eller Hitler vågade erkänna offentligt att de var simpla mördare. Ingen av dem skulle kommit på tanken att marknadsföra sina soldater i vare sig egen eller internationell media, stolt leende med avhuggna människohuvuden uppradade framför fötterna. De förstod att deras maktbas skulle undergrävas om mördandet blev en allmänt vedertagen sanning. Därför bedrev de propaganda som framgångsrikt sådde tillräcklig osäkerhet kring om övergreppen verkligen förekom eller bara var rykten. Allt för att inte förlora massans stöd.

IS har inga sådana skrupler överhuvudtaget. De har inga anhängare som skäms för att vara mördare. Tvärtom. Mördandet av oskyldiga ses som en beundransvärd dygd. Det görs officiellt och utan minsta skam i kroppen. IS och deras anhängare anser sig nämligen företräda Gud. Och den som tror sig vara Gud behöver inte ta hänsyn till några människor överhuvudtaget. Som Gud är det en självklar rätt att bestämma över andras liv och död.

Den som inte är kräsmagad kan med enkla medel ta del av mängder av filmer och bilder som publiceras av IS och deras anhängare på nätet, även om det inte är något jag rekommenderar. Jag har kontrollerat saken och kan verifiera att internet långt ifrån lider någon brist på av IS stolt förevisad slakt, mord, avrättningar och övergrepp i text, bild och film. Den mest bisarra bild jag ramlade på innan illamåendet fick mig att ge upp var en IS-anhängare som tagit med sig sin familj till den nya Islamiska Staten från Australien. Han lät sin sjuårige son posera med ett avhugget människohuvud. Sjuåringen håller med ett fast grepp i den dödes hår upp hans huvud mot kameran med sin lilla pojkhand. Hans pappa har stolt lagt ut fotot på Facebook till allmän beskådan.

IS är sannolikt den i grunden mest människofientliga statsbildning vi sett i efterkrigstiden. De får i jämförelse Pinochet att verka vara en hyvens kille, Al Qaeda att verka återhållsamma, talibanerna att kännas som progressiva rättvisekämpar och Nordkorea att likna ett trivsamt land att uppfostra sina barn i.

IS är nu ett faktum; de har etablerat en världskänd, fanatisk, sektliknande statsbildning, och de lockar tillräckligt många nya anhängare för att leva vidare och växa. De använder ordet islam på samma sätt som Hitler använde ordet socialism; Hitler kallade sig nationalsocialist samtidigt som han satte socialister i utrotningsläger, liksom IS säger sig stå för islam medan de mördar oskyldiga muslimer.

Med hänvisning till Nietzsches monstercitat i början av inlägget brukar dessvärre fanatism oftast sluta i att man förvandlas till sin egen antites.

När IS säger sig verkställa den gode Gudens vilja i evigheten ser alla vi andra – oavsett vi är muslimer, judar, kristna eller ateister – dem för vad de egentligen är på jorden, här och nu; Satans mördare.¹

De kommer å andra sidan inte att diskriminera någon; även om de just nu prioriterar slakt av icke-muslimer kommer de på sikt urskillningslöst att mörda alla som har egen vilja eller tankeförmåga och inte förbehållslöst hoppar jämfota av glädje för att bli slav under just IS anti-islam. Oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

Med kompromisslöst hat mot allt mänskligt och total likgiltighet inför allt människovärde lockar de märkligt nog mängder av bittra, besvikna och vilsna fanatiker från hela världen. Åtskilliga av deras anhängare är märkligt nog både födda, uppväxta och universitetsutbildade i västländer. Bland annat har enligt Säpo ”ett betydande antal svenskar” anslutit sig till IS.

De är unga män födda i Sverige, skolade i svensk skola, många av dem rentav med högskoleutbildning. De har följt de kommunikéer och statusuppdateringar i sociala medier där IS förevisar groteska bilder över massavrättningar, halshuggningar och människohuvuden spetsade i mängder på järnstaket. Kvinnor våldtas och förslavas. Barn mördas. Och dessa unga män bestämmer sig medvetet för att; ja, det där är något jag vill lämna allt här i Sverige för att bli en del av.

