Om den mästerliga ryska mediehanteringen

Medan USA av inrikespolitiska och ekonomiska skäl långsamt backar från den globala arenan står andra länder beredda att ta över. Kinas ekonomiska, handelspolitiska och militära upprustning talar sitt tydliga språk, men även vårt grannland Ryssland visar tydliga ambitioner att utöka sitt inflytande; Vladimir Putin bedriver ett målmedvetet arbete att återupprätta Ryssland som supermakt. Än är det långt kvar, men nog är det en väsentlig skillnad på dagens Ryssland och det vrak till land Boris Jeltsin lämnade efter sig. 

Den ryska regeringsmegafonen Russia Today rapporterar idag om att Ryssland nu åter öppnar den ryska militärbasen Lourdes på Kuba, som varit stängd i tiotalet år. Syftet är bl a att kunna bedriva signalspaning mot USA, vilket visar på globala ambitioner. Regionalt vet vi sedan tidigare att de ryska spaningsaktiviteterna i Östersjön ökat markant. Men; den som saknar förmåga att hantera ett hot rationaliserar gärna om det till att bli något som motsvarar den egna kapaciteten. Därför har den militära hotbilden ur svenskt hänseende blivit en civil flygsäkerhetsfråga. Läs mer därom hos Jägarchefen.

Den mest intressanta säkerhetspolitiska Rysslandsnyheten just nu är uppgifterna om inflödande ryska förband i östra Ukraina. De pansarfordon som finns dokumenterade på film är av allt att döma av typer som aldrig funnits inom den ukrainska armén, och kan knappast vara övertagna från den Ukrainska armén. Läs mer hos Wisemans Wisdoms och Cornucopia.

De facto råder nu sannolikt krig mellan Ryssland och Ukraina. Men det återspeglas inte i medierapporteringen. Man kan undra varför. Svaret är att Putinregimen på ett mästerligt sätt utnyttjar svagheterna i det västerländska samhället till sin egen fördel.

Den ryska regimen bedriver en oerhört skicklig mediepolitik, där man a) utnyttjar alla svagheter i västerländsk press, b) driver en offensiv mediestrategi i kombination med c) massiva defensiva psykologiska operationsinsatser i social media och kommentarsfält.

Västerländsk press svaghet är att den kräver säljbara nyheter. Det som rapporteras måste vara någorlunda konkret, spektakulärt, uppenbart, verifierbart och knutet till en specifik plats vid en specifik tidpunkt.

Genom att skicka in omärkta fordon och personal och fräckt blåneka att man ens är där omintetgör man möjligheterna för västerländska journalister att uppnå en enda av kriterierna. Det går liksom aldrig att få de diffusa bombmattorna av rykten, dementier, observationer och uppgifter till en publicerbar nyhet. Vad du än säger eller skriver som journalist kommer det att låta ungefär så här: ”Någon säger att eventuellt ryska trupper kanske gjort något någonstans, men det är oklart vad, om hur, när eller varför. Ryssland kallar uppgifterna för trams.”

Allt som sker må vara uppenbart för ett fåtal insatta, men strategin sår tillräckligt mycket tvivel hos den stora massan för att de ömsesidigt beroende västerländska medierna och politiken ska stå kraftlöst handfallna. När vetskapen om de nya tingens ordning till slut gradvis sipprat fram och blivit en vedertagen sanning spelar det ingen roll hur omvälvande denna nya sanning är – den har aldrig varit en nyhet.

Putins uppenbara blåljugande kring de ryska trupperna som ”inte existerade i Krim” är också ett lysande exempel på de kulturella skillnaderna mellan väst och öst. För en västerländsk politiker är en så rak och uppenbar lögn alltid svår, ofta omöjlig, att hantera. Putins väljare tycks istället se den fräcka och uppenbara lögnen som ett listigt och beundransvärt pokertrick som drev gäck med det mesiga besserwisser-väst. Hans popularitet tycks snarast ha ökat i de breda lagren.

Russia Today är ett bra exempel på offensiv rysk mediestrategi; man driver en global kanal som sänder på engelska, anställer snygga, pålästa, skickliga ankare från hela världen, lockar med spännande innehåll, paketerar det snyggt och förmedlar nyheter ur sitt eget perspektiv. Jag har länge med stort intresse följt Russia Today, då nyheterna förmedlas ur ett ryskt perspektiv som ofta får en att förstå att det inte alltid är den enda, okränkbara, objektiva sanningen som förmedlas i västerländsk media.

