Hur man tömmer hotell när man inte har strykjärn

Jag vill utfärda en varning för att bo på hotell utan att ta med sig eget strykjärn. Det kan nämligen få högst oanade och för omgivningen starkt negativa konsekvenser.

I tisdags kväll började jag packa för en tjänsteresa till England, och började leta mina dyrligen inköpta resetillbehör. England är ett besynnerligt land där man bland annat behöver en adapter för att de sladdar som försörjer ens livsviktiga datorer och telefoner med ström skall fungera. Detta beror på att de brittiska kontaktdonen påminner om någon restprodukt från Benjamin Franklins experiment med åskledare från mitten av 1700-talet. Eller möjligen något slags tortyrredskap från 1800-talets psykvård.

Nåväl.

Förutom att alltid försöka vara försedd med den livsviktiga adaptern brukar jag alltid ta med mig ett litet smidigt resestrykjärn, eftersom skjortor inte trivs bra nedknölade i de minimala packningar jag försöker hålla mig till för att slippa checka in bagage. Alla hotell här i världen har tyvärr inte fattat att ett fungerande strykjärn är en fullständigt självklar inventarie i varje hotellrum av klass.

Det är bra att ha ett antal nödvändiga resetillbehör, men jag brukar alltid irriteras över att jag får gå runt och samla ihop dem från olika ställen i huset. För ett tag sedan passade jag därför på att samla adapter, resestrykjärn, mini-vattenkokare, doppvärmare, packremmar – ja, alla nyttiga reseattiraljer – på samma plats. Jag tyckte det var en alldeles lysande idé, eftersom jag då skulle slippa leta huset runt efter olika saker varje gång jag packar.

Det fanns bara en liten hake med denna förträffliga plan; om man glömmer var upplaget finns så har man vips tappat bort alla saker på en gång.

Efter att ha vänt upp och ned på hela huset konstaterade jag att jag seniliteten redan gjort sitt intåg och att jag helt enkelt glömt var jag gjort av de förb… resegrejorna.

Eftersom min respektive hade tjejkväll i huset och dottern dessutom vid läggdags passade på att snava på en leksaksbarnvagn och stupa med tänderna före rakt in i sin säng bestämde jag mig efter någon timmes lagom muntert sökarbete för att snabbt prioritera om från reseattiraljletande till ett besök på aktumottagningen. Nu gick det trots allt bra med flickstackarn, men Folktandvården kan åtminstone se fram emot att få träffa en av sina sötaste och trognaste små kunder vid ett par återbesök för kontroll.

Lagom skärrad över min lilla ängels bravader bestämde jag mig för att strunta i mitt förlorade upplag av turistinventarier och istället chansa på att hotellet hade såväl adapter som strykjärn att tillgå.

Det hade de förstås inte, upptäckte jag när jag anlände i går kväll. En adapter fick jag låna, men de hade inget strykjärn, utan endast kemtvättservice. Det löste knappast mitt problem med dragspelsskjortan, eftersom tvätten endast kunde vara klar till kommande eftermiddag – och då var mitt behov av en välstruken skjorta redan överspelat.

Skam den som ger sig, tänkte jag. Nu är det dags att sätta den innovativa förmågan på prov. Likt TV-figuren MacGyver inventerade jag vad som fanns på rummet; Jag hittade snabbt en vattenkokare, en liten plåtlåda och en hårtork. Jag lade skjortan på den mjuka golvmattan, kokade vatten i kokaren, lade plåtlocket på skjortan, hällde på kokande vatten och strök sakta skjortan med plåtlocket som strykjärn. När vattnet kallnat efter några sekunder hällde jag det i en bunke och fyllde på nytt.

Det gick sådär.

Det gjorde förvisso skjortan slätare, men tog sådan tid att jag nog kunde se fram emot en hel natt på knä med en vattenkokare på golvet. Jag bestämde mig istället för att pröva att värma plåtlocket med hårtorken.

Det gick bättre och blev riktigt hett och fint.

Åtminstone i ungefär tio sekunder, tills säkringen gick i hårtorken.

Det enda som nu fanns kvar var det gamla tricket att hänga skjortan i duschen, vrida på hetvatten och ånga den slät. Och det var exakt vad jag gjorde.

Vattnet i duschen var kokhett, och operationen verkade gå fullständigt lysande.

Tills ångan utlöste brandlarmet.

Jag hann inte ens få på mig kläderna innan det knackade på dörren och en andfådd portier undrade om jag tänt något ljus eller rökt.

”No, but i did use the shower”, svarade jag på min bästa skolengelska, utan att närmare förklara exakt vad jag använt duschen till.

Med sedvanlig engelsk artighet bad portieren om ursäkt för att jag gjort bort mig och önskade mig en trevlig kväll.

När jag morgonen efter träffade mina kollegor fick jag reda på att jag ställt till så att halva hotellet hunnit utrymmas, vilket väl måste erkännas var bara så där lite lagom pinsamt.

Men skjortan jag hade idag var i alla fall jättefin.

Högt i tak i den politiska debatten?

Jag brukar inte kommentera partipolitik i denna blogg, eftersom jag har föga intresse av sådan. Jag skall dock göra ett undantag och kommentera ett parti i egenskapen ‘fenomen’ eller ‘företeelse’ utan att ha någon synpunkt på deras åsikter.

Sverigedemokraterna har nu enligt en undersökning 7,2% av väljarstödet.

Även om man får ta undersökningar av detta slag med en stor nypa salt är jag inte helt förvånad. Småpartier – särskilt obekväma sådana – gynnas alltid av exponering, och i fallet Sverigedemokraterna gissar jag att de kommer att dra till sig en hel del proteströster i det kommande valet 2010.

Till skillnad från en tidigare rörande enig mediekår anser jag inte att Sverigedemokraterna skall särbehandlas. Inte på något sätt. En av poängerna med demokrati är att alla skall få säga vad de vill och respekteras för detta. Men man måste samtidigt vika sig för majoritetsbeslut. Enkelt, kan tyckas.

Och det fungerar faktiskt. Det fungerar t o m bättre om man vågar tillåta även obekväma och jobbiga åsikter att ta del av den offentliga debatten. Lika lite som det är fruktsamt för ett samhälle att göra ‘vi och dom’ av nya och gamla svenskar är det att göra ‘vi och dom’ av ‘de flesta’ och ett litet parti som trots allt håller sig inom de demokratiska spelreglerna.

Om det nu är så många som 7,2% av befolkningen som förordar ett visst parti kan man fråga sig om vi bör utesluta dessa ur samhället, åsiktsregistrera dem och helst beröva dem deras medborgarskap – eller om vi kanske istället bör respektera deras rätt att ha vilken åsikt de vill, diskutera och argumentera öppet och försöka övertyga dem om att det finns bättre alternativ.