Något måste ha gått allvarligt snett. Så snett att vi inte ens förstår vad vi ska göra åt det.

Så vad göra? Tyvärr tror jag inte västvärlden kan hantera den här utmaningen överhuvudtaget. Vad är egentligen alternativen?

Går det att stoppa inflödet av anhängare?

Driften som får unga män från hela världen att ansluta sig till IS går inte att informera bort. De har gjort ett medvetet val, och det är inte bristen på kunskap som är problemet. Ingen av de unga män som lockas av IS budskap kommer att låta sig övertalas, eller ens lyssna på logiska argument från det samhälle de hatar. Det är för sent för värdegrundsdiskussioner. Den som tycker det verkar som en lockande idé att avrätta småbarn kommer inte att ändra sig för att han får coachning, erbjuds praktikplats på kommunen, eller för att man inför en sannolikt verkningslös lag mot terrorträning. Vi kan således inte ens klara det lättaste; att stoppa rekryteringen från västländer. Hur svårt är det då inte att bromsa inflödet från det upptagningsområde hela resten av världen utgör.

Finns det en politisk lösning?

IS livsluft är att spotta hela den globala politiken i ansiktet. Det är vad som gjort dem starka, och det är vad som kommer att få dem att fortsätta växa – och de vet om det. Ju mer de kritiseras, ju mer de målas upp som hot – desto starkare blir de.

Går det att strypa IS ekonomiskt?

Förutom att de redan lär vara världens rikaste terrororganisation är fanatiker inte särskilt ekonomiskt känsliga. De är billiga i drift, drivs av övertygelse och det kommer alltid att finnas gott om villiga bulvaner och smugglare som tryggar ett fortsatt tillräckligt inflöde av pengar, vapen och ammunition. Uppstår en brist plundrar man dessutom bara någon lämpligt stad i närheten, som vore man en här från medeltiden. Det finns alltid någon annan som kan gå hungrig så länge man tillhör en grupp skrupelfria beväpnade män i en obeväpnad omgivning.

Finns det en militär lösning?

Jag hävdar att en global kraftsamling och målmedvetet militärt våld vid det här laget är det enda som skulle kunna försvaga IS. Tillräckligt mycket motgångar skulle antagligen också dämpa nyrekryteringen – men inte få den att upphöra. Politik är att vilja². Men IS går tyvärr inte att vilja bort från jordens yta. Det finns tyvärr ingen annan lösning än att fortsätta politiken med andra medel³; Krig.

I krig är politik inte längre bara att vilja. Det är också att våga, och att ha uthållighet nog att envist fullfölja. Ända in i kaklet. Även när det kostar pengar, blod, död och politisk prestige.

Det är här västvärlden kommer att fallera. IS är för många, för välutrustade, för välorganiserade, för militärt skickliga, för gränslöst brutala, och för medialt medvetna för att något av de länder som har den faktiska militära förmågan att kväsa dem ska ha det politiska modet, offerviljan och uthålligheten att göra det. Ett krig mot IS kommer att bli ett dyrt, smutsigt krig på liv och död. För länder som just dragit sig ur Afghanistan med blotta förskräckelsen är det inget alternativ att ge sig in i en ny, värre situation.

Tanken på att varje dag se nya avhuggna soldathuvuden spetsade på pålar spridas världen över i sociala medier blir omöjlig att hantera för politiken om de stympade människohuvudena med död, glasartad blick har både ett namn, en adress, en familj och vänner i EU eller USA.

I den krigströtta koalition som lämnar Afghanistan är det nog dessvärre på det sättet att när det är militärt nödvändigt är det politiskt omöjligt att göra något. När det är politiskt möjligt är det militärt för sent(4).

Och, som sagt, i samma sekund man lämnar kommer IS att återuppstå.