Även om man i sak rapporterar samma sak kan perspektiven vara helt olika, och oftast är denna andra åskådning än den gängse västerländska både begriplig, relevant och försvarlig. Den tvingar en att ifrågasätta sig själv och sitt som är lärorikt och utvecklande.

Efter Ukrainakrisen bröt ut hände något; Russia Today släppte all tidigare återhållsamhet för att komma ut som en skamlös pro-rysk och anti-västlig propagandaapparat. Det är tydligt att man letar med ljus och lykta efter nyheter och vinklar som förmedlar bilden av en svag, dekadent och ofri västvärld, och ett stort, starkt, gott och rättfärdigt Ryssland. Man bygger målmedvetet ett ryskt ”vi”.

Russia Today är värd att följa bara för att se hur man som nyhetskanal kan driva en övertydlig propagandalinje och komma undan med det. Samtidigt bör man rannsaka sig om inte västerländsk media ibland driver en minst lika tydlig propagandalinje i många frågor – som vi måhända blivit hemmablinda för.

Den defensiva ryska psyops-offensiven i sociala medier syftar till att motverka att det bildas en någorlunda enad folklig opinion/uppfattning i väst. Vi som länge följt kommentarsfält och forum kan konstatera att det i samband med Ukrainakrisen – helt plötsligt och från ingenstans – började dyka upp mängder av proryska kommentarer på bloggar, i forum och andra sociala medier. Kommentarerna är skrivna av personer som påstår sig vara västerlänningar/svenskar m m, men är ofta skrivna med en argumentation och ett språkbruk som tyder på att de inte är skrivna av någon som hämtar vare sig sin världsbild eller sin argumentation från väst, och som inte har svenska som modersmål.

Det spelar ingen roll att argumentationen ofta är plump och märklig – ingen västerländsk ideologisk linje står någonsin oemotsagd – någonstans. Känslan av ett västerländskt ”vi” slås obönhörligen i spillror innan den eventuellt ens börjat få fotfäste genom att skapa bilden av att det finns ett utbrett stöd för Rysslands göranden och låtanden i de breda folklagren i väst.

Jag har noterat att en vanlig taktik bland de möjliga ryska psyops-kommentatorerna är att med ”två fel gör ett rätt”-argumentation - och rätt stor framgång – styra över debatten till att istället för Ryssland handla om t ex USA:s eller Israels tillkortakommanden.

Jag förutsätter att det rör sig om en målmedveten kampanj, men låter det vara osagt om den bedrivs i statlig rysk regi, eller om det helt enkelt rör sig om pro-rysk aktivism. Mitt intryck är att det måste ha skett någon form av samordning/uppmuntran då det knappast är en slump att kommentarerna plötsligt dök upp i den omfattning de gjorde, och att de hittar in på svenska nyhetssidor, forum, små bloggar och de mest underliga platser på nätet.

Tyvärr saknar västvärlden förmågan att hantera denna samlade ryska mediestrategi. Och det vet Vladimir Putin allt för väl.

-     –     -

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt | 22 kommentarer

Om en sån morgon och lite sommarläsning

Ibland blir man mer morgonsur än annars. I morse vaknade jag och insåg att ännu en dag denna s k sommar bjuder på fint oktoberväder. Tio grader och duggregn. Strunt samma, det ger tid över till att göra sig av med den sista surdeg från jobbet jag fortfarande har kvar (trots att jag egentligen är hemma med barnen sedan veckan före midsommar). Ett enkelt mail, så är det fixat. Formuleringarna redan klara i huvudet, fem minuter, sen är saken biff.

En kopp kaffe och favoritfåtöljen, läsa tidningen på nätet, skicka det där enda kvarvarande mailet, sedan helt sommarledig. Inte ens vädret kan förta den underbara känslan av ansvarsfrihet när man gjort undan det där sista dåliga samvetet.