Man bör samtidigt hålla i minnet att Sverigedemokraterna inte är det enda hyfsat stora partiet i Sverige med ett kontroversiellt förflutet. Det var inte så länge sedan en ungefär lika stor del av Sveriges befolkning tyckte att DDR var ett rätt schysst ställe, och att Sverige borde sträva efter att bli ungefär likadant istället för att bli ett västland med marknadsekonomi.

De flesta som förordade DDR-lösningen tycks dock i en fri och öppen debatt ha övertrumfats av verkligheten och bättre argument och ändrat uppfattning. Ingen normal människa framhåller idag DDR som en förebild för samhällsutvecklingen.

Om man inte bemöter meningsmotståndare med respekt och tillåter dem att vädra sina – ibland naiva eller löjliga – farhågor, önskemål och drömmar kommer man att driva dem till radikalisering, och den ‘icke-fråga’ man försöker censurera bort sväller under ytan och exploderar förr eller senare i ansiktet på en.

Jag tror det är bättre att låta alla obekväma åsikter från alla ytterligheter komma till tals. De argument som inte håller kommer att spricka, och opinionssiffrorna för den som förespråkar fel lösningar kommer åter att dala.

Och om man bara vågar lyssna utan att döma människor innan de ens öppnat munnen kan t o m den mest inbitne taliban faktiskt ha åtminstone något klokt att tillföra som man kan försöka bygga en gemensam förståelse och respekt på. Det fanns förmodligen en hel del bra att lära och hämta även i gamla DDR.

Det är nämligen inte hela världen om man tycker helt olika och rent av hatar varandras åsikter – bara man hittar ett gemensamt sätt att respektera – eller åtminstone tolerera – varandra och tillåta varandras samexistens.

Den föga respektfullt demokratiska metoden att förtiga, förlöjliga och tillskriva Sverigedemokraterna diverse mer eller mindre rättvisa åsikter och epitet har inte fungerat. Nu vill allt fler politiker och debattörer ta debatten istället. Jag tycker det är bra att man visar detta förtroende för demokratin och det fria ordet – och de egna argumenten.

Oavsett vilket kommer det dock samtidigt att resultera i att Sverigedemokraterna ökar än mer. Det torde inte vara någon hemlighet att en mycket stor andel väljare tilltalas av enkla lösningar och one-liners.

I valet gissar jag att Sverigedemokraterna kan nå uppåt 10-12%, förutsatt att de får delta i den offentliga debatten. Jag tror att dessa röstetal i sådant fall till stor del är en tillfällig missnöjesyttring och att de sedan kommer att sjunka tillbaka till runt riksdagsspärren på 4%.

Missnöjet består förmodligen om jag raljerar i ett bubblande, uppdämt behov av att offentligt få yttra åtminstone någon åsikt om – eller förbättringsförslag för – svensk asyl- och integrationspolitik utan att behöva börja varje mening med trosbekännelsen att man ‘naturligtvis är antirasist, och tycker att om det överhuvudtaget finns något fel på den svenska asylpolitiken så är det för att den är för restriktiv och naturligtvis fördömer jag de främlingsfientliga Sverigedemokraternas hatbudskap, men…’

Winston Churchill lär ha sagt något i stil med att demokratin är det sämsta styrelseskick vi har – om man inte räknar alla andra. Han lär också ha sagt att det starkaste argumentet mot demokrati är ett femminuters samtal med den genomsnittlige röstaren.

Även om Winston måhända var sarkastisk i överkant anser jag att demokratins största förtjänst är att den – på gott och ont – förr eller senare visar vad människor tycker och tänker. Om man inte kan hantera resultatet av detta kan man undra vad det är vi egentligen håller på med. Vad det än är så är det i så fall inte en typ av demokrati som anstår ett fritt land.

Låt Sverigedemokraterna få vilket resultat de vill. Låt oss tro på demokratin och hantera framtiden utifrån resultatet. Är det så farligt att upptäcka att människor röstar på vad de vill? Är det så farligt att hantera resultatet av människors fria vilja?

Sverigedemokraterna kommer i alla fall inte att uppnå riksdagsmajoritet 2010. Om detta tror jag vi kan vara eniga. Då återstår att se hur de s k ‘etablerade partierna’ hanterar detta. Vad är viktigast, och vilka värden är det som styr deras beteende efter valet? Det skall onekligen bli intressant att se. Valet kommer om inte annat att bli ett lackmustest på våra etablerade partiers värderingar, samarbetsförmåga och ansvarskänsla.

Och om det visar sig att partierna – och även vi vanliga dödliga – ansvarsfullt kan hantera även kontroversiella och obekväma åsikter utan att omedelbart skrika på åsiktsregistrering, uteslutning och censur kommer det snart att visa sig att extrempartierna krymper. Och tvärtom – ju mindre det ‘etablerade samhället’ respekterar människors rätt att hysa och yttra obekväma åsikter – desto större kommer ‘de obekväma’ att bli.

Liksom i kampsporten Aikido är det lättare att följa med en destruktiv kraft och styra om den i en mer konstruktiv riktning än att bara ställa sig i vägen för den och ta smällen.

Demokratin är inget perfekt styresskick – men det är det bästa vi har. Låt oss inte göra den sämre än den är. Låt oss inte behandla Sverigedemokrater med samma hat de själva i åtskilliga spalter beskylls för att sprida.

Mer musik!

Man skall roa sig också, och inte bara skriva bittra inlägg. Jag har lagt till ytterligare musik till min sida ‘Unheard Music’.

India – Inspiration från indisk och annan österländsk musik. Jag stoppar in den som nr 8.

Om vi kan vinna kriget i Afghanistan

Knappt har våra skadade soldater hunnit rullas in i operationssalen förrän diskussionen dyker upp igen som ett brev på posten:

‘Kan vi verkligen vinna kriget i Afghanistan?’

Jag skall kort ge er svaret: Nej, det kan vi inte.

Så är det. Men tyvärr ställer ni fel fråga.

Våra soldater i Afghanistan kan inte vinna ‘kriget’ där borta mer än våra poliser kan vinna över brottsligheten i Sverige.

Man kan aldrig slutgiltigt vinna kampen mot krafter som inte vill inrätta sig i ett demokratiskt samhälle. Om vi kunde det skulle det de facto vara högst realistiskt att ställa sig frågan; ‘När kan vi lägga ned polisen?’

