Om ”vad var det jag sa”

 photo frsv_zpsd8fee6df.jpg

Det är alltid svårt att förutspå framtiden – särskilt i förväg. Det enda man kan förutspå är att man inte kan förutspå den, och av just den anledningen bör man vänta det oväntade. Sverige har gjort tvärtom: väntat det man tycker är minst otrevligt och kortsiktigt billigast.

I brett samförstånd mellan folk som gått mot bättre vetande och folk som inte vetat bättre lade man ner det nationella försvaret för något decennium sedan. Personligen tycker jag inte ens det största misstaget i denna pinsamma försvarssoppa handlar om avvecklingen av det militära försvaret – utan om avvecklingen av civilförsvaret och den nationella totalförsvarsförmåga som kunnat nyttjas till att hantera  t ex naturkatastrofer och större olyckor. Men mer om detta i senare inlägg.

Men, ”det var ju rätt beslut då”, kanske någon säger. Nej, det var det inte, och det har det aldrig varit, påstår jag fortfarande med en dåres envishet.

Jag hittade, som av en händelse ett par gamla inlägg jag gjort på det eminenta SoldF Forum, Sveriges största forum för militärt (över?)intresserade personer. Det första är ett bittert inlägg från 2007, den tid för inte så många år sedan när den som vågade påstå att själva idén med ett invasionsförsvar ”inte var så dum ändå” närmast behandlades som man brukar göra i Sverige när någon har en obekväm åsikt; man stämplas med en medicinsk diagnos:

Thursday 30 August 2007, kl 19:22

Om man nu – vilket man har gjort i bred politisk enighet över partigränserna – har definierat hotbilden på sådant sätt att ett angrepp eller militärt hot mot Sverige är otänkbart för all framtid finns tyvärr inga som helst logiska skäl att ha vare sig värnplikten eller Hemvärnet kvar. Av taktiska skäl tar dock alltid en sådan omställning tid att marknadsföra och få den allmänna opinionen att acceptera. Debatten kommer dock obönhörligen att leda dithän, och inom en inte allt för avlägsen framtid består försvaret av en mindre, anställd, expeditionskår. Såvitt inget oförutsett dramatiskt hot skulle dyka upp från ingenstans de närmaste fem åren.Personligen tror jag inte att något sådant markant och lättidentifierat hot kommer att dyka upp.

Då vi redan inom något år har en armé i storleksklass med Fijis är min tro att Försvarets omställning redan nu orsakat irreparabel skada på vår nationella militära förmåga för decennier framåt. Vi får helt enkelt hoppas att prognosen om stabilitet in our time and närområde stämmer och att inget oförutsett inträffar i omgivningen på minst tjugotalet år.

Vi har nu kollektivt beslutat oss för att förkasta allt i det förhatliga invasionsförsvar man numera inte kan nämna offentligt utan att bli svårt förlöjligad. Måhända var det nödvändigt av åtskilliga anledningar, men i mitt personliga tycke kastade man tyvärr även ut barnet med badvattnet.

Missförstå mig rätt – invasionsförsvaret var milt uttryckt långt ifrån perfekt – men själva idén att med någorlunda kraft kunna hävda (hela) sitt eget territorium och sitt oberoende kan jag inte begripa att man betraktar som onödig och förkastar oåterkalleligen. Idag finns inte ens en plan för s k ”återtagning”, d v s hur man ens med åratals förberedelsetid återupprättar en nationell armé.

Skulle något oförutsett hända har vi således problem. Kanske beror vårt agerande på att vi har blivit lite övermodiga och tror att alla framtida hot mot svenskt territorium eller svenska intressen är lika lätt avgränsade, isolerade och hanterade som valfri artikel 6-mission på Balkan.

Att hävda sin nations existens och territoriella integritet är dock något helt annat än att välja ut ett lämpligt missionsområde med lämpligt uppdrag utomlands till vilket man sedan i lugn och ro anpassar utrustning och förmåga efter vad motståndet kräver. Annars stannar man hemma. Blir det för tungt drar man sig ur.

Förutom ovanstående bör vi betänka att utdragen strid mot en likvärdig eller överlägsen motståndare är något vi inte upplevt i denna generation svenskar.

Nåväl, ”vem lyssnar på gamla Ior”. Kanske är jag bara en dyster och deppig gammal relik som sörjer… måhända inte invasionsförsvaret – utan dess förmåga! (Någon för all del kanske anser att det snarare handlar om tron på dess förmåga). Hur som helst:

Numera skall vi skydda Sverige enbart genom att delta i missioner i Darfur, Afghanistan eller valfri annan oroshärd. Personligen tycker jag det är självklart vi skall ställa upp för internationell säkerhet – men att vi på något sätt skulle skydda Sveriges gränser och svenskt territorium genom att göra oss osams med terrorister på andra sidan jordklotet låter för mig rätt långsökt.

Att vi samtidigt tycks helt besatta av att helt släppa vårt eget existensförsvar är – åtminstone för mig – absurt!

Hela upplägget känns som att skydda sitt hus mot brand genom att säga upp hemförsäkringen och för pengarna istället köpa en brandsläckare till den slarvigaste grannen.

 Går vi tillbaka några år till, ni vet, på den tiden det fortfarande hade funnits en chans att rädda Sveriges försvarsförmåga, skrev jag så här.

Saturday 08 February 2003, kl 20:18

(—)

Eftersom de företrädare vi valt beslutat att invasionsförsvaret skall bort är det bara att finna sig. Tyvärr, tycker då vissa, har man varit vågad nog att säga upp denna försäkring innan man skaffat en ny (t ex NATO-medlemskap). Jag vill minnas att Sun Tzu redan för tusentals år sedan konstaterade att varje land har en armé – sin egen eller någon annans.