Min första upptäckt var att det var helt slut på kaffe till vår nya, oerhört praktiska kaffemaskin. Spelar ingen roll, tänkte jag förstås en sån vacker morgon, vi har ju bryggaren kvar och köpte kaffe rätt nyligen. Jomenvisst. Problemet var att vi glömt filtret kvar i bryggaren när vi sist använde den för en månad sedan. Det såg inte vackert ut, men lite skrubbande senare verkade mögelstanken vara någorlunda borta. Kokade kaffe och hällde upp en rejäl kopp, och gick ut till favoritfåtöljen, ställde det rykande kaffet på bordet intill. Satte mig tillrätta med datorn i knät.

Öppnade upp morgontidningen, lyfte kaffemuggen till munnen.

Precis när jag ska ta den första smutten går örat av. Ja, inte mitt, men koppens. Där sitter jag med häpen min och porslinsörat fortfarande i handen – men med hela muggen hett kaffe med uppsidan ner mitt på datorns tangentbord. Datorn slukade glupskt varje droppe av det skållheta kaffet, medan jag satt som ett fån med gapande mun och handen fortfarande försiktigt hållande i örat till den kopp som inte längre fanns där.

Efter ett misslyckat räddningsförsök med upp-och nervänd dator och diverse fåfänga torkningsförsök med olika verktyg var det bara att ge upp. Datorn sjöng förvisso på sista versen även innan den där sista kaffekoppen, men nu blir den definitivt aldrig dator igen. Muttrande satte mig därför till ro med en ny – hel – kaffekopp för att åtminstone få mig mitt välbehövliga morgonkaffe. Dags för nästa glada överraskning; tyvärr hade jag inte lyckats skrubba tillräckligt bra, och kaffet hade en bitter smak av mögel.

Inte nog med det: Precis som jag med äcklad min spottar tillbaka kaffet i koppen hör jag ett ”neeej!” från vardagsrummet. Barnen hade samtidigt på sommarlovslyxigt vis ätit frukost framför teven – men en av dem hade ratat sin yoghurtburk, och på något märkligt vis lyckats glömma den – av okänd anledning liggande, oöppnad – på golvet mellan soffan och soffbordet. Min respektive både hittade den och öppnade den när hon satte foten på den försåtligt dolda yoghurten så hela innehållet fördelade sig i ett snyggt batikliknande mönster över den en gång så fantasilöst vita handtuftade ullmattan.

Efter en sån morgon inser man att det bästa sättet att tillbringa dagen är att gå och lägga sig igen, och bädda ner sig med en god bok. Jag tänkte utan att djupare recensera dem rekommendera tre av mina favoriter från senaste året för den som vill ha ut åtminstone något vettigt av denna mediokra sommar:

 photo w_zps07c542cd.jpg

Midsommargryning
Lars Wilderängs andra bok Midsommargryning beskriver tio år efter det korta anfall mot Sverige som beskrivs i Midvintermörker. Som alla Wilderängs böcker är den sanslöst välresearchad, och full av verklighetstrogna detaljer mitt i sin fantastiska historia. I och med att denna uppföljare berättar om en hypotetisk framtid tio år fram i tiden, efter ett förlorat krig ligger den längre från verkligheten än Midvintermörker. Det gör ingenting, tycker jag. Det är en bättre skriven bok, dessutom med en bättre (och mer oväntad) story, som inte har tappat sin koppling till försvarsdebatten och på många sätt är tankeväckande.

Parsifal Direktivet
Kaj Karlssons andra bok är en fristående fortsättning om före detta SSG-operatören Gustav Sterner, och hans hemliga specialistteam. Den sätter fingret på en hel del sårbarheter i vårt samhälle samtidigt som den innehåller ett spektakulärt äventyr som rör sig genom Europa. Kaj Karlsson har med sin egen militära bakgrund alltid ett njutbart sätt att beskriva taktik, utrustning och utmaningar, och är alltid underhållande för den som – liksom jag.

De redan döda
Robert Karjels fjärde bok är en osannolikt välskriven, spännande och intelligent roman. Den är inte så mycket att orda om annat än att jag anser den vara ett mästerverk av världsklass, och jag är inte förvånad att den kommer att bli amerikansk TV-serie. Om du inte gjort det redan – läs den!