Vi kan aldrig ‘vinna kriget i Afghanistan’ – men om vi gör ett bra jobb och satsar rätt kan vi förhoppningsvis överlämna ansvaret för säkerheten i Afghanistan inom överskådlig tid. ‘Överskådlig tid’ brukar i dessa sammanhang räknas i något decennium och inte i ‘år’. Sedan lär vi få fortsätta med diverse civila insatser under lång tid.

Vi kan aldrig ‘vinna kriget i Afghanistan’ – men vad vi däremot kan göra är att rädda situationen någorlunda för befolkningen tills de demokratiska krafterna i Afghanistan blivit tillräckligt mentalt, kompetensmässigt och materiellt starka att de själva kan ta fullt ansvar för att för all framtid föra kampen mot diverse våldsverkare som vill ta sig makten att våldföra sig på befolkningen och/eller föra Afghanistan tillbaka till feodalvälde och medeltid.

Vi kan aldrig ‘vinna kriget i Afghanistan’ – men i detta inlägg (länk) förklarar jag utifrån mitt perspektiv varför vi har i Afghanistan att göra.

En Afghansk kollega till våra soldater har nu avlidit. Svenska soldater ligger svårt skadade. Låt oss visa respekt och tacksamhet för dem och deras viktiga arbete. Och skicka framför allt en tanke till deras anhöriga. Nu är dessutom ett bra tillfälle att bevaka möjligheten att visa sitt stöd genom att skaffa ett gult band att bära.

Officeren Krister Fahlstedt resonerar klokt och insatt om läget på sin blogg. Han tjänstgör själv i Afghanistan.

Hur har vi det med kårandan vid Stockholms universitet?

I åtskilliga tidningar rapporteras att polisens kåranda – enligt professor Charles Westin vid Stockholms universitet – står Ku Klux Klan nära.

Det är ett absurt påstående. Jag vet, för jag har varit en del av ‘kårandan’. För att likna denna huvudsakligen positiva uppförandekod vid Ku Klux Klan måste man, för att uttrycka sig milt, ha en rätt skruvad politisk bild av verkligheten.

Det förvånar mig å andra sidan inte.

Det här är nämligen inte första gången professorer från just Stockholms Universitet drar slutsatsen att våra samhällsproblem kan härledas till att inte tillräckligt mycket inspiration hämtas ur något av partiprogrammen på den absoluta vänsterkanten.

Med affischnamn som professorerna Charles Westin, Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud tycks det vid just SU vara särskilt svårt att dra gränsen mellan fakta och åsikt – d v s mellan vetenskap och politik.

Det får vara slut med det här nu, SU. Polisen skall inte låta personliga politiska åsikter skina igenom vid tjänsteutövandet. Bevisligen har detta misslyckats i ett fåtal uppmärksammade fall. Men efter ett decennium som polis kan jag intyga att dessa är sällsynta undantag från en – åtminstone så länge jag arbetade där – god kåranda. Ni kanske har mer att lära av polisen än tvärtom i det här fallet.

Det är dags att utreda värdegrunden och kårandan vid juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. Jag och några andra gamla konstaplar ställer gärna upp och undervisar er hur man bär sitt tjänstemannaämbete utan att blanda in partipolitik hela tiden.

‘Nås-hjälten’ och media

Det finns ett vandringsskämt om att Pravda en gång rapporterade om en rallytävling i Sibirien där den duktige sovjetiske rallyföraren kom tvåa medan imperialisten från USA kom näst sist.

Att tävlingen hade bara två deltagare ‘glömde’ man berätta.

När det gäller rapporteringen om den s k ‘Nås-hjälten’ kan man konstatera att svensk media hanterat detta ärende på samma sätt. Man berättar fakta som alla är sanna, men utelämnar en hel del rätt avgörande uppgifter. Kontentan blir att händelsen i medias version blir något helt annat än vad ursprunget var.

För en gångs skull har media föredömligt nog länkat till själva domarna. Vis av erfarenhet genom åren brukar jag råda människor att aldrig, aldrig, aldrig och knappt sen heller ha en åsikt om ett rättsfall som tas upp i mediedebatten utan att själv läsa domen. Det finns för all del exempel på horribla domar, och i det här fallet föll jag för medietricket. I djup indignation över hjältens öde bestämde jag mig för att läsa domen.

Av medias beskrivning fick man uppfattningen att en intet ont anande allmänhet observerat ett överfall, greppat det han hade för handen (en domkraft) och med fara för eget liv rådigt räddat en äldre kvinna undan en säker död.

Redan efter någon sidas läsande av Tingsrättens dom hade jag dock tappat min massiva indignation över Tings- och Hovrätt och snabbt byggt upp en ny – mot media. Även juridikbloggaren Mårten Schultz har reagerat på samma sätt. Fallet visade sig inte vara så enkelt. Det fanns en helt annan agenda bakom den i huvudsak föredömliga gärningen, som kanske inte var rakt igenom så uppoffrande och föredömlig som jag först trott.

Så här gick det nämligen till, enligt ‘Nås-hjälten’ själv, hans kompis samt den 68-åriga damen. Deras ord är oemotsagda eftersom 26-åringen själv säger sig inte minnas något. Uppgifterna är således inte ens en kompromiss av ‘ord mot ord’. 26-åringen har inte tillfört denna berättelse ett enda ord till försvar, eller en enda förklaring eller undanflykt:

‘Nås-hjälten’ och 26-åringen kände varandra ytligt sedan tidigare och hade en ovänskap i botten.

26-åringen (tidigare ostraffad) var den aktuella dagen kraftigt berusad och trakasserade av okänd anledning ‘Nås-hjältens’ vänner genom att uppträda underligt och provocerande. ‘Nås-hjältens’ vänner ringde till ‘Nås-hjälten’ och berättade att 26-åringen hade betett sig som en idiot. Han lade då en domkraft i bilen för att använda som tillhygge mot 26-åringen och åkte dit.

När han kom fram hade 26-åringen försvunnit från platsen. ‘Nås-hjälten’ tog med sig en kompis och åkte ut för att leta efter 26-åringen. Efter en kort stund fann de honom (tack och lov) i den helt oskyldiga 68-åriga damens bil.

Här nedan följer Tingsrättens beskrivning av händelsen i kursiverad stil. Mina kommentarer utan kursivering. Jag har bytt ut namnen mot ‘Nås-hjälten’, ‘26-åringen’ och ‘den 68-åriga damen’, men i övrigt återges Tingsrättens dom ordagrant:

” ‘Nås-hjälten’ ropade åt honom, och han avbröt då attacken mot 68-åringen’ (Märk väl att det inte är 26-åringen som påstår detta – utan ‘Nås-hjälten’ själv.)