Om man med så övertygande säkerhet kan förutsäga att de enda hot vi kommer att ha i framtiden är ”mindre angrepp” bör man också kunna förutspå vem fienden bakom dessa hot skulle vara. Vilken är den nation eller organisation som skulle gynnas av att genomföra angrepp i bataljons storlek utan att tanken fanns att på sikt behärska vårt territorium?

De största hoten enligt Försvarsmakten själv är idag, och för överskådlig tid; ”till exempel IT-sabotage, naturkatastrofer, etniska konflikter och nukleära olyckor.” Samtliga dessa anser jag i huvudsak vara en uppgift för antingen polisen eller brandförsvaret. I princip hela dagens Försvarsmakt kan då byta till blå uniform och vara något slags kombinerat gendarmeri/räddningskår. Hemvärnet ombildas lämpligen till ett ”gerillaförsvar” av Schweizisk modell, medan en mindre krigsmakt för internationella insatser behålls.

Personligen anser jag dock det vara något lättsinnigt att räkna ut invasionshot fullständigt. Världen utvecklas snabbare än man kan tro, och historien har visat detta gång på gång. Likväl har vi nu återigen målat in oss i någon slags förhoppning om att vi kan förutse världen femton år framåt. Detta medan Försvarets hotbild för överskådlig tid närmast översättes till att vi av någon anledning skulle utsättas ett överraskande invasionsanfall av Åland.

(—)

Vad poängen är med dagens inlägg, förutom att säga ”vad var det jag sa”? Jo; vad jag undrar är vad Sverige egentligen har satt för kår av ”experter” att sköta försvarsdebatt, försvarspolitik och försvar när t o m en total nolla och amatör på ett MÖP-forum klarat av att göra mer träffsäkra och balanserade lågsiktiga säkerhetspolitiska bedömningar under mer än ett decennium.

Ni vet själva vilka ni är, och det är inte ofta jag kräver någons avgång, men om man i ett par decenniers tid framhärdat med självsäkra prognoser om den eviga europeiska freden är det dags för självrannsakan: När den totala inkompetensen står skriven i eldskrift på den egna näsan kanske det vore smakligt att skaffa sig ett annat jobb.

Vilket jobb som helst duger – utom att fortsätta förinta svensk försvarsförmåga, grunden för landets existens.

Skämmes, ta mig f-n.

-     –     -

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , , | 18 kommentarer

Om farsen svensk försvarspolitik

Var det måhända vid ett liknande möte svensk försvarspolitik föddes?

Finansminister Anders Borg har nu plötsligt drabbats av insikt om att det försvar han lade ner definitivt redan för åtta år sedan kanske skulle varit bra att ha. Han hade möjligen haft en chans att rädda Sveriges försvarsförmåga vid maktskiftet 2006, men vad han än säger nu kommer det att vara alldeles för lite, och alldeles för sent.

Det övergår faktiskt mitt klena hur ett helt land, med dess kårer av media, politik, tjänstemän, officerare, forskare och experter under så många år kan leva i en uppenbar drömvärld. Den svenska politikens extrema vindflöjlande, där man ständigt går ”all in” på varje dagsaktuell trend, gör att vi som följer en rak linje får finna oss i att ibland vara tysta för att inte få en psykisk diagnos, oftast tjata för att försöka påverka, och med jämna mellanrum få uppleva illusionen att tillfälligtvis bli lyssnade på.

Detta tillfälle, denna illusion, uppstår i det korta ögonblick när den politiska cirkusen (där även åtskilliga karriärtjänstemän, -forskare, -tjänstemän och -officerare ingår) på sin ödesgivna väg mot det motsatta extrema ändläget passerar det oerhört breda mittfältet av vett och sans där de flesta av oss gräsrötter befinner oss. Det hummas och nickas eftertänksamt en stund över att vi tråkmånsar råkar ha haft rätt, men konstateras sedan att frälsningen inte ligger i det vi förespråkat, utan i nästa modenyck eller dagslända.

Försvarspolitiken har varit ett enda sammelsurium av paradoxer efter murens fall:

Först bestod hela ryska försvaret av sönderrostade vapen, uråldrig andra-världskrigsmateriel och svältande soldater totalt utan militär förmåga. Märkligt nog framhölls samtidigt att Ryssland var så militärt mäktigt att om de skulle ge sig på oss skulle vi ändå inte kunna stå emot.

Svensk slutsats: Vi behöver inget försvar för de är så svaga så de har ingen chans. Men samtidigt behöver vi inget försvar för de är så starka så vi har ingen chans. 

Ungefär som den som står med ena foten på is och den andra på en kokhet platta i genomsnitt borde uppleva en behaglig temperatur drogs slutsatsen att det mot den paradoxala argumentationen i alla fall inte behövdes något svenskt försvar. Det skulle nog faktiskt aldrig ens uppstå militära hot i närheten av Sverige mer. Någonsin. Så det så. Stjärnstopp.”Dessutom har vi ju FN”. Där alla som realistiskt sett skulle kunna komma i konflikt mot oss har vetorätt i Säkerhetsrådet och kan blockera alla resolutioner redan på fantasistadiet.

Det var så militärt dött för överskådlig tid (vilket är ett tidsmått som borde definieras, med Krim-invasionen i färskt minne) i Sveriges närhet att Sverige istället skulle åka utomlands för att leta upp militära hot var än de fanns i världen. I en lika paradoxal logik som den förra skulle fred i Sverige för alltid kunna skapas genom att Sverige skickar soldater vart än oroligheter må blossa upp. Genom att reta upp brutala regimer och internationella terrorister varhelst de står att finna på jorden skulle Sverige trygga den Eviga Freden för sig självt.