Nu är jag på jakt efter Anders Jallais senaste; Bilderbergmötet. Efter att ha läst hans första tre böcker med skräckblandad fasa bara måste jag läsa hns senaste. Jag återkommer eventuellt med någon form av recension, om jag inte lyckas kvadda även denna dator innan dess. Det får absolut inte hända just nu eftersom jag håller på med redigering av min egen bok. Den är inom någon vecka klar i version 2.0, men alla läsare får ge sig till tåls ytterligare ett tag innan den är färdig att ge ut. Det tar längre tid än man tror att skriva böcker, har jag upptäckt. Man vet exakt hur den ska vara, men tyvärr upptäcker man att det inte riktigt är så man skrivit alla gånger.

Håll ut – den kommer!

- – -

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt , | 2 kommentarer

Om näthat och debattklimat

Talk to the Hand

Jonas Thente och Sanna Rayman har fått på pälsen av sina journalistkollegor för att de ens kommit på tanken att försöka förstå var näthatet kommer ifrån. Jag förstår inte riktigt logiken bakom kritiken; jag trodde det var journalistikens uppgift att skapa förståelse även för hur det avskyvärda uppstår.

Personligen tror jag Thente och Rayman är något på spåren; den låga takhöjden i den offentliga debatten, och de klumpiga metoder med vilka medierna hanterar plumpa kommentarer skapar nog åtskilligt näthat helt i onödan. Gott så. Att näthatet går att förstå betyder ju inte automatiskt att det går att försvara.

Så här har jag förstått saken: De flesta journalister skriver artiklar i syfte att väcka känslor, och åtskilliga artiklar skrivs i syfte att provocera. Om man gör det bör man inte förvånas över att människor faktiskt också blir provocerade. Man bör heller inte förvånas över att de som provocerats sedan har både ett behov och numera också en möjlighet att bemöta eller ställa frågor i det nya påfund som kallas kommentarsfält.

Så, hur föreställer man sig egentligen att provocerade människor reagerar när de oavsett kommunikationssätt indignerat kräver ett svar, men inte får något. När deras mer eller mindre berättigade fråga eller påpekande helt sonika plockas bort, som en virtuell ”talk to the hand” rätt upp i ansiktet.

Som gammal polis har jag sett åtskilliga exempel på hur det brukar gå när uppretade människor snoppas av, eller ännu värre; ignoreras. Jag har försökt sortera ut åtskilliga slagsmål, kravaller och våld i nära relationer som börjat precis på det sättet. Jag har också sett hur vissa av mina egna kollegor av egen social inkompetens helt i onödan lyckats få irriterade människor våldsamma bara genom att ignorera dem, deras frågor eller påpekanden – och deras känslor.

Det är normalt att bli arg när man ignoreras. De flesta som inte blir lyssnade på när de tycker sig ha något viktigt att säga höjer rösten och tar sin fråga eller sitt påpekande en gång till. Om man då fortsätter ignorera samma person är det inte helt ovanligt att de närmast exploderar av ilska, kanske blir våldsamma – eller åtminstone säger väldigt dumma saker de aldrig skulle säga annars. Det är normalt – men inte nödvändigtvis bra, önskvärt, lagligt eller rätt.

Men jag tror människor fungerar precis likadant när de surfar på nätet.

Min hypotes är att mycket av näthatet skulle dö ut om fler journalister som skriver provocerande artiklar bemödade sig att själva besvara kommentarerna i kommentarsfälten. Ju mer aggressiv ton, desto viktigare att bemöta snabbt, innan tugget kommer igång och debatten spårar ur.

Jag hävdar att det går att göra; jag har åtskilliga gånger sett hur ett aggressivt kommentarsfält helt och hållet lugnat ner sig bara ursprungsartikelns författare gjort något så ovanligt som att nedlåta sig att kommunicera med sina läsare. De flesta aggressiva kommentatorer lugnar förvånansvärt ofta ner sig, blir nöjda med de svar de får och ber om ursäkt för att de uttryckt sig oartigt. ”Trollen” blir aldrig trevliga, men de tröttnar när de inte lyckas få gehör för sitt trams och ger sig av för att kommentera någon annanstans.

Kvar finns då bara en liten, liten kärna av riktigt näthat, som blir ganska lätt att identifiera – och bearbeta.