För det första måste framhållas att situationen var sådan att ‘Nås-hjälten’ tveklöst hade rätt att bruka våld för att rädda ‘den 68-åriga damen’. ‘Nås-hjälten’ såg ju något som verkade som om ‘26-åringen’ höll på att strypa en äldre och försvarlös kvinna. Att han då ingrep var helt enkelt föredömligt. Det kan heller inte sägas att det var oförsvarligt av honom att bruka ett så farligt redskap som en domkraft för att freda ‘den 68-åriga damen’. Om det gäller livet måste man få bruka en hel del våld utan risk för straff.”

(Så långt har ‘Nås-hjälten’ således själv tillstått att han – om man spetsar till det åt andra hållet – fått chansen att klappa till en drängfull och obeväpnad fiende han letat efter för att göra upp med. Han klappar i för kung och fosterland med en domkraft efter att han själv sett att ‘26-åringen’ gett sig.

Och Tingsrätten tycker att det är helt okej, rentav ‘föredömligt’, vilket säger en hel del om hur vidsträckt nödvärnsrätten faktiskt är.

Hade han stannat här hade han inte haft mer problem, men nu tar han tillfället i akt att göra färdigt sina gamla mellanhavanden med 26-åringen genom att drämma i ytterligare ett rejält kraftigt slag rätt uppifrån, rakt i huvudet på sin antagonist.)

”Att slaget var uppsåtligt – i varje fall i den meningen att ‘Nås-hjälten’ var likgiltig för de förutsebara följderna av att svinga domkraften – kan det inte gärna råda någon tvekan om.”, säger Tingsrätten efter att ha hört vad ‘Nås-hjälten och hans kompisar sagt om saken. (Att de nu med facit i hand ger en helt annan bild i media av vad de tänkt och känt vid händelsen, och senare sagt vid både förhör och rättegång är måhända inte så konstigt)

Betänk nu att Tingsrätten har pratat med fler vittnen och har betydligt mer bakgrundsmaterial än vi som endast läst pressens tillrättalagda version. Man anser det utifrån ‘Nås-hjältens’ egen utsago klarlagt att a) ‘Nås-hjälten’ själv inte bedömt situationen som nödvärn enligt de egenhändiga uppgifterna samt b) att han fullständigt gett sjutton i vad som hänt med 26-åringens liv och hälsa när han klappat till.

I det här läget är det fullt begripligt att Tingsrätten tycker det hela var bara lite för mycket. Han har själv berättat hur han haft uppsåt att begå ett brott och att han också begått det. Att den stackars 68-åriga damen råkade dyka upp och ge en klockren juridiskt hållbar anledning var måhända ren tur för ‘Nås-hjälten’, det låter jag vara osagt. Utfallet för damens del var trots allt det allra bästa, vilket är det viktiga.

Det finns dock ytterligare en anledning till att ‘Nås-hjälten’ nu får krypa in i fängelse; han hade redan en villkorlig fängelsedom för våldsbrott (misshandel) som inte löpt ut. Utan den hade han nog även vid fällande dom trots allt fått en villkorlig sådan och sluppit fängelset.

Om jag personligen suttit som domare hade jag nog trots allt valt att fria ‘Nås-hjälten’ med samma motivering som Hovrättens skiljaktiga hovrättsråd Erica Hemtke. Läs hovrättsdomen. Hon resonerar klokt.

Skadeståndet tänker jag lämna därhän i detta inlägg då det kräver en hel avhandling i sig. Jag anser hur som helst att svensk skadeståndsrätt behöver reformeras i grunden. Även om det finns en logik i uppbyggnaden ger den återkommande så bisarra utslag att man nog behöver skaka ut allt på golvet och göra om. Personligen anser jag att 26-åringen inte skulle ha en spänn. Det borde finnas någon jämkningsparagraf som undantog en från skadestånd om man själv ‘ger sig in i leken’ och begår allvarliga brott.

Skadestånd skall man få som offer – inte för att man hade otur som förövare.

Nödvärnsrätten i sig fungerar dock normalt sett mycket bra, även om det finns enstaka absurda undantag. Som exempel på vad som fungerat; Jag känner själv till folk som skjutit av benen på inkräktare med hagelgevär, skjutit av nästippen på flyende tjuvar med en Magnumrevolver och en hel del andra rätt intressanta nödvärnsfall. Dessa har trots det gått fria. Och nej, det handlar inte om poliser, utan om helt vanliga privatpersoner.

Man har stor frihet att använda våld om man hamnar i en nödvärnssituation. Men man bör hålla i minnet att allt handlar om hur situationen såg ut och vilket uppsåt man har med sin våldsanvändning. Media och allmänhet tycks vilja ha en nödvärnsrätt liknande trafiklagstiftningen, med fasta situationer och tydliga gränser av modellen ‘om någon tar strupgrepp på en dam i en bil måste man naturligtvis alltid ha rätt att slå ihjäl den personen med ett tillhygge’. Och det kan ju tyckas enkelt och rätt.

Åtminstone tills man leker med tanken att ‘damen’ är en 185 cm lång fyrtioårig styrkelyfterska, den som tar strupgreppet en rullstolsburen fjortonårig tjej och det dödande slaget kommer en kvart efter att fjortonåringen släppt taget.

Jag drar det till en ytterlighet, men ni förstår poängen – juridik är en bedömningssport, och i det här fallet var den samlade bedömningen inte helt ute och cyklade.

Om jag var domare hade jag nog som sagt – med tvekan, det erkännes – frikänt ‘Nås-hjälten’. Det var både nödvändigt och föredömligt att han – oavsett vad hans eget bakomliggande uppsåt var – agerade för att rädda damen, och den 68-åriga damen är honom stort tack skyldig.

Jag tycker t o m det var så nödvändigt och fantastiskt bra gjort att jag liksom hovrättsrådet Hemtke är villig att bjuda på både tjyvsmällen och dråpförsöket som följde och låta udda vara jämnt. 26-åringen hade då med all rätt helt och hållet fått skylla sig själv – med kronisk huvudvärk och allt – och sannolikt kunnat titta sig i himlen efter skadestånd.

Var och en utnämner sina egna hjältar. Innan jag personligen gör det vill jag dock ha ett hum om varför och hur ‘hjältedådet’ uppstår. Jag känner några verkliga hjältar, och gödslar väl inte direkt med epitetet. Jag använder t ex inte detta hedersuttryck om sportstjärnor. Jag skulle nog inte använda det om ‘Nås-hjälten’ heller. Även om det var bra och rådigt gjort att avbryta det fullständigt sjuka överfallet på en fullständigt oskyldig äldre kvinna.