Med ovanstående sagt framstår IS nu tyvärr som starka och framgångsrika. Styrka och framgång lockar, och i och med det kommer IS att växa sig starkare. De kommer, såvitt inget oförutsett inträffar, att gynnas av en lång period av global säkerhetspolitisk splittring under vilken de kan konsolidera sin makt. IS är här för att stanna. Och det bådar allt annat än gott inför framtiden.

-     –    -

P.S. Läs även Cornucopia?, samt den artikel i Expressen/KvP han rekommenderar - som förklarar hur fridsam islam under femtiotalet kidnappades av fanatiker och förvrängdes till sin egen motsats – grunden för dagens islamister D.S.

-     –     -

Fotnötter (Att jag stulit citat från just svenska socialdemokrater skall inte ses som något politiskt ställningstagande i vare sig den ena eller andra riktningen. Citaten passade i sammanhanget och det roade mig att de gjorde det, helt enkelt):

¹ ”Det fantastiska är ju att detta fortsätter, att dessa satans mördare ska få hålla på.” Olof Palme med anledning av att fem unga baskiska nationalister avrättats av Francoregimen 1975.

² ”Politik – kamrater – det är att vilja något.” Olof Palmes tal vid SSU:s kongressfest, 1964

³ “Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, Carl von Clausewitz, Om kriget (Vom Kriege) 1832-34

4 Travesti på förre finansminister Kjell-Olof Feldts reformparadox: ”Det som är ekonomiskt nödvändigt är ofta politiskt omöjligt, och när det har blivit politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent.” 

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , | 97 kommentarer

Fem år med Morgonsur

 photo femar_zps2b109d33.jpg

Jag upptäckte att Morgonsur just fyllt fem år. Det var den 9 augusti 2009 bloggens första inlägg såg dagens ljus. Sedan dess har det blivit 318 publicerade inlägg, bloggens sidor har lästs 887 046 gånger, och funderingar, farhågor, förslag och frustration har ventilerats i 4 301 kommentarer – av vilka jag med stolthet kan meddela att jag hittills inte raderat någon (förutom ren spam).

Jag brukar ofta säga att jag måhända inte har många läsare – men rätt läsare. Tonen är oftast god, kunskap och kvalitet i kommentarer är oftast höga, och åtskilliga läsare är namnkunniga experter och mediefolk som till min glädje anser bloggen hålla tillräcklig kvalitet för att de ska göra sig besväret att läsa, länka, och ibland kommentera på Morgonsur.

Jag har gott om kräsna läsare både från media och myndigheter, och Morgonsur-inlägg har hamnat såväl hos utrikesministern som hos dagstidningar och bloggar. Några inlägg har rentav blivit små bloggbävningar i miniatyr på Twitter och Facebook.

De mest populära inläggen listas nedan. Överst på listan finns det inlägg som fortfarande är mitt rekordinlägg, och som gav 24 559 visningar på ett enda dygn:

Om att granska Kalla Fakta 37 162
Polisiär vapenanvändning för dummies 25 870
Stupni Do, oktober 1993 20 015
Om vad TV4 egentligen borde ha frågat 15 201
Om varför Sverige saknade tiggare när du växte upp 14 926
Om bloggen 12 720
Robotbeskjutning i Ribnica, februari 1994 9 366
Framtidsspaning IV (V): Om rasande korthus 8 812
Ett osannolikt scenario… 7 672
Om att märka ord 7 016

Aktiviteten på bloggen från min sida har varit betydligt lägre än jag önskat. Ibland känns det som om jag redan sagt allt jag skulle säga, och förfaller till att upprepa mig genom att lyfta gamla inlägg igen. Rätt vad det är dyker det dock upp något som irriterar mig, eller väcker mitt intresse, och det ligger några inlägg och skvalpar. De kommer ut på denna sida vad det lider.

Jag känner fortfarande samma tillfredsställelse över förmånen att då och då kunna skriva här på Morgonsur – och nå så många –  och kan efter fem år inte se att jag någonsin skulle kunna släppa bloggandet. Jag är oerhört tacksam över att alla ni läsare troget besöker denna blogg, även om det under senare år blivit betydligt färre inlägg än jag skulle önska.