Här på Morgonsur brukar jag förvisso inte avhandla rasism, feminism, invandring eller något annat av de mer eldfängda ämnen där smockorna tycks ryka oftare än annars, men även på min blogg dyker mer eller mindre idiotiska kommentarer upp då och då. Ibland är det rena förolämpningar mot mig personligen, men oftast finns under den aggressiva tonen en missuppfattning för att jag uttryckt mig otydligt, eller en berättigad invändning eller fråga.

Jag brukar se till att besvara de aggressiva kommentarerna så fort, lugnt och sakligt jag förmår. De värsta dumheterna kan jag vara relativt sarkastisk mot, men jag försöker bemöta allt. Förvånansvärt ofta får man en ursäkt tillbaka, och den som börjat sitt besök med ett bottennapp i stundens hetta kan rentav bli en lugn, sansad och trogen besökare – om vederbörande bara blir lyssnad på och får ett respektfullt svar. 

Man behöver inte själv sänka sig till samma nivå som alla som kommenterar. Låter man bli det finns det god chans att motparten hämtar sig till en sansad nivå. Jag tror på att låta ordets makt och respektfull argumentation bära så långt det bara går. Även mot människor som egentligen inte förtjänar det. Därmed inte sagt att jag inte kan snoppa av de allra värsta övertrampen på ett rätt otrevligt sätt ibland. Men svar på tal får de i alla fall…

När jag började blogga hade jag läst mycket om att fria kommentarsfält alltid fylldes av näthat alltid och överallt på internet. Därför införde jag en ”Hall of Shame” på Morgonsur dit jag tänkte flytta hatkommentarer. Det gick inte riktigt som jag tänkt. Mina långa, ofta omständliga texter om för näthatare rätt ointressanta ämnen gör kanske att jag inte har de ”värsta” näthatarna på min sida särskilt ofta, men någon enstaka hittar väl hit då och då. Det borde således även här dyka upp ett och annat stolpskott – och det gör det ibland. I skrivande stund finns totalt 4241 kommentarer på Morgonsur. Av dessa 4241 kommentarer har jag sedan starten i augusti 2009 tvingats radera totalt…

…noll.

Ja, du läste rätt. Noll.

Jag tror internet fungerar ungefär som den riktiga världen: Som man ropar får man svar, och som man behandlar andra blir man oftast behandlad själv. På det temat avslutar jag med dagens ”måste-film” apropå det idiotiska att föra debatt genom hatkommentarer, hot, skrik, vuvuzelor eller annat ägnat att sabotera ett öppet och respektfullt debattklimat.

Filmen nedan är från Danmarks Radio (DR). I intervjun ställer reportern frågan till Mikkeline Liv Rask-Hellensten varför de aktivister hon företräder avser att dränka socialdemokratiska statsministern Helle Thorning Schmidts första maj-tal med visselpipor och burop.

Poängen är pinsamt klar.

 

-     –     -

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt , , | 12 kommentarer

Uppdatering om min bok

 photo rfgqag_zps2136eee2.jpg

Intresset är stort för min bok om BA01, och många undrar hur landet ligger just nu. Den finns sedan några veckor tillbaka färdig i en första version som jag sedan remissat till ett antal utvalda. Jag har nu fått värdefull feedback – som infriade vissa aningar och avslöjade för mig mer eller mindre kända styrkor och förbättringspunkter i boken.

Boken har så långt fått omdömen som ”en kanonbok”, ”öerhört läsvärd”, ”ett måste..” trots att jag bett alla vara så kritiska och elaka som möjligt och vänt mig till människor jag vet kan ge hård och professionell feedback.

Den har nu fått ligga till sig några veckor, vilket har varit nödvändigt för att ”glömma” tillräckligt mycket av min egen text för att inte vara allt för hemmablind när jag letar korrigeringar. Den kommer nu att få en rejäl genomförare till – för att eliminera konstiga meningar och för att ytterligare förbättra innehållet på några punkter. Allt i syfte att ge er läsare en ordentlig läsupplevelse. Det kommer att ta några veckor till, men jag hoppas kunna skicka ut den till ett antal förlag för påseende så snart som möjligt.

Sedan före nyår har jag ett eget bolag – Ogmion AB – startat i huvudsakligt syfte att ge ut boken. Mer info följer, vad det lider…

-     –     -

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt | 4 kommentarer

Om ”vad var det jag sa”

 photo frsv_zpsd8fee6df.jpg

Det är alltid svårt att förutspå framtiden – särskilt i förväg. Det enda man kan förutspå är att man inte kan förutspå den, och av just den anledningen bör man vänta det oväntade. Sverige har gjort tvärtom: väntat det man tycker är minst otrevligt och kortsiktigt billigast.