Poliser utreder poliser

Det tycks finnas en stark oro för det faktum att polisen utreder sig själv. Om det nu är så får man väl av psykologiska skäl starta en ny myndighet som gör detta. Man skall dock inte förvänta sig några förändrade resultat. Den absoluta majoriteten av alla anmälda poliser kommer fortfarande inte att fällas, av den enkla anledningen att de allra flesta anmälningar tillkommit för att man missuppfattat polisens uppdrag, polisens lagstöd eller för att man helt enkelt är en dålig förlorare som vill ge igen.

Under den tid jag var polis stiftade jag – närmast dagligen – bekantskap med åtskilliga medborgare som hade synpunkter på mina ingripanden, min våldsanvändning, min brist på våldsanvändning, mitt utseende, mitt sätt att köra och ungefär allt jag är, säger, gör eller inte gör. Polisen är helt enkelt en myndighet som alla har en åsikt om. I detalj.

Det är både irriterande, bra och en stor möjlighet. Men man behöver inte ha varit polis särskilt länge för att inse att det finns en hel del negativa åsikter om polisen. Många av dessa åsikter är högst berättigade, medan andra snarast grundar sig på vandringssägner och ‘klintbergare’. Åtskilliga åsikter manifesterar sig förr eller senare genom formella anmälningar. Ofta tror man att så fort polisen är otrevlig, gör något olämpligt eller felaktigt – eller kunde ha gjort något på ett bättre sätt – innebär detta automatiskt att en polis måste ha begått något av brotten ‘tjänstefel’, ‘olaga frihetsberövande’ eller ‘misshandel’.

Även polisen borde dock ha möjlighet att någon gång ibland ägna sig åt ledarskap. Alla oönskade beteenden på denna arbetsplats kan man rimligen inte förvänta sig att det är Tingsrättens sak att korrigera.

Rättssystemet skall syssla med brottslighet – inte arbetsledning.

Åtskilliga gånger har människor kommit fram till mig och vill veta vem som är min chef medan man föreläser för mig att det är ‘olagligt för poliser att bära batong till civila kläder’, ‘olagligt att köra för fort utan blåljus’, ‘man måste ha papper på husrannsakan’ eller ett tusental andra av den breda allmänhetens hittepålagar man har att förhålla sig till som polis.

Jag kan lugnt påstå att det sällan ens vinner gehör när man försöker ’slingra sig’ genom att gärna ge vederbörande namnet på sin chef samtidigt som man förklarar hur lagstiftningen egentligen ser ut. På riktigt.

Själv har jag trots frekvent våldsanvändning i en tjänst där det ofta krävdes aldrig blivit formellt anmäld (vad jag vet), även om jag ibland snarast blivit förvånad att jag inte blivit det. Det är nämligen inte lätt för den drabbade att veta exakt hur jag tolkar situationen och vilket lagstöd jag använder. Allt för sällan får man heller en chans att förklara detta för vederbörande. Att jag trots allt ‘klarat mig bra’ från att anmälas tror jag själv till stor del beror på att jag vinnlagt mig om att följa upp och förklara min våldsanvändning för den drabbade så ofta jag kunnat.

Jag känner dock till att det mot andra poliser förekommit allmänhet som t o m envisats med att göra formella anmälningar mot poliser bl a för att de tuggat tuggummi eller burit solglasögon i tjänsten.

Som polis kan man inte neka att ta emot en anmälan, vilket gör att det vore intressant att sammanställa ett kompendium över den senaste månadens mest bisarra anmälningar mot polis.

Nåja, man skall inte överdriva mängden tramsanmälningar. Trots allt gäller huvuddelen människor som ansett sig flebehandlade på något sätt. Inte sällan där våld är inblandat. Det måste man ta på största allvar.

Men även här får man som polis ofta problem. Ur minnet plockar jag bland annat fram en man som alltid var lugn och trevlig när han greps och låstes in för diverse tok han alltid lyckades bli inblandad i. Ibland när man låste celldörren började han dock dunka sitt huvud i metallkanterna i cellen – hårt – så blodet skvätte väggarna runt. Ett par gånger genom åren lyckades han t o m spräcka skallen på sig själv innan någon hann dit för att hindra honom och se till att han hamnade på sjukhuset. ‘Men ingen skulle väl spräcka skallen på sig själv’, säger du då. ‘Det måste ju någon annan ha gjort, och den enda andra som finns är polisen’.

Och det var precis hans syfte – att beskylla polisen för att ha misshandlat honom. Tyvärr tappade han alltid intresset för sitt ärende innan han ens hunnit göra någon anmälan, vilket får en att ifrågasätta huruvida hans ständigt återkommande hämndplan inte brottades med vissa allvarliga brister. Själv är jag oerhört tacksam för detta, för även om jag litar på att jag inte dömts av rättsväsendet kan jag riktigt se bilderna i Expressen framför mig.

Vem sjutton hade trott på mig i den historien?

Hur många indignerade ledarspalter om polisens ‘kåranda’, ‘korruption’ och ‘rättsväsendets förfall’ hade inte en sådan anmälan resulterat i?

Att skada sig själv eller förvärra skador för att sätta polisen i dålig dager är inte på långa vägar unikt. Jag har själv råkat ut för människor som försökt göra det otaliga gånger. Oftast lyckas folk mest få till ett blåmärke eller lite blodvite, eftersom de flesta trots allt besitter en viss självbevarelsedrift. Det är hur som helst synnerligen ovanligt att man går så långt som att spräcka skallen på sig själv.

Innan man drar för långtgående slutsatser av statistikskillnaden mellan ‘anmälda brott’ och ‘fällda poliser’; låt mig säga som så att det förekommer mer märkliga, underliga, våldsamma och sjuka beteenden ute i ditt lugna trivsamma kvarter eller din trivsamma by än vad du har en aning om. Förhoppningsvis får du aldrig reda på det heller.

Den stora massan anmälningar mot poliser är enligt min personliga övertygelse rena missuppfattningar av polisens befogenheter. Nästa stora del är projektion av ansvaret eller mindre förslagna hämndförsök (Märkligt många som kommer hem till frun/föräldrarna efter en natt i fyllecell har fått stryk av stygga polisen – ‘Jag kanske var dum, men de var dummare!’)

Sedan finns det trots allt en del befogade anmälningar man behöver gå till botten med. Huvuddelen av dessa visar sig efter noggrann utredning också bero på missförstånd, missuppfattningar eller ‘motanmälningsförsök’ från gripna/omhändertagna för att själv framstå i en bättre dager (Poliser ‘motanmäler’ inte i detta syfte eftersom de vet att det inte har någon som helst effekt).