Med en Evig Fred hade man gott om tid att köpa in en helikopter med tio år försenad leverans, så att man måste köpa in ett helt helikoptersystem till innan det man egentligen skulle fått levererat för flera år sedan dyker upp. Utan att kunna häva avtalet.

Men, men. Vad är väl en försenad helikopter med förhöjt tak eller svenska speciallösningar från SAAB, vars villkorade medverkan i varje försvarsaffär tycks inskriven i Regeringsformen. Hemma i Sverige förberedde sig försvaret samtidigt – istället för onödigt trams som att planera försvaret av landet – på att arbeta mot global uppvärmning, miljöhot, kriminalitet och naturkatastrofer. Nu var det nog ändå lite för långsökt att hitta arbetsuppgifter med den inriktningen trots ivriga försök, så i brist på militära hot fick man hitta på annat. Som att för 101, 5 miljoner kronor åsiktskartlägga sin personal.

Man såg också i samma veva till att skaffa ett gammalt vedeldat datasystem från tidigt 90-tal alla tänkande människor – militära som civila – ratat på goda grunder. Affären gjorde man upp med det tyska konsultbolaget så att man visste vad man fick betala, men inte vad man skulle få. När man fick vad man betalat för var man tvungen att organisera om försvaret för att stödja datasystemet istället för tvärtom (sic!).

Värnplikten avskaffades, för stora massarméer är ute. Sånt hade man på 1900-talet, och dagens krig är helt annorlunda. Man visste ju dessutom att militär makt aldrig mer skulle komma att nyttjas för att annektera delar av grannländer, som på 1800-talet. Det nya svarta var något som kallades insatsförsvar. Det går i princip ut på att man väljer vilken plats man själv vill befinna sig på för att kriga, och så släpper man allt annat och koncentrerar alla sina militära krafter dit för ett avgörande slag. Ungefär som man gjorde på 1500-talet.

För att fullborda personalpolitikens haveri och anpassa försvaret till det nya ”smalare men vassare” sparkade man all personal som inte okritiskt skrev på ett nytt in blanco-anställningsavtal där villkoren inte ens framgick tydligt. Vilken annan arbetsgivare som helst – privat eller offentlig – hade blivit hudflängd av media och politik.

Sverige gick också ensidigt med i NATO, på ett unikt, svenskt sätt. Man blev för dyra pengar det mest NATO-anpassade landet i världen, NATO-länderna själva inräknade. Man såg till att Gripenplanen fick kasta sitt världsledande länksystem på sophögen för att istället installera ett sämre NATO-system Sverige som icke-medlem inte ens kan använda. Istället pratar man radio i klartext, som man gjorde på 1940-talet, och hoppas på att NATO någon gång ska ha nytta av lilla Sverige så lilla Sverige kan få låna kodnycklar så att det sämre systemet fungerar överhuvudtaget. Så länge NATO behagar.

Sverige deltar ivrigt i dyra NATO-övningar, och förbinder sig att ställa upp med trupp närhelst ett NATO-land hotas. Man förlorar soldater i strid i Afghanistan – utan att ens kunna förklara i vilket syfte soldaterna är där –  ja, man gör allt som ett NATO-land gör. Lilla Sverige tar allt det jobbiga, dyra och svåra det innebär att vara fullvärdig NATO-medlem. Utom en enda sak.

Det enda man konsekvent vägrar är att få NATOs garantier om motsvarande hjälp om Sverige någonsin skulle behöva det.

Nu tycks man vara tillbaka på ruta ett: Sverige tycks yrvaket vilja ha tillbaka en riktig försvarsmakt, men man vill inte betala för det, och försvaret orkar inte ställa om igen. Därför förordar ÖB att Sverige fortsätter på den inslagna vägen ”Insatsorganisation 2014″ bara för att inte allt ska kollapsa totalt.

Med lite tur har Sverige då ett... fantasi-försvar… som i alla fall formellt motsvarar den för det nationella försvaret värdelösa specifikationen från 2008. Men tidigast 2023… 

…och sen blir allting svart…. eller… jag vet inte…

-     –     -

 
Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , , | 63 kommentarer

Om Nya Sjöfyllerilagen – igen

 photo qfhqtj_zps6768eb68.jpg

Motståndet mot den Nya Sjöfyllerilagen håller i sig. I alla fall från människor som både vistas på sjön och som gjort sig besväret att ta reda på vad lagen faktiskt innebär.

Årets båtmässa Allt för Sjön äger rum denna vecka, och debatten kring en av Sveriges mest undermåliga lagstiftningsprodukter i modern tid – Nya Sjöfyllerilagen – svallar högre än på länge. ”Den har ju stöd av folket” säger många. Visst, när man frågar vad människor tycker om Sjöfyllerilagen får man nästan uteslutande svaret:

”Ja, men det är väl bra. Man ska ju inte köra båt berusad.”

Det torde vara försvinnande få som inte instämmer rent allmänt i att det är bra att inte köra båt berusad. Jag tror t o m huvuddelen av oss som av olika anledningar vill riva upp Nya Sjöfyllerilagen instämmer helt och fullt i påståendet. Problemet är att man aldrig har ställt frågan efter att först ha berättat hur Nya Sjöfyllerilagen faktiskt är skriven och vilka konsekvenser det kan få. Då tror jag svaret skulle bli ett annat. Men, mer om detta senare.