Jag ser nu med glädje fram emot ytterligare hundratals inlägg och tusentals utvecklande kommentarer innan Morgonsur fyller tio, år 2019.

 

/Magnus

 

-     –     -

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt | 5 kommentarer

Om den mästerliga ryska mediehanteringen

Medan USA av inrikespolitiska och ekonomiska skäl långsamt backar från den globala arenan står andra länder beredda att ta över. Kinas ekonomiska, handelspolitiska och militära upprustning talar sitt tydliga språk, men även vårt grannland Ryssland visar tydliga ambitioner att utöka sitt inflytande; Vladimir Putin bedriver ett målmedvetet arbete att återupprätta Ryssland som supermakt. Än är det långt kvar, men nog är det en väsentlig skillnad på dagens Ryssland och det vrak till land Boris Jeltsin lämnade efter sig. 

Den ryska regeringsmegafonen Russia Today rapporterar idag om att Ryssland nu åter öppnar den ryska militärbasen Lourdes på Kuba, som varit stängd i tiotalet år. Syftet är bl a att kunna bedriva signalspaning mot USA, vilket visar på globala ambitioner. Regionalt vet vi sedan tidigare att de ryska spaningsaktiviteterna i Östersjön ökat markant. Men; den som saknar förmåga att hantera ett hot rationaliserar gärna om det till att bli något som motsvarar den egna kapaciteten. Därför har den militära hotbilden ur svenskt hänseende blivit en civil flygsäkerhetsfråga. Läs mer därom hos Jägarchefen.

Den mest intressanta säkerhetspolitiska Rysslandsnyheten just nu är uppgifterna om inflödande ryska förband i östra Ukraina. De pansarfordon som finns dokumenterade på film är av allt att döma av typer som aldrig funnits inom den ukrainska armén, och kan knappast vara övertagna från den Ukrainska armén. Läs mer hos Wisemans Wisdoms och Cornucopia.

De facto råder nu sannolikt krig mellan Ryssland och Ukraina. Men det återspeglas inte i medierapporteringen. Man kan undra varför. Svaret är att Putinregimen på ett mästerligt sätt utnyttjar svagheterna i det västerländska samhället till sin egen fördel.

Den ryska regimen bedriver en oerhört skicklig mediepolitik, där man a) utnyttjar alla svagheter i västerländsk press, b) driver en offensiv mediestrategi i kombination med c) massiva defensiva psykologiska operationsinsatser i social media och kommentarsfält.

Västerländsk press svaghet är att den kräver säljbara nyheter. Det som rapporteras måste vara någorlunda konkret, spektakulärt, uppenbart, verifierbart och knutet till en specifik plats vid en specifik tidpunkt.

Genom att skicka in omärkta fordon och personal och fräckt blåneka att man ens är där omintetgör man möjligheterna för västerländska journalister att uppnå en enda av kriterierna. Det går liksom aldrig att få de diffusa bombmattorna av rykten, dementier, observationer och uppgifter till en publicerbar nyhet. Vad du än säger eller skriver som journalist kommer det att låta ungefär så här: ”Någon säger att eventuellt ryska trupper kanske gjort något någonstans, men det är oklart vad, om hur, när eller varför. Ryssland kallar uppgifterna för trams.”

Allt som sker må vara uppenbart för ett fåtal insatta, men strategin sår tillräckligt mycket tvivel hos den stora massan för att de ömsesidigt beroende västerländska medierna och politiken ska stå kraftlöst handfallna. När vetskapen om de nya tingens ordning till slut gradvis sipprat fram och blivit en vedertagen sanning spelar det ingen roll hur omvälvande denna nya sanning är – den har aldrig varit en nyhet.

Putins uppenbara blåljugande kring de ryska trupperna som ”inte existerade i Krim” är också ett lysande exempel på de kulturella skillnaderna mellan väst och öst. För en västerländsk politiker är en så rak och uppenbar lögn alltid svår, ofta omöjlig, att hantera. Putins väljare tycks istället se den fräcka och uppenbara lögnen som ett listigt och beundransvärt pokertrick som drev gäck med det mesiga besserwisser-väst. Hans popularitet tycks snarast ha ökat i de breda lagren.