I brett samförstånd mellan folk som gått mot bättre vetande och folk som inte vetat bättre lade man ner det nationella försvaret för något decennium sedan. Personligen tycker jag inte ens det största misstaget i denna pinsamma försvarssoppa handlar om avvecklingen av det militära försvaret – utan om avvecklingen av civilförsvaret och den nationella totalförsvarsförmåga som kunnat nyttjas till att hantera  t ex naturkatastrofer och större olyckor. Men mer om detta i senare inlägg.

Men, ”det var ju rätt beslut då”, kanske någon säger. Nej, det var det inte, och det har det aldrig varit, påstår jag fortfarande med en dåres envishet.

Jag hittade, som av en händelse ett par gamla inlägg jag gjort på det eminenta SoldF Forum, Sveriges största forum för militärt (över?)intresserade personer. Det första är ett bittert inlägg från 2007, den tid för inte så många år sedan när den som vågade påstå att själva idén med ett invasionsförsvar ”inte var så dum ändå” närmast behandlades som man brukar göra i Sverige när någon har en obekväm åsikt; man stämplas med en medicinsk diagnos:

Thursday 30 August 2007, kl 19:22

Om man nu – vilket man har gjort i bred politisk enighet över partigränserna – har definierat hotbilden på sådant sätt att ett angrepp eller militärt hot mot Sverige är otänkbart för all framtid finns tyvärr inga som helst logiska skäl att ha vare sig värnplikten eller Hemvärnet kvar. Av taktiska skäl tar dock alltid en sådan omställning tid att marknadsföra och få den allmänna opinionen att acceptera. Debatten kommer dock obönhörligen att leda dithän, och inom en inte allt för avlägsen framtid består försvaret av en mindre, anställd, expeditionskår. Såvitt inget oförutsett dramatiskt hot skulle dyka upp från ingenstans de närmaste fem åren.Personligen tror jag inte att något sådant markant och lättidentifierat hot kommer att dyka upp.

Då vi redan inom något år har en armé i storleksklass med Fijis är min tro att Försvarets omställning redan nu orsakat irreparabel skada på vår nationella militära förmåga för decennier framåt. Vi får helt enkelt hoppas att prognosen om stabilitet in our time and närområde stämmer och att inget oförutsett inträffar i omgivningen på minst tjugotalet år.

Vi har nu kollektivt beslutat oss för att förkasta allt i det förhatliga invasionsförsvar man numera inte kan nämna offentligt utan att bli svårt förlöjligad. Måhända var det nödvändigt av åtskilliga anledningar, men i mitt personliga tycke kastade man tyvärr även ut barnet med badvattnet.

Missförstå mig rätt – invasionsförsvaret var milt uttryckt långt ifrån perfekt – men själva idén att med någorlunda kraft kunna hävda (hela) sitt eget territorium och sitt oberoende kan jag inte begripa att man betraktar som onödig och förkastar oåterkalleligen. Idag finns inte ens en plan för s k ”återtagning”, d v s hur man ens med åratals förberedelsetid återupprättar en nationell armé.

Skulle något oförutsett hända har vi således problem. Kanske beror vårt agerande på att vi har blivit lite övermodiga och tror att alla framtida hot mot svenskt territorium eller svenska intressen är lika lätt avgränsade, isolerade och hanterade som valfri artikel 6-mission på Balkan.

Att hävda sin nations existens och territoriella integritet är dock något helt annat än att välja ut ett lämpligt missionsområde med lämpligt uppdrag utomlands till vilket man sedan i lugn och ro anpassar utrustning och förmåga efter vad motståndet kräver. Annars stannar man hemma. Blir det för tungt drar man sig ur.

Förutom ovanstående bör vi betänka att utdragen strid mot en likvärdig eller överlägsen motståndare är något vi inte upplevt i denna generation svenskar.