Drivande i opinionen mot Nya Sjöfyllerilagen är aktionsgruppen Båtfolket. Organisationen driver frågan sakligt och med vetenskap i ryggen. Man har en seriös approach i grunden, och tillför dessutom ofta en humoristisk touch genom en av sina tongivande medlemmar; imitatören och skärgårdssonen Göran Gabrielsson. Organisationen har överlevt den obligatoriska tsunami av medial mobbning och personangrepp som alltid drabbar den som vågar ha en aldrig så sakligt underbyggd avvikande uppfattning i en elitstyrd konsensuskultur som den svenska.

First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.

Mahatma Gandhi

Jag när goda förhoppningar att Båtfolkets arbete kommer att vinna i längden. Men det krävs enträget arbete med att upplysa allmänheten om vad Nya Sjöfyllerilagen de facto innebär. Till slut kommer dock förhoppningsvis tillräckligt många att inse att förlöjligande personangrepp i kombination med klatschiga oneliners inte kan ersätta fakta och argument hur länge som helst.

Det måste dessutom gå tillräckligt lång tid, så att alla har glömt vem/vilka som kuppade igenom Nya Sjöfyllerilagen. Det kommer inte att hända någonting förrän tillräckligt många av våra politiker törs gå i opinion mot vad som egentligen är deras egna illa underbyggda felbeslut, men förr eller senare kommer förhoppningsvis en översyn och återgång till den gamla, förnuftiga, lydelsen i Sjölagen.

Det vore ju smakligt om svensk lagstiftning på sjöfylleriområdet i framtiden inte längre nämndes i samma sällskap som rättssystemen baserade på sharia, utan blir åtminstone EU-anpassad. Men även vid en EU-anpassning vore det smakligt om man klarade av att hålla i minnet att vårt skärgårdsliv med alla dess speciella förutsättningar är en världsunik nordisk företeelse.

Problemet är att de flesta som rent allmänt tycker att lagen ”är bra” gör det med antagandet att den angriper ett specifikt problem i en specifik situation, som lätt kan avstås, d v s ”de som kör båt fulla får sluta med det”. Om det bara var så enkelt. Sanningen är nog att de flesta inte har någon som helst aning om vad som faktiskt står i Nya Sjöfyllerilagen, hur illa genomtänkt den är och vilka individer och situationer den faktiskt omfattar.

Problemet med Nya Sjöfyllerilagen är nämligen inte alls att ”folk som kör båt fulla” inte längre kan ta en nöjestur i racerbåten i trettio knop med högra handen på ratten medan vänsterhanden häller pilsner efter pilsner  i munnen. Det finns nämligen ett antal grundförutsättningar i Nya Sjöfyllerilagen som generellt gör skärgårdsliv för den som inte är helnykterist väldigt bökigt. Och man behöver varken ha racerbåt eller ens köra båten:

1. Lagen gäller inte den som kör, utan den som framför ett fartyg. Det innefattar även bl a att ro en båt, om det är så att båten i fråga i fantasin kan gå fortare än femton knop om motorn vore igång. Exempel följer längre ned i inlägget.

2. Lagen gäller inte bara den som framför båtenden gäller besättningen, eller som det uttrycks i lagen den som ”i övrigt på ett sådant fartyg fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss”.

3. Lagen gäller inte bara den som är berusad, utan den som på ett eller annat sätt utgör ”besättning” och har en mätbar påverkan/koncentration av alkohol i blodet. Internationell forskning kan inte ens i en så komplex situation som biltrafik påvisa några väsentliga prestationsförsämringar som bilförare förrän vid 0,5-0,6 promille.

Utifrån ovanstående är du enligt Nya Sjöfyllerilagen sjöfyllerist om du efter två starköl håller ficklampan (för lanternan) i t ex båten på översta bilden nedan, även om roddaren som ”kör” dig är spik nykter. 

Hela grundtesen när man kuppade igenom Nya Sjöfyllerilagen var att bil- och sjötrafik var likvärdiga och jämförbara. Men hittills har jag i alla fall – efter ett decennium som polis – aldrig hört talas om att någon dömts för rattfylleri för att de efter ett par starköl hjälpt sin spiknyktre fyllechaffis att tanka bilen, fylla luft eller tvätta vindrutan.

Så vad har man då för alternativ om man vill vara en duktig, lydig medborgare men ändå kunna ta sig över till skärgårdsgrannen för normal samvaro i skärgården? Jag ska demonstrera utifrån ett scenario:

Det är en blåsig midsommar i år igen. Morfar och barnbarnen har rott över till Petterssons för den gemensamma midsommarlunch som i tre generationer ätits på ön. Den traditionsbundna snapsen och enda starkölen slinker ner, innan det är dags att ro tillbaka hem och förbereda näten som barnen alltid brukar vilja lägga i viken på midsommarkvällen. Det blåsiga vädret har drivit upp några rätt tvära vågor, även om det aldrig blir så stora vågor att de är ett problem för en båt på dryga fyra meter så här långt in. Det kommer att bli mycket skräp i nätet i morgon, och knappast någon fisk, men barnbarnen tycker det är roligt att vittja näten tidigt på morgonen även om de är tomma. 

Morfar har nu några olika alternativ för att ta sig hem:

 photo ttt_zpsc66abe02.jpg

Alternativ A: Det hänger en 20-hästare på båten, och fartyget som sådant har på grund av detta en teoretisk toppfart över femton knop, även om bensinslangen inte är inkopplad. Båten omfattas således av nya Sjöfyllerilagen och är dessutom ”i trafik” (se Tillägg 2 längst ned på sidan). Morfar är således kriminell sjöfyllerist om han har druckit två starköl när han ror över barnen. Det är sannolikt så att även den som t ex för lanterna  (håller i ficklampan) på en båt av denna konfiguration är kriminell vid 0,2 promille, även om Morfar som ror båten skulle vara spik nykter (sic!).

 photo rrr_zpsc56b276a.jpg

Alternativ B: Båten omfattas inte av Nya Sjöfyllerilagen. 