Russia Today är ett bra exempel på offensiv rysk mediestrategi; man driver en global kanal som sänder på engelska, anställer snygga, pålästa, skickliga ankare från hela världen, lockar med spännande innehåll, paketerar det snyggt och förmedlar nyheter ur sitt eget perspektiv. Jag har länge med stort intresse följt Russia Today, då nyheterna förmedlas ur ett ryskt perspektiv som ofta får en att förstå att det inte alltid är den enda, okränkbara, objektiva sanningen som förmedlas i västerländsk media.

Även om man i sak rapporterar samma sak kan perspektiven vara helt olika, och oftast är denna andra åskådning än den gängse västerländska både begriplig, relevant och försvarlig. Den tvingar en att ifrågasätta sig själv och sitt som är lärorikt och utvecklande.

Efter Ukrainakrisen bröt ut hände något; Russia Today släppte all tidigare återhållsamhet för att komma ut som en skamlös pro-rysk och anti-västlig propagandaapparat. Det är tydligt att man letar med ljus och lykta efter nyheter och vinklar som förmedlar bilden av en svag, dekadent och ofri västvärld, och ett stort, starkt, gott och rättfärdigt Ryssland. Man bygger målmedvetet ett ryskt ”vi”.

Russia Today är värd att följa bara för att se hur man som nyhetskanal kan driva en övertydlig propagandalinje och komma undan med det. Samtidigt bör man rannsaka sig om inte västerländsk media ibland driver en minst lika tydlig propagandalinje i många frågor – som vi måhända blivit hemmablinda för.

Den defensiva ryska psyops-offensiven i sociala medier syftar till att motverka att det bildas en någorlunda enad folklig opinion/uppfattning i väst. Vi som länge följt kommentarsfält och forum kan konstatera att det i samband med Ukrainakrisen – helt plötsligt och från ingenstans – började dyka upp mängder av proryska kommentarer på bloggar, i forum och andra sociala medier. Kommentarerna är skrivna av personer som påstår sig vara västerlänningar/svenskar m m, men är ofta skrivna med en argumentation och ett språkbruk som tyder på att de inte är skrivna av någon som hämtar vare sig sin världsbild eller sin argumentation från väst, och som inte har svenska som modersmål.

Det spelar ingen roll att argumentationen ofta är plump och märklig – ingen västerländsk ideologisk linje står någonsin oemotsagd – någonstans. Känslan av ett västerländskt ”vi” slås obönhörligen i spillror innan den eventuellt ens börjat få fotfäste genom att skapa bilden av att det finns ett utbrett stöd för Rysslands göranden och låtanden i de breda folklagren i väst.

Jag har noterat att en vanlig taktik bland de möjliga ryska psyops-kommentatorerna är att med ”två fel gör ett rätt”-argumentation – och rätt stor framgång – styra över debatten till att istället för Ryssland handla om t ex USA:s eller Israels tillkortakommanden.

Jag förutsätter att det rör sig om en målmedveten kampanj, men låter det vara osagt om den bedrivs i statlig rysk regi, eller om det helt enkelt rör sig om pro-rysk aktivism. Mitt intryck är att det måste ha skett någon form av samordning/uppmuntran då det knappast är en slump att kommentarerna plötsligt dök upp i den omfattning de gjorde, och att de hittar in på svenska nyhetssidor, forum, små bloggar och de mest underliga platser på nätet.

Tyvärr saknar västvärlden förmågan att hantera denna samlade ryska mediestrategi. Och det vet Vladimir Putin allt för väl.

-     –     -

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt | 30 kommentarer

Om en sån morgon och lite sommarläsning

Ibland blir man mer morgonsur än annars. I morse vaknade jag och insåg att ännu en dag denna s k sommar bjuder på fint oktoberväder. Tio grader och duggregn. Strunt samma, det ger tid över till att göra sig av med den sista surdeg från jobbet jag fortfarande har kvar (trots att jag egentligen är hemma med barnen sedan veckan före midsommar). Ett enkelt mail, så är det fixat. Formuleringarna redan klara i huvudet, fem minuter, sen är saken biff.