Nåväl, ”vem lyssnar på gamla Ior”. Kanske är jag bara en dyster och deppig gammal relik som sörjer… måhända inte invasionsförsvaret – utan dess förmåga! (Någon för all del kanske anser att det snarare handlar om tron på dess förmåga). Hur som helst:

Numera skall vi skydda Sverige enbart genom att delta i missioner i Darfur, Afghanistan eller valfri annan oroshärd. Personligen tycker jag det är självklart vi skall ställa upp för internationell säkerhet – men att vi på något sätt skulle skydda Sveriges gränser och svenskt territorium genom att göra oss osams med terrorister på andra sidan jordklotet låter för mig rätt långsökt.

Att vi samtidigt tycks helt besatta av att helt släppa vårt eget existensförsvar är – åtminstone för mig – absurt!

Hela upplägget känns som att skydda sitt hus mot brand genom att säga upp hemförsäkringen och för pengarna istället köpa en brandsläckare till den slarvigaste grannen.

 Går vi tillbaka några år till, ni vet, på den tiden det fortfarande hade funnits en chans att rädda Sveriges försvarsförmåga, skrev jag så här.

Saturday 08 February 2003, kl 20:18

(—)

Eftersom de företrädare vi valt beslutat att invasionsförsvaret skall bort är det bara att finna sig. Tyvärr, tycker då vissa, har man varit vågad nog att säga upp denna försäkring innan man skaffat en ny (t ex NATO-medlemskap). Jag vill minnas att Sun Tzu redan för tusentals år sedan konstaterade att varje land har en armé – sin egen eller någon annans.

Om man med så övertygande säkerhet kan förutsäga att de enda hot vi kommer att ha i framtiden är ”mindre angrepp” bör man också kunna förutspå vem fienden bakom dessa hot skulle vara. Vilken är den nation eller organisation som skulle gynnas av att genomföra angrepp i bataljons storlek utan att tanken fanns att på sikt behärska vårt territorium?

De största hoten enligt Försvarsmakten själv är idag, och för överskådlig tid; ”till exempel IT-sabotage, naturkatastrofer, etniska konflikter och nukleära olyckor.” Samtliga dessa anser jag i huvudsak vara en uppgift för antingen polisen eller brandförsvaret. I princip hela dagens Försvarsmakt kan då byta till blå uniform och vara något slags kombinerat gendarmeri/räddningskår. Hemvärnet ombildas lämpligen till ett ”gerillaförsvar” av Schweizisk modell, medan en mindre krigsmakt för internationella insatser behålls.

Personligen anser jag dock det vara något lättsinnigt att räkna ut invasionshot fullständigt. Världen utvecklas snabbare än man kan tro, och historien har visat detta gång på gång. Likväl har vi nu återigen målat in oss i någon slags förhoppning om att vi kan förutse världen femton år framåt. Detta medan Försvarets hotbild för överskådlig tid närmast översättes till att vi av någon anledning skulle utsättas ett överraskande invasionsanfall av Åland.

(—)

Vad poängen är med dagens inlägg, förutom att säga ”vad var det jag sa”? Jo; vad jag undrar är vad Sverige egentligen har satt för kår av ”experter” att sköta försvarsdebatt, försvarspolitik och försvar när t o m en total nolla och amatör på ett MÖP-forum klarat av att göra mer träffsäkra och balanserade lågsiktiga säkerhetspolitiska bedömningar under mer än ett decennium.

Ni vet själva vilka ni är, och det är inte ofta jag kräver någons avgång, men om man i ett par decenniers tid framhärdat med självsäkra prognoser om den eviga europeiska freden är det dags för självrannsakan: När den totala inkompetensen står skriven i eldskrift på den egna näsan kanske det vore smakligt att skaffa sig ett annat jobb.

Vilket jobb som helst duger – utom att fortsätta förinta svensk försvarsförmåga, grunden för landets existens.

Skämmes, ta mig f-n.

-     –     -

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , , | 19 kommentarer

Om farsen svensk försvarspolitik

Var det måhända vid ett liknande möte svensk försvarspolitik föddes?

Finansminister Anders Borg har nu plötsligt drabbats av insikt om att det försvar han lade ner definitivt redan för åtta år sedan kanske skulle varit bra att ha. Han hade möjligen haft en chans att rädda Sveriges försvarsförmåga vid maktskiftet 2006, men vad han än säger nu kommer det att vara alldeles för lite, och alldeles för sent.