Morfar är en laglydig medborgare och väljer därför Alternativ B. Som bonus skulle han dessutom kunna få för sig att stärka sig med en hel panna vin till och med 0,9 promille alkohol i blodet skumpa hem i den knappt sjövärdiga badbåten i hög sjö och med vattenlinjen strax under relingen.

Morfar har ett Alternativ C också: Han kan följa en av lagens tillskyndares, Johan Pehrson (fp), råd ”vill man vara full på sjön då paddlar man kanot”. Ett enligt Nya Sjöfyllerilagen mer omdömesgillt alternativ än A vore således att sätta barnen  i en vinglig dubbelkajak och paddla hem efter samma helpanna vin. Även om det råkar vara en kolmörk kväll i september, i grov sjö, utan flytvästar, och med en ficklampa mellan tänderna som lanterna.

Med de av Nya Sjöfyllerilagen förordade alternativen B och C i minnet kan man fundera över på vilket sätt Nya Sjöfyllerilagen egentligen förbättrar sjösäkerheten. I princip samtliga dödsfall vid båtolyckor inträffar nämligen i inlandet, i små båtar utan flytväst – dessutom med betydligt mer än 1,0 promille innan för västen.

Och om det nu är så som Nya Sjöfyllerilagen förutsätter – att människor totalt saknar omdöme redan efter en enda starköl – så driver lagen faktiskt människor till att välja mindre sjövärdiga alternativ.

Vän av Ordning påtalar förstås att det minsann finns ett självklart Alternativ D: Att stanna hemma, eller att inte dricka en droppe. Jo, visst är det så. Det är förvisso inte ett alternativ vare sig Morfar, grannen eller sjösäkerheten någonsin haft det minsta behov eller nytta av – och det är t o m vetenskapligt bevisat. Men trots verklighetens kalla fakta tycks det oerhört viktigt för vissa att Morfar efter ett långt liv tvingas bli en bättre människa, utan omoraliska laster. Av ren princip, och för hans eget bästa. Även om det sker med svepskäl som ”sjösäkerhet” och aldrig så hurtigt rättrådiga oneliners som ”Alkohol och trafik hör inte ihop”.

Gör om, gör rätt! Upphäv denna nykterhetspolitiskt gymnasiejuridiska skvader och återgå till den gamla Sjöfyllerilagen - och lägg energin på att beivra den istället!

Glöm aldrig att det redan i den gamla Sjölagen var förbjudet att ”köra båt full på sjön” i den mening de flesta tänker på när de svarar på frågan om de tycker Nya Sjöfyllerilagen ”är bra”.

Men det var fortfarande tillåtet för Morfar att ro ut för att vittja näten på Midsommardagen även om han var lite ”dagen efter” – utan att behöva vada ut och lyfta av 50 kg aktersnurra.

Det var tillåtet för människor som inte är helnykterister att ta sjösäkra alternativ hem från grannens stillsamma bjudning.

Det var tillåtet att byta ankringsplats om det blåser upp, även om man druckit vin till middagen.

Det var tillåtet för icke-absolutister att ha ett normalt umgängesliv även om de råkade bo på en ö.

-     –     -

Tillägg 1: Bilderna är arrangerade på knähögt vatten alldeles utanför badstranden. Morfar och Petterssons är påhittade karaktärer, men har åtskilliga motsvarigheter i Sveriges globalt unika skärgårdsliv.

Tillägg 2: En båt är i trafik, d v s du som har ”befälet ombord” framför den om den inte ligger a) förtöjd, b) för ankar eller c) på grund. 

Tillägg 3: Sjöfylleri regleras i Sjölagens 20 kap 4§  

Tillägg 4: Innan man klubbade den Nya Sjöfyllerilagen borde man, som i många andra fall av ny eller ”förbättrad ” lagstiftning numera ha läst igenom mitt långa inlägg Om att stifta lag.

Publicerat i Allmänt tyckande, Rättssamhälle | Märkt , | 19 kommentarer

Om att komma hem

 photo a2cc6c3f-26dc-4640-b645-03544680b129_zps36c2077f.jpg

Många veteraner som kommer hem efter en mission i internationell tjänst upplever att det är svårt att sluta vara soldat.

Jag påstår att det inte ens är möjligt.

Du kanske kommer hem med jobbiga upplevelser eller aggressivitet du inte fått ge utlopp för. Att beordras stå tillbaka, att bara ta emot, vänta, vara passiv trots provokationer eller rentav attacker mot ditt liv går emot såväl förnuft som känsla för varje krigare. Men du har trots det lära dig att svälja din frustration och fortsätta göra ditt. Det är bara att erkänna att det är jobbigt att bli beskjuten. Det är bara att erkänna att det är extra jobbigt om man hela tiden måste svälja och ta emot, och det är bara att erkänna att det känns förlösande att skjuta tillbaka. Det är normalt; att skjuta tillbaka utgör skillnaden mellan att vara  soldatoch att vara ett offer.

Men hur du än bär dig åt kommer det aldrig att kännas som du trodde att det skulle göra att komma hem.