En kopp kaffe och favoritfåtöljen, läsa tidningen på nätet, skicka det där enda kvarvarande mailet, sedan helt sommarledig. Inte ens vädret kan förta den underbara känslan av ansvarsfrihet när man gjort undan det där sista dåliga samvetet.

Min första upptäckt var att det var helt slut på kaffe till vår nya, oerhört praktiska kaffemaskin. Spelar ingen roll, tänkte jag förstås en sån vacker morgon, vi har ju bryggaren kvar och köpte kaffe rätt nyligen. Jomenvisst. Problemet var att vi glömt filtret kvar i bryggaren när vi sist använde den för en månad sedan. Det såg inte vackert ut, men lite skrubbande senare verkade mögelstanken vara någorlunda borta. Kokade kaffe och hällde upp en rejäl kopp, och gick ut till favoritfåtöljen, ställde det rykande kaffet på bordet intill. Satte mig tillrätta med datorn i knät.

Öppnade upp morgontidningen, lyfte kaffemuggen till munnen.

Precis när jag ska ta den första smutten går örat av. Ja, inte mitt, men koppens. Där sitter jag med häpen min och porslinsörat fortfarande i handen – men med hela muggen hett kaffe med uppsidan ner mitt på datorns tangentbord. Datorn slukade glupskt varje droppe av det skållheta kaffet, medan jag satt som ett fån med gapande mun och handen fortfarande försiktigt hållande i örat till den kopp som inte längre fanns där.

Efter ett misslyckat räddningsförsök med upp-och nervänd dator och diverse fåfänga torkningsförsök med olika verktyg var det bara att ge upp. Datorn sjöng förvisso på sista versen även innan den där sista kaffekoppen, men nu blir den definitivt aldrig dator igen. Muttrande satte mig därför till ro med en ny – hel – kaffekopp för att åtminstone få mig mitt välbehövliga morgonkaffe. Dags för nästa glada överraskning; tyvärr hade jag inte lyckats skrubba tillräckligt bra, och kaffet hade en bitter smak av mögel.

Inte nog med det: Precis som jag med äcklad min spottar tillbaka kaffet i koppen hör jag ett ”neeej!” från vardagsrummet. Barnen hade samtidigt på sommarlovslyxigt vis ätit frukost framför teven – men en av dem hade ratat sin yoghurtburk, och på något märkligt vis lyckats glömma den – av okänd anledning liggande, oöppnad – på golvet mellan soffan och soffbordet. Min respektive både hittade den och öppnade den när hon satte foten på den försåtligt dolda yoghurten så hela innehållet fördelade sig i ett snyggt batikliknande mönster över den en gång så fantasilöst vita handtuftade ullmattan.

Efter en sån morgon inser man att det bästa sättet att tillbringa dagen är att gå och lägga sig igen, och bädda ner sig med en god bok. Jag tänkte utan att djupare recensera dem rekommendera tre av mina favoriter från senaste året för den som vill ha ut åtminstone något vettigt av denna mediokra sommar:

 photo w_zps07c542cd.jpg

Midsommargryning
Lars Wilderängs andra bok Midsommargryning beskriver tio år efter det korta anfall mot Sverige som beskrivs i Midvintermörker. Som alla Wilderängs böcker är den sanslöst välresearchad, och full av verklighetstrogna detaljer mitt i sin fantastiska historia. I och med att denna uppföljare berättar om en hypotetisk framtid tio år fram i tiden, efter ett förlorat krig ligger den längre från verkligheten än Midvintermörker. Det gör ingenting, tycker jag. Det är en bättre skriven bok, dessutom med en bättre (och mer oväntad) story, som inte har tappat sin koppling till försvarsdebatten och på många sätt är tankeväckande.