Alla anmälningar mot polisen utreds noggrant. ‘Riktiga’ anmälningar mot polisen utreds synnerligen noggrant. Med all rätt, eftersom förtroendet för rättsväsendet är avgörande för dess existens.

Den som har någon som helst erfarenhet av polisens internutredningar – vilket jag själv tack och lov endast har från sidlinjen – vet att man som polis knappast behandlas med silkesvantar. Tvärtom. Rädslan för att förknippas med den s k ‘kårandan’ gör att man om något snarare blir tuffare behandlad som polis. En internutredning är inte att leka med och kan få stora konsekvenser oavsett utfall. De poliser jag känner som råkat ut för det säger alla att det dessutom är en psykiskt synnerligen annorlunda upplevelse att själv bli satt höger bak i en polisbil, inskjutsad till arrestavdelningen, inskriven och utsatt för tuffa och iblnad riktigt aggressiva förhör.

Jag har själv ett par kollegor som t o m suttit anhållna för trovärdiga anmälningar som vid noggrannare granskning visat sig vara trams och hittepå. Det får man trots allt ta även som polis. Åklagaren måste ibland tar till ett anhållande eftersom det kan vara det enda sättet att vara säker på att brottet utreds korrekt – även om det sedan visar sig att den anhållne är oskyldig. Det kan t o m gynna den oskyldigt misstänkte att sitta anhållen eftersom ingen i efterhand kan anklaga honom/henne för att på något sätt ha kunnat påverka utredningen.

För rättsväsendets förtroende är det än mer avgörande att just poliser inte behandlas i en gräddfil.

I dag har poliser ingen gräddfil, men om det nu är så illa att a) samhället inte har förtroende att utredningen av anmälda poliser sker på rätt sätt och b) det är omöjligt att förklara processen så att detta förtroende skapas får man väl i värsta fall skapa en gräddfil för poliser.

Det blir nog hur som helst omöjligt att skapa något förtroende för polisens förmåga att utreda sig själv när de ytterst ansvariga – våra folkvalda – står på kö för att förklara att man saknar förtroende för den egna polisens förmåga att hantera detta på ett sakligt och rättssäkert sätt.

Det viktiga är dock att man inte förväntar sig att poliserna i denna gräddfil skall dömas hårdare och med lägre beviskrav än i det övriga rättssystemet. Min gissning och förhoppning är att den kommer att bemannas av samma personal, arbeta på samma sätt och uppnå exakt samma resultat som dagens.

Frågan känns ungefär lika stor för rättssamhället som frågan huruvida polisen skall outsourca sin städning eller ej. Om jag var Rikspolischef – vilket jag tack och lov inte ör – skulle jag säga ungefär så här; ‘Vill uppdragsgivaren lyfta dessa frågor till en annan myndighet – så gör det då. Vi har inga stora problem av den karaktären och är inte rädda för att bli granskade. Det är helt enkelt ingen stor fråga. Men glöm inte att det vid varje tidigare sådant fall dyker upp ett antal utmaningar på vägen när man delar myndigheter som tidigare haft samma uppdrag. Vi kommer att stöta på problem med gränsdragningar och samordning i de mer komplicerade fallen’.

Det finns många dåliga poliser. De flesta av dem är dåliga för att de gör för lite. Sedan finns det ett fåtal som är dåliga för att de gör för mycket och på fel sätt. De sistnämnda sållas dock redan nu bort av systemet betydligt effektivare och bättre än den offentliga debatten tycks uppfatta.

Polisens stora problem är att identifiera den förstnämnda andelen dåliga poliser för att antingen få dem att utvecklas – eller helt enkelt byta jobb.

(För den som vill läsa mer om min syn på myten om kårandan – läs mitt inlägg ‘Poliskultur och övergrepp’)

Lagstiftningsivern på tapeten

Måhända är en motreaktion mot senare års återfödda svenska förbudsiver på gång. Lars Melins debattartikel i SvD är ett gott tecken, även om jag inte håller med om att alla de lagar han tar upp som exempel är onödiga sådana.

Jag har själv anmärkt på denna till synes eviga önskan att detaljreglera och kontrollera medborgarna när förslagen om bl a cykelkort och civilkurage dök upp, samt att jag undrat vilken funktion förbudet att inneha sprutor och kanyler egentligen har i dessa dagar.

Det exempel på nytt lagförslag som får mig att känna mest – förhoppningsvis obefogad – oro just nu är ‘tittningsförbudet’ mot barnpornografi (Även DN). Inte för att jag på något sätt försvarar barnpornografi, utan för att detta lagförslag tassar in i ett principiellt område där staten bör röra sig med största försiktighet.

Regeringsformen är en av våra grundlagar. I dess andra kapitel behandlas våra grundläggande fri- och rättigheter.

‘2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter

1 § Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,

2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden,

3. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,

4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats,

5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften,

6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.’

Andra punktens informationsfrihet kan förvisso redan idag begränsas med hänvisning till rikets säkerhet, utredning av brott m m. Men i det nya förslaget vill man ta ett principiellt viktigt steg till:

Om det går igenom blir det mig veterligen första gången man straffbelägger enskilda medborgare för att de tar del av offentligt tillgängligt och publicerat material.

Nu gäller det förvisso något så vedervärdigt som barnpornografi, vilket få människor skulle försvara vare sig nyttan eller nödvändigheten att ta del av, men frågan jag ställer mig är om man överhuvudtaget lagstiftningsvägen skall ifrågasätta enskildas rätt att ta del av offentligt publicerat material. Syftet att ta del av materialet kan ju dessutom rentav vara att avslöja barnpornografi.

Glöm inte att ‘detektiven allmänheten’ alltid har varit, och fortfarande är, alla poliskårers största resurs.

Personligen anser jag det bättre att fokusera på de redan straffbelagda producenterna och spridarna av barnpornografi istället för barnporrmissbrukare (som hellre borde uppmuntras att söka stöd och vård), privatspanande allmänhet eller irriterande nyfikna medborgare.

Utan djupare detaljkännedom om denna fråga känns det trots allt som om både internationellt polisarbete och de företag som tillhandahåller internettjänster samarbetar väl och börjar visa allt fler goda resultat i kampen mot barnpornografi.

Det skall onekligen bli mycket intressant att se hur den föreslagna lagstiftningen utformas. Det verkar enligt vad jag läst som om man fokuserat på ‘omfattande’ konsumtion ‘mot betalning’, vilket gör mig mindre orolig för att själva barnpornografilagen skulle slå blint. Men oavsett detta måste man ändå ändra grundlagen, vilket inte är helt okontroversiellt.