Påfrestningen av att vistas i kriget har sitt pris. Din kropp och själ blir van vid den, och när den försvinner har du förlorat något. Du kan inte leva med den ständiga anspänningen, men upptäcker till din förvåning att du inte heller kan leva utan den. Det är ett beroende du kanske aldrig kommer att bli av med, men du kan, måste, lära dig hantera det, genom samma självdisciplin som fick dig att härda ut.

Du lärde dig stänga av dina känslor, men ingen har gett dig verktygen att slå på dem igen.

Du har nu att hantera en blandning av känslor blandat med avsaknad av känslor som du bär med dig och inte kan förklara eftersom du själv inte förstår dem. Jämfört med alla de som omger dig är dina känslor ologiska, bakvända, och därför svåra att hantera.

Du kommer alltid att i någon mån oroas av sådant andra inte ens registrerar, och du kan längta efter sådant andra oroas eller skräms av. Du känner dig ibland som en spegelbild av din omgivnings känslor, och därför känner du att du inte passar in.

Lugn. Det är fullt normalt.

Det går alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt och lyckligt civilt liv även som soldat. Det tar lite tid, det kräver vilja – och man måste själv göra valet att man faktiskt vill rota sig i ett civilt liv. Att man är redo. Många soldater väljer istället för att rota sig i det civila mörkret att fortsätta leva sina liv i krigets skugga på olika sätt.

Båda valen är minst lika rätt, och inget av dem är oåterkalleligt. Det går alldeles utmärkt att ändra sig. Flera gånger i livet, rentav. Det viktiga är vad du själv vill i olika perioder av livet. Du själv. Innerst inne.

Men; vad du än väljer kommer grunden för hela din identitet och existens att vara att du under all fernissa och alla lager av karriärval och social kosmetika alltid kommer att vara just soldat.

Du kommer alltid att förbli sådan. Har soldaten i dig en gång blivit väckt går det aldrig att göra det ogjort. Det går inte att få honom att somna om igen.

Det är en titel man förtjänar. Som sådan är den inget du vare sig kan, bör, eller behöver ge upp. Någonsin. Men det går alldeles utmärkt att leva ett framgångsrikt civilt liv som slumrande soldat. Jag tror personligen inte det är möjligt för dig att vara likgiltig inför din dolda identitet. De flesta är, livet ut, stolta över den, även om de flesta också behåller den för sig själv, och aldrig mer visar den för andra än sig själva och andra soldater.

Om du istället för att känna stolthet känner skam, eller skuld för soldaten i dig har du ett problem du nog bör ta itu med. Blanda inte ihop detta med att skämmas för något du sagt eller gjort. Alla människor, soldater eller inte, har åtskilliga gärningar de skäms över, men få skäms över själva soldatidentiteten.

Förfasa dig heller inte över att du för resten av livet kommer att vara begåvad med en synnerligen effektiv ”på-knapp” som på en mikrosekund triggar soldaten i ditt inre vid plötsliga höga ljud. Det är inte hela världen om du råkar vara lättskrämd.

Eller, lättstartad, skulle jag vilja kalla det.

Oavsett man är soldat eller inte händer det oss alla ibland att man hamnar i obalans mellan sina livsval och sina känslor för dem. Den klassiska konflikten mellan hjärta och hjärna. Det mest självklara och logiska val kan få en att känna sig tom, och det mest dumdristiga kan utgöra en nära nog oemotståndlig lockelse.

Det viktiga är att reda ut om det är dina livsval eller dina känslor inför dem du behöver förändra. För jag är fullt övertygad om att man själv kan göra valet att påverka sina egna känslor. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Världen är föränderlig. Så också våra känslor för den.

Hur som helst väljer var och en hur man uppfattar sitt eget liv. I varje situation, hur fången man än må känna sig, finns ett val. Har du inget annat att välja på så kan du ändå alltid välja ditt sätt att uppfatta och reagera på din omvärld.

Vad man än ställs inför här i livet finns det oftast ett oändligt antal val som alla är rätt. Det finns nog faktiskt färre sätt att välja fel, och de sätten känner man ofta instinktivt på sig vilka de är. De brukar gå under samlingsnamnet destruktivitet. En tecken på en felaktig lösning på livsleda, olust, depression eller missnöje är om du börjar leta efter lösningen på andra ställen än i dig själv och i ditt eget jag.

Var framför allt vaken på vad du kan hantera själv och inte. För även om du själv alltid är den som ytterst äger lösningen är det inte alltid du hittar den utan hjälp utifrån. Om du känner dig osäker bör du söka hjälp; professionell sådan, eller bara ett djupare snack hos någon medmänniska du har förtroende för.

Ett gott råd är att eftersöka den hjälp du kanske inte alltid kan beskriva i ord på ett direkt, rakt och soldatmässigt sätt – inte via antydningar eller genom att försöka signalera behovet genom destruktivt beteende.

Oavsett du själv tycker dig behöva det är det alltid livgivande med att någon du känner förtroende för ger dig perspektiv på din situation, dina möjligheter och dina val. Det gäller vare sig du är soldat eller inte. Och det gäller livet ut.

Och du; man behöver inte vara intresserad av småaktigt trams i det civila jobbet. Men det är livgivande att hitta ett jobb där man får odla och nyttja sina bästa egenskaper och drivkrafter. Försök också se det som en gåva att för alltid vara distansierad från den förbannelse många andra bär; att tro att livet är förstört om tåget är trettio minuter försenat, om man måste omorganisera till en annan avdelning eller om företaget du arbetar på går i konkurs och du blir uppsagd.

Jag har upptäckt att det är riktigt livgivande både för karriär och själ att betrakta det civila yrket mer som en kul hobby än som livets mening och min identitet som människa. Det gör att man faktiskt vågar göra jobbet bättre och inte är så himla rädd om det egna skinnet hela tiden. Både du själv och din arbetsgivare vinner på det.