Parsifal Direktivet
Kaj Karlssons andra bok är en fristående fortsättning om före detta SSG-operatören Gustav Sterner, och hans hemliga specialistteam. Den sätter fingret på en hel del sårbarheter i vårt samhälle samtidigt som den innehåller ett spektakulärt äventyr som rör sig genom Europa. Kaj Karlsson har med sin egen militära bakgrund alltid ett njutbart sätt att beskriva taktik, utrustning och utmaningar, och är alltid underhållande för den som – liksom jag.

De redan döda
Robert Karjels fjärde bok är en osannolikt välskriven, spännande och intelligent roman. Den är inte så mycket att orda om annat än att jag anser den vara ett mästerverk av världsklass, och jag är inte förvånad att den kommer att bli amerikansk TV-serie. Om du inte gjort det redan – läs den!

Nu är jag på jakt efter Anders Jallais senaste; Bilderbergmötet. Efter att ha läst hans första tre böcker med skräckblandad fasa bara måste jag läsa hns senaste. Jag återkommer eventuellt med någon form av recension, om jag inte lyckas kvadda även denna dator innan dess. Det får absolut inte hända just nu eftersom jag håller på med redigering av min egen bok. Den är inom någon vecka klar i version 2.0, men alla läsare får ge sig till tåls ytterligare ett tag innan den är färdig att ge ut. Det tar längre tid än man tror att skriva böcker, har jag upptäckt. Man vet exakt hur den ska vara, men tyvärr upptäcker man att det inte riktigt är så man skrivit alla gånger.

Håll ut – den kommer!

- – -

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt , | 2 kommentarer

Om näthat och debattklimat

Talk to the Hand

Jonas Thente och Sanna Rayman har fått på pälsen av sina journalistkollegor för att de ens kommit på tanken att försöka förstå var näthatet kommer ifrån. Jag förstår inte riktigt logiken bakom kritiken; jag trodde det var journalistikens uppgift att skapa förståelse även för hur det avskyvärda uppstår.

Personligen tror jag Thente och Rayman är något på spåren; den låga takhöjden i den offentliga debatten, och de klumpiga metoder med vilka medierna hanterar plumpa kommentarer skapar nog åtskilligt näthat helt i onödan. Gott så. Att näthatet går att förstå betyder ju inte automatiskt att det går att försvara.

Så här har jag förstått saken: De flesta journalister skriver artiklar i syfte att väcka känslor, och åtskilliga artiklar skrivs i syfte att provocera. Om man gör det bör man inte förvånas över att människor faktiskt också blir provocerade. Man bör heller inte förvånas över att de som provocerats sedan har både ett behov och numera också en möjlighet att bemöta eller ställa frågor i det nya påfund som kallas kommentarsfält.

Så, hur föreställer man sig egentligen att provocerade människor reagerar när de oavsett kommunikationssätt indignerat kräver ett svar, men inte får något. När deras mer eller mindre berättigade fråga eller påpekande helt sonika plockas bort, som en virtuell ”talk to the hand” rätt upp i ansiktet.

Som gammal polis har jag sett åtskilliga exempel på hur det brukar gå när uppretade människor snoppas av, eller ännu värre; ignoreras. Jag har försökt sortera ut åtskilliga slagsmål, kravaller och våld i nära relationer som börjat precis på det sättet. Jag har också sett hur vissa av mina egna kollegor av egen social inkompetens helt i onödan lyckats få irriterade människor våldsamma bara genom att ignorera dem, deras frågor eller påpekanden – och deras känslor.

Det är normalt att bli arg när man ignoreras. De flesta som inte blir lyssnade på när de tycker sig ha något viktigt att säga höjer rösten och tar sin fråga eller sitt påpekande en gång till. Om man då fortsätter ignorera samma person är det inte helt ovanligt att de närmast exploderar av ilska, kanske blir våldsamma – eller åtminstone säger väldigt dumma saker de aldrig skulle säga annars. Det är normalt – men inte nödvändigtvis bra, önskvärt, lagligt eller rätt.