Att skydda barn från att utnyttjas i pornografiska sammanhang är fundamentalt viktigt – men jag höjer ändå varningsflaggan för denna metod. Den är en medicin som sannolikt inte är helt utan biverkningar. Dessutom är risken för följdsjukdomar i form av ändamålsglidning långt ifrån försumbar.

Det är av synnerlig vikt att formulera dessa måhända nödvändiga (?) grundlagsändringar så att vi inte inom några år börjar anse det lika nödvändigt att införa ‘tittningsförbud’ även på diverse andra för staten mer eller mindre misshagliga publikationer.

Jag skall förresten ge ett tips om en lag de flesta förutom möjligen Thomas diLeva inte direkt känner sig träffade av:

‘Lag (1982:963) om rymdverksamhet.

1 § Denna lag gäller verksamhet i yttre rymden (rymdverksamhet).

– - –

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver rymdverksamhet utan att ha erforderligt tillstånd döms till böter eller fängelse i högst ett år.’

Så se nu till så att ni inte oförhappandes råkar färdas i yttre rymden utan att först ha inhämtat av myndigheterna föreskrivet tillstånd. Det kan i värsta fall sluta med såväl böter som fängelse.

Bra analys, Bengt Svenson

Rikspolischef Bengt Svenson skriver i SvD idag en insiktsfull debattartikel som inger ett visst hopp. Man kan bara hoppas att han både får politiskt gehör för att förändra polisen, samt att han har kraft att genomföra förändringarna också.

Även om jag tycker han har analyserat polisens problem helt korrekt är jag ärligt talat inte helt övertygad om att man kommer att kunna enas om rätt åtgärder för att komma tillrätta med dem.

När den politiska och mediala drömvärlden får inflytande över polisens utveckling brukar det sluta med lösningar som om jag raljerar i princip brukar gå ut på att om man bara avskaffar fängelserna, kvoterar in några underrepresenterade kategorier människor i polisen, får dem att anmäla varandra för alla misstag och sedan låter dem gå runt i könsneutralt rosa kläder, bjuda på ekologiskt hälsogodis och kramas mer kommer all brottslighet omedelbart att upphöra.

Även om man skulle komma fram till realistiska åtgärder för att skapa en mer professionell poliskår är jag ändå inte övertygad om att man kommer att kunna genomföra de förändringsåtgärder man eventuellt kommer fram till. Som jag tidigare redovisat i inlägget ‘Därför kan man inte ändra på polisen’ är jag av olika anledningar ytterst tveksam till huruvida polisen överhuvudtaget går att förändra på något genomgripande sätt.

Men om Bengt Svenson har för avsikt att reformera polisen har han mitt fulla stöd. Så mycket sämre kan det rimligen inte bli. Och hans analys är den första jag sett där en Rikspolischef faktiskt identifierat de verkliga problemen i stället för att nöja sig med att försöka skylla polisens mediokra resultat på den mytomspunna ‘kårandan’ och att den egna personalen är för dumma för att begripa sig på polisarbete.

Han har till att börja med fullständigt rätt i att debatten om antalet myndigheter i sig inte är avgörande, något jag också påpekat i det här inlägget.

Han skriver också:

‘För det första (…) För att åstadkomma en mer resultatinriktad kultur måste frågor om ansvar och befogenheter i polisens komplexa struktur ses över.’

Ja, det behövs sannerligen. Som lästips för grävande journalister kan jag rekommendera den delegationsordning varje polismyndighet har. Delegationsordningen är ett flersidigt dokument som fastställer vem inom myndigheten som har rätt att fatta beslut i vilka frågor. Allt från enkla åtgärder i brottmål till vapenlicenser och mer udda företeelser som biträde enligt Epizootilagen och lag om Kontinentalsockeln.

I de flesta polismyndigheter verikar det som om snart sagt alla beslut skall fattas av Länspolismästaren personligen, vilket får åtminstone mig att undra om det inte vore bättre om Länspolismästaren ägnade sig åt att leda verksamheten på heltid istället för att vara ärendehandläggare.

Det mest intressanta med delegationsordningarna är dock att de avslöjar det låga förtroendet för ‘polisens viktigaste resurs’ – den egna personalen på fältet. De beslut denna kategori har rätt att fatta på egen hand ryms i princip på ett par rader i hela dokumentet.

Om polisen skall kunna locka kvalificerad personal är det nog dags att börja lita på den egna personalens förmåga att stå för egna beslut. Tyvärr har dock utvecklingen snarast gått i motsatt riktning. Jag fattade personligen fler självständiga beslut om gripanden, husrannsakningar, hämtning till förhör och kroppsvisitationer som polisaspirant 1993 än jag gjorde som polisinspektör 2000. Och sedan dess har det knappast blivit bättre.

‘Men då har rättssäkerheten ökat eftersom besluten fattas av en överordnad’, säger vän av ordning då.

Tvärtom, hävdar jag. Besluten överprövades även tidigare – men rätt person fick ta ansvar för beslutet. Och den som bär ansvaret för sitt eget beslut är sällan intresserad av att det blir fel. Dagens situation innebär istället något som kallas ‘distansprövning’. Begreppet ‘distansprövning’ innebär att Vakthavande befäl eller åklagare fattar beslut utifrån återberättade uppgifter via telefon. Berättelsen står den polis på platsen som vill genomföra tjänsteåtgärden i fråga för.

Man får väl hoppas att berättelsen är lång och fullständigt uttömmande – för i praktiken innebär ‘distansprövning’ att Vakthavande befäl eller åklagare tvingas bära ansvaret för det beslut som i princip fattas av någon annan – polisen på plats.

Personligen anser jag att det åtminstone i detta fall var bättre förr, när beslut och ansvar följdes åt. Det var åtminstone inte sämre – och det var mycket smidigare och snabbare för alla inblandade. Även den som utsattes för åtgärderna.

Nåja, åter till Bengt Svenson:

‘För det andra (…) …man måste även belysa Rikspolisstyrelsens roll, uppgifter och befogenheter i förhållande till övriga polisväsendet.’

Bengt Svenson återkommer till detta längre ned i artikeln;

‘Rikspolisstyrelsen saknar enligt min mening i viktiga avseenden ett tillräckligt tydligt mandat.’

De flesta – även poliser – tror nog att Rikspolisstyrelsen (RPS) leder landets polismyndigheter. Så är det inte. RPS utövar tillsyn, samordning och sysslar med metodutveckling – men saknar mandat att styra eller leda länsmyndigheterna. Omväxlande är detta en förbannelse eller en välsignelse, beroende på hur man ser det. Men om det överhuvudtaget skall finnas en mikroskopisk möjlighet att reformera polisen måste RPS ha mandat att leda landets polis in i en ny framtid.