Men, alldeles oavsett; Jag är soldat. Och kommer alltid att vara. Även om jag sitter på kontor livet ut går det aldrig att tvätta bort.

Jag har valt att bli en lycklig människa, och har lärt mig vara det. Det är något man måste lära sig själv, och träna livet ut.

Men man behöver inte göra hela jobbet ensam.

-     –     -

Texten är en omarbetad version av tidigare publicerat material på Morgonsur 2011-03-04, samt på SoldF Forum. Jag tyckte det var dags igen, apropå senaste dagarnas intresse för veteranfrågan.

Publicerat i Allmänt tyckande, Säkerhetspolitik | Märkt , , | 12 kommentarer

Om en låg nivå

 photo Bild071.jpg

Den som följt denna blogg en längre tid har säkert observerat hur jag helt abdikerat från försvarsdebatten. Morgonsur brukade för något år sedan omnämnas bland landets försvarsbloggare, men sedan något år tillbaka har jag inte skrivit ett enda inlägg som har med försvarspolitik eller Sveriges moderna försvar att göra. Varför?

Svaret är enkelt; jag är en lat människa, och jag avskyr att arbeta i onödan. Det har inte tjänat någonting till att debattera Sveriges försvar. Det är kört. För sent. Den svenska försvarsförmågan går inte att återställa, och viljan att diskutera det därmed oundvikliga alliansmedlemskapet tycks obefintlig. Det saknas insikt, medvetande, om Sveriges undermåliga förmåga att hantera kriser och krig. Såväl civilt som militärt. Tyvärr kommer det att vara för sent att börja bygga när väl insikten kommer.

Rysk trupp har nu gått in i Ukraina. För mig var det en lågoddsare, och det tycks det av allt att döma vara för resten av Sverige också, eftersom ingen bryr sig. Allt tycks vara som det ska. Vem vann förresten gårdagens avsnitt av Let’s dance? Kanske är det som det ska även om rysk eller NATO-trupp någon dag i framtiden skulle besätta Visby flygplats för Sveriges egen skull, och för den allmänna ordningens upprätthållande. Jaha, främmande soldater patrullerar Visby flygplats, så bra. Det känns tryggt. Var det inte idrottsgalan på TV ikväll?

Även om ryska trupper bevisligen lyckats rusta sig såpass att de nu rör sig som de vill på ukrainskt territorium, så tycks aldrig den svenska försvarsdebatten lyfta sig från sin låga nivå.

-     –     -

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , , | 33 kommentarer

Om den 22 februari klockan 12:38

Klockan 12:38 den 22 februari 1994 – för exakt tjugo år sedan i denna sekund – träffades det pansarfordon jag satt i av en pansarvärnsrobot. Det tjuter fortfarande i mitt vänstra öra efter den smällen.

Så här exakt tjugo år efter har jag glädjen att meddela att min bok om BA01 är klar. Färdig. Slutförd.  Jag skrev det sista kapitlet i morse. Boken har också fått ett namn, som jag kommer att meddela senare. Att den är klar gör inte att den kommer att finnas i hyllan, utan boken ska nu ut på remiss till ett antal särskilt utvalda för att lämna feedback och förbättringsförslag. Jag kommer sedan antagligen att behöva arbeta igenom den en eller ett par vändor till innan den skickas till förlag för den slutgiltiga domen. Men boken kommer ut i år, på ena eller andra sättet.

Boken omfattar 100 823 ord i 93 avsnitt. Trots att ett av syftena med denna blogg varit att provtrycka material inför boken är det bara tre av avsnitten som i någon form förekommit här på bloggen tidigare. Resten är helt nyskrivet. Det kommer att presenteras åtskilligt nytt för er läsare, varav en hel del nog är rätt oväntat. Dessutom kommer den röda tråden över vad min bataljon faktiskt levererade att sys ihop.

En av huvudanledningarna till att jag skrivit boken är en känsla jag burit sedan vi klev av planet i Sverige i slutet av mars 1994; media, vänner och mer eller mindre bekanta frågade alla om det inte var skönt att vara hemma, om vi inte sett mycket elände, om det inte varit jobbigt, om vi inte längtat hem…

…men ingen har någonsin frågat vad vi uppnådde. Att det fanns mål, mening och resultat utifrån vårt halvår på Balkan har alltid varit tydligt för mig, även om det varit komplext och svårt att förklara hur allt hänger ihop. Under arbetet med boken har sammanhangen klarnat ännu mer, och boken kommer att berätta vad vi faktiskt gjorde – och varför.

Men; egentligen är det inte en bok om BA01 – det är en bok om hur våra upplevelser förändrade oss. Både i positiv och negativ riktning. Min egen bataljon är bara en fond för en berättelse om kriget, och hur det påverkar en – även om man som vi bara var där på besök. Den delen av berättelsen är knappast unik för min bataljon. Det är en utlämnande bok, och den innehåller betydligt mycket mer kött, blod och själ än någonting jag publicerat på Morgonsur. Allt av det jag kommer att dela med mig av känns inte helt bekvämt för mig själv, men jag har bestämt mig för att våga. Jag har skrivit den för alla er som varit ute i internationell tjänst och för era anhöriga. Det är en bok för alla som har en ärlig vilja att förstå hur en soldat blir till, vad en soldat är och vad man kan förvänta sig när en soldat kommer hem.

Jag hoppas och tror ni som följer Morgonsur kommer att tycka om boken. Jag hoppas och tror dessutom att just ni som själva genomfört internationell tjänst, eller haft nära anhöriga som gjort det, kommer att kunna ha nytta av den.