Men jag tror människor fungerar precis likadant när de surfar på nätet.

Min hypotes är att mycket av näthatet skulle dö ut om fler journalister som skriver provocerande artiklar bemödade sig att själva besvara kommentarerna i kommentarsfälten. Ju mer aggressiv ton, desto viktigare att bemöta snabbt, innan tugget kommer igång och debatten spårar ur.

Jag hävdar att det går att göra; jag har åtskilliga gånger sett hur ett aggressivt kommentarsfält helt och hållet lugnat ner sig bara ursprungsartikelns författare gjort något så ovanligt som att nedlåta sig att kommunicera med sina läsare. De flesta aggressiva kommentatorer lugnar förvånansvärt ofta ner sig, blir nöjda med de svar de får och ber om ursäkt för att de uttryckt sig oartigt. ”Trollen” blir aldrig trevliga, men de tröttnar när de inte lyckas få gehör för sitt trams och ger sig av för att kommentera någon annanstans.

Kvar finns då bara en liten, liten kärna av riktigt näthat, som blir ganska lätt att identifiera – och bearbeta.

Här på Morgonsur brukar jag förvisso inte avhandla rasism, feminism, invandring eller något annat av de mer eldfängda ämnen där smockorna tycks ryka oftare än annars, men även på min blogg dyker mer eller mindre idiotiska kommentarer upp då och då. Ibland är det rena förolämpningar mot mig personligen, men oftast finns under den aggressiva tonen en missuppfattning för att jag uttryckt mig otydligt, eller en berättigad invändning eller fråga.

Jag brukar se till att besvara de aggressiva kommentarerna så fort, lugnt och sakligt jag förmår. De värsta dumheterna kan jag vara relativt sarkastisk mot, men jag försöker bemöta allt. Förvånansvärt ofta får man en ursäkt tillbaka, och den som börjat sitt besök med ett bottennapp i stundens hetta kan rentav bli en lugn, sansad och trogen besökare – om vederbörande bara blir lyssnad på och får ett respektfullt svar. 

Man behöver inte själv sänka sig till samma nivå som alla som kommenterar. Låter man bli det finns det god chans att motparten hämtar sig till en sansad nivå. Jag tror på att låta ordets makt och respektfull argumentation bära så långt det bara går. Även mot människor som egentligen inte förtjänar det. Därmed inte sagt att jag inte kan snoppa av de allra värsta övertrampen på ett rätt otrevligt sätt ibland. Men svar på tal får de i alla fall…

När jag började blogga hade jag läst mycket om att fria kommentarsfält alltid fylldes av näthat alltid och överallt på internet. Därför införde jag en ”Hall of Shame” på Morgonsur dit jag tänkte flytta hatkommentarer. Det gick inte riktigt som jag tänkt. Mina långa, ofta omständliga texter om för näthatare rätt ointressanta ämnen gör kanske att jag inte har de ”värsta” näthatarna på min sida särskilt ofta, men någon enstaka hittar väl hit då och då. Det borde således även här dyka upp ett och annat stolpskott – och det gör det ibland. I skrivande stund finns totalt 4241 kommentarer på Morgonsur. Av dessa 4241 kommentarer har jag sedan starten i augusti 2009 tvingats radera totalt…

…noll.

Ja, du läste rätt. Noll.

Jag tror internet fungerar ungefär som den riktiga världen: Som man ropar får man svar, och som man behandlar andra blir man oftast behandlad själv. På det temat avslutar jag med dagens ”måste-film” apropå det idiotiska att föra debatt genom hatkommentarer, hot, skrik, vuvuzelor eller annat ägnat att sabotera ett öppet och respektfullt debattklimat.

Filmen nedan är från Danmarks Radio (DR). I intervjun ställer reportern frågan till Mikkeline Liv Rask-Hellensten varför de aktivister hon företräder avser att dränka socialdemokratiska statsministern Helle Thorning Schmidts första maj-tal med visselpipor och burop.

Poängen är pinsamt klar.

 

-     –     -

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt , , | 15 kommentarer