Det övergår faktiskt mitt klena hur ett helt land, med dess kårer av media, politik, tjänstemän, officerare, forskare och experter under så många år kan leva i en uppenbar drömvärld. Den svenska politikens extrema vindflöjlande, där man ständigt går ”all in” på varje dagsaktuell trend, gör att vi som följer en rak linje får finna oss i att ibland vara tysta för att inte få en psykisk diagnos, oftast tjata för att försöka påverka, och med jämna mellanrum få uppleva illusionen att tillfälligtvis bli lyssnade på.

Detta tillfälle, denna illusion, uppstår i det korta ögonblick när den politiska cirkusen (där även åtskilliga karriärtjänstemän, -forskare, -tjänstemän och -officerare ingår) på sin ödesgivna väg mot det motsatta extrema ändläget passerar det oerhört breda mittfältet av vett och sans där de flesta av oss gräsrötter befinner oss. Det hummas och nickas eftertänksamt en stund över att vi tråkmånsar råkar ha haft rätt, men konstateras sedan att frälsningen inte ligger i det vi förespråkat, utan i nästa modenyck eller dagslända.

Försvarspolitiken har varit ett enda sammelsurium av paradoxer efter murens fall:

Först bestod hela ryska försvaret av sönderrostade vapen, uråldrig andra-världskrigsmateriel och svältande soldater totalt utan militär förmåga. Märkligt nog framhölls samtidigt att Ryssland var så militärt mäktigt att om de skulle ge sig på oss skulle vi ändå inte kunna stå emot.

Svensk slutsats: Vi behöver inget försvar för de är så svaga så de har ingen chans. Men samtidigt behöver vi inget försvar för de är så starka så vi har ingen chans. 

Ungefär som den som står med ena foten på is och den andra på en kokhet platta i genomsnitt borde uppleva en behaglig temperatur drogs slutsatsen att det mot den paradoxala argumentationen i alla fall inte behövdes något svenskt försvar. Det skulle nog faktiskt aldrig ens uppstå militära hot i närheten av Sverige mer. Någonsin. Så det så. Stjärnstopp.”Dessutom har vi ju FN”. Där alla som realistiskt sett skulle kunna komma i konflikt mot oss har vetorätt i Säkerhetsrådet och kan blockera alla resolutioner redan på fantasistadiet.

Det var så militärt dött för överskådlig tid (vilket är ett tidsmått som borde definieras, med Krim-invasionen i färskt minne) i Sveriges närhet att Sverige istället skulle åka utomlands för att leta upp militära hot var än de fanns i världen. I en lika paradoxal logik som den förra skulle fred i Sverige för alltid kunna skapas genom att Sverige skickar soldater vart än oroligheter må blossa upp. Genom att reta upp brutala regimer och internationella terrorister varhelst de står att finna på jorden skulle Sverige trygga den Eviga Freden för sig självt.

Med en Evig Fred hade man gott om tid att köpa in en helikopter med tio år försenad leverans, så att man måste köpa in ett helt helikoptersystem till innan det man egentligen skulle fått levererat för flera år sedan dyker upp. Utan att kunna häva avtalet.

Men, men. Vad är väl en försenad helikopter med förhöjt tak eller svenska speciallösningar från SAAB, vars villkorade medverkan i varje försvarsaffär tycks inskriven i Regeringsformen. Hemma i Sverige förberedde sig försvaret samtidigt – istället för onödigt trams som att planera försvaret av landet – på att arbeta mot global uppvärmning, miljöhot, kriminalitet och naturkatastrofer. Nu var det nog ändå lite för långsökt att hitta arbetsuppgifter med den inriktningen trots ivriga försök, så i brist på militära hot fick man hitta på annat. Som att för 101, 5 miljoner kronor åsiktskartlägga sin personal.

Man såg också i samma veva till att skaffa ett gammalt vedeldat datasystem från tidigt 90-tal alla tänkande människor – militära som civila – ratat på goda grunder. Affären gjorde man upp med det tyska konsultbolaget så att man visste vad man fick betala, men inte vad man skulle få. När man fick vad man betalat för var man tvungen att organisera om försvaret för att stödja datasystemet istället för tvärtom (sic!).

Värnplikten avskaffades, för stora massarméer är ute. Sånt hade man på 1900-talet, och dagens krig är helt annorlunda. Man visste ju dessutom