För att högtidlighålla dagens festliga högtid, denna kombination av bokfullbordande och 20-årigt tinnitusjubileum, lägger jag återigen ut en gammal sida som beskriver hur mitt ena öra började pipa som sändningsuppehåll i Sveriges Radios P2 för exakt tjugo år sedan. Som av en ödets slump tar faktiskt också boken sitt avstamp just i den händelsen.

Du når den gamla berättelsen via fliken ”Robotbeskjutning i Ribnica, Februari 1994″, som handlar om den 22 februari för exakt tjugo år sedan, längst upp på denna sida. Eller så klickar du bara här.

När jag läser blogginlägget om Ribnica som jag skrev för flera år sedan tycker jag det är stolpigt, torrt och känslolöst i jämförelse med bokens version, även om inlägget ger fler detaljer och en mer komplett ”mekanisk” bild över just den isolerade incidenten. Men för att på allvar förstå varför vi befann oss just där, vika märkliga känslor som passerade den dagen, vad som hände före och efter, och hur allt hängde ihop, måste ni läsa boken. 

Snart.

-     -     -

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , , | 13 kommentarer

Boken är klar – nästan

 photo Vitez_zpsca91fd31.jpg

För några veckor sedan tillbringade jag en isolerad vecka med att färdigställa min bok. Efter den intensiva veckan har jag suttit ett par timmar per kväll, den senaste veckan upp till åtta timmar. Det har inte blivit mycket sömn senaste veckan.

Nu är bokens råmanus klart. För ett tiotal minuter sedan skickade jag iväg den första remissen till ett par kamrater som boken baseras på för att de ska kunna kommentera och känna sig hemma i materialet.

Jag har intervjuat kamrater, tagit del av deras dagböcker och försökt sammanställa material för att bygga en läsvärd berättelse som hänger ihop. Det är ett oerhört intressant arbete, och man upptäcker en hel del samband som inte riktigt var tydliga för mig där och då. Det är också uppenbart hur olika människor kan uppfatta saker på helt olika sätt. Det går ganska lätt att enas om fakta, men de små detaljerna – vem som stod var, i vilken ordning saker skedde och exakt vad som sades till vem var ofta oklart reda för tjugo år sedan. Ibland finns t o m olika uppgifter om datum i material som skrevs där och då.

Det blir en sanning som är komprimerad och selekterad för att hålla en röd tråd Det gör att det inte blir lika. Boken aspirerar inte på att vara den ”absoluta sanningen om BA01″. Det finns redan en minnesbok om bataljonen. Snarare använder jag min bataljon som fond till en ganska generell berättelse om den mentala resa det är att göra internationell tjänst.

Jag har försökt verifiera och jämfört mellan dagböcker och officiell dokumentation för att komma så nära verkligheten som möjligt, men bokens ambition är att förmedla känslor och stämningar mer än räkna upp vem som stod var och ropade vad till vem, när. Trots att jag tagit mig vissa friheter att återskapa diskussioner, dialoger och ordväxlingar ingen normal människa kan komma ihåg ordagrant efter tjugo år skulle jag nog våga hävda att boken är närmare den absoluta sanningen än det mesta du läser på nyhetsplats i vilken svensk morgontidning som helst.

Min förhoppning är att alla som gjort internationell tjänst kommer att känna igen sig och kunna läsa boken med behållning.

Det är nära. Nu är det lite hantverk, och verifiering av detaljer hos ett antal olika befattningshavare och kamrater kvar. Det stöd jag fått från olika kamrater på olika nivå är enormt, och jag har bl a fått tillgång till dagböcker som beskriver tankar, känslor och detaljer som får mig att känna mig oerhört hedrad och privilegierad. Jag har getts ett förtroende som förpliktar.

Under skrivarveckan inträffade det som alla författare brukar hävda; boken blev sin egen. Den började leva sitt eget liv, och bestämmer själv vad som ska vara med och inte. Jag tar det som ett gott tecken, för det tyder på att den har något att berätta, har ett syfte och hänger åtminstone någorlunda ihop.

Boken kommer att landa kring 100 000 ord. Det blir en sanning som är ”tvättad och struken”, för att citera en anonym kommentar till förra inlägget. Tyvärr får man sortera bort mängder av människor, öden, anekdoter och upplevelser som egentligen förtjänar mer uppmärksamhet och antagligen skulle räcka till minst tre böcker till. Men tyvärr måste det bli så. Jag tänker inte skriva ett sömnpiller i 14 band som berättar om detaljerna i varje toalettbesök, vådaskott, eller enskilt tvättbyte som inträffade under bataljonen. Allt som inte någorlunda bär berättelsen framåt måste sorteras bort. Den absoluta historiska faktakompilationen om kriget i Bosnien i allmänhet, och Sveriges FN-insatser i synnerhet, med alla dess detaljer och stickspår får en forskare försöka reda ut. Jag står gärna till tjänst, då jag har samlat en hel del material vid det här laget.

Alla händelser i boken har inträffat i verkligheten, och så långt möjligt har jag försökt hitta minst två oberoende källor till allt.

Jag minns tydligt vad jag kände där och då, men det har tagit tjugo år att hitta ord att sätta på dem, tjugo år att förstå vad jag egentligen varit med om, hur min själ navigerade sig fram genom ett väldigt annorlunda halvår av mitt liv, hur det halvåret fortsatt ge insikt och format mig till den jag är idag, och hur en del av mig aldrig kom tillbaka.

Tyvärr, och tack och lov.

-     –     -

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , , | 16 kommentarer