Det går inte om Rikspolischefens enda befogenheter gentemot länsmyndigheterna består av rekommendationer, goda råd, allmänt tyckande och övertalning.

Dessutom kan ett tydligare RPS-mandat måhända sätta punkt för den märkliga debatten om ett ’svenskt FBI’. Det alla tycks ha missat är att vi redan har ett sådant – Rikskriminalpolisen (RKP). I den mån man inte anser RKP fylla denna kostym kan jag inte begripa varför man inte lämpligen löser detta genom att justera RKP:s ansvar, befogenhet eller resurser.

‘För det tredje är det nödvändigt att titta närmare på vilken kompetens polisen ska knyta till sig och hur det fortsatta utvecklingsarbetet ska bedrivas när det gäller exempelvis arbetsmetoder och it-stöd.’

Jag tror personligen att polisen behöver öppna upp fler sätt att fylla leden än idag. Både lednings- och olika utrednings- och specialkompetenser skulle må bra av att kunna rekrytera kompetent personal utifrån. Alla behöver inte formellt vara poliser – och de som behöver det skulle kunna validera kompetens och snabbutbildas parallellt med arbetet.

Förutom specialkompetenserna anser jag att man dessutom bör se till att få fler fötter på gatan när det som mest behövs – på helger och under semestermånaderna.

För att det skall bli möjligt tror jag man behöver återinföra vad som tidigare kallades ‘Extra polismän’ – d v s frivilliga deltidspoliser som kan förstärka under helger, semestrar och tidpunkter när det är extra hög belastning. Liknande lösningar, ‘Auxiliary Police’, finns i åtskilliga andra länder.

En grund för detta finns redan nu i den svenska beredskapspolisen SBP, som utan tvekan skulle kunna förstärka under helger och semestrar genom att åka patrull med yrkespoliser. Behöver jag påpeka att ett sådant förslag dock skulle leda till att samtliga proppar skulle gå i skåpet hos Svenska Polisförbundet, som har en religiös övertygelse om att samtliga poliser måste vara heltidsanställda yrkespoliser med genomförd Polishögskola, och har slagits hårt för detta genom åren.

Jag har all respekt för detta, men tror att tiden är inne när det är dags att släppa skråtänkandet.

Polisens IT-stöd är en fullständigt absurd historia jag redan avhandlat i inlägget ‘Tjugotusen bortkastade poliser’. Läs det och förfasas, den som vågar.

Bengt Svenson fortsätter:

‘En annan faktor är utvecklingen av kriminalteknik och polisiära arbetsmetoder. Den ger oss nya möjligheter, men innebär också att vi måste kunna ta till oss forskning och ny teknik snabbt och på ett likvärdigt sätt i hela polisorganisationen.’

Jag har ett tips på ett eftersatt område när det gäller att ta tillvara ny teknik; vardagsbrottsligheten. För att få ut en kriminaltekniker krävs idag i princip att brottet är så allvarligt att det letar sig in på dagstidningarnas löpsedlar.

Till vanliga inbrott hos kreti och pleti skickar man – i den mån man skickar någon alls – en ordningspatrull, som stressat skall försöka skriva ihop något innan de blir skickade på ett annat jobb. Har man riktig tur anser de sig t o m ha tid att plocka fram den spårsäkringsväska med kolpulver från 1800-talets senare hälft och lorta ned lite grand. I den mån konstaplarna gör det gynnar det dock knappast myndighetens omsorgsfullt uppsatta mål – att avskriva så många brott som möjligt med motiveringen ’spaningsuppslag saknas’.

Varför skulle man inte kunna fylla på den yttre personalen med ett par ‘lätt-tekniker’? Dessa kunde under kontorstid åka runt på så många ‘vardagsbrott’ de hann med försedda med några av de uppsjöar av modern teknik som faktiskt finns tillgängliga på den öppna marknaden för att säkra spår på alla brott – och kunde även åka på källarinbrott och bilstölder i den mån man hinner med.

Nåja, jag skulle säkert kunna fylla en hel bok med lämpliga tekniska produkter, arbetsmetoder och spännande innovativa sätt att bedriva polisarbete. Många andra nuvarande och före detta poliser skulle kunna fylla en hel Nationalencyklopedi. Men det vore att ropa för döva öron om inte polisens förmåga att ta till sig ny teknik och nya arbetsmetoder förändras i grunden.

I det arbetet önskar jag dig lycka till, Bengt Svenson.

Guillou övertygar inte

Dessvärre, för Jan Guillou, dömer eftervärlden en för ens handlingar och inte för vad man i efterhand påstår att man egentligen tänkte när man valde en väg som blir ifrågasatt. Det kan för all del vara så att Jan Guillou talar sanning, enligt polisuttrycket ’så rätt vi gjorde – så fel det blev’. Det har hänt förr i världshistorien att goda föresatser av slump och yttre omständigheter gett ett helt annat resultat än man tänkt sig. Oavsett detta måste man få ifrågasätta även institutioner som Jan Guillou.

Och just nu har han bevisligen uppenbara svårigheter att ta sig ur denna knipa han en gång försatte sig i genom att göra fel val – oavsett bevekelsegrund.

Jag skulle inte vilja kalla Per Gudmundsons bruk av citat ‘ohederligt’, eftersom Jan Guillou tillstår att han citerats rätt. Vad han nu i efterhand påstår att han egentligen tänkte mellan citat och handlingar utgör, för att uttrycka sig milt, kanske inte direkt någon absolut och verifierbar sanning för någon annan än honom själv.

Jan Guillous lagom diffusa ‘förtydligande’ av sina tankar och bevekelsegrunder i boken känns snarare som en efterhandskonstruktion för att gardera sig för det fall hans KGB-kontakter skulle avslöjas. Hans ordval är lagom intetsägande för att inte väcka frågan om eventuella kontakter, men tillräckligt precisa för att han skall kunna använda omnämnandet av ‘KGB-uppslag’ som undanflykt om frågan om hans KGB-förflutna skulle komma upp.

För ett KGB-förflutet har han bevisligen – även om han själv påstår sig ha wallraffat.

Hur mycket behöver man egentligen för att skriva en artikel om KGB? Kan man trots åratals kontakter, accepterande av uppdrag, betalning och leverans inte anse sig ha material att skriva en enda artikel om organisationens arbetssätt för att någon enstaka befattningshavare omplacerats – medan det går alldeles utmärkt att skriva om CIA utifrån ett misslyckat rekryteringsförsök.

Jan Guillous ‘klargörande’ har inte direkt fått detta att låta mindre långsökt.

Sedan kan man ju alltid undra varför inte KGB:s rekryteringsförsök var lika misslyckat som CIA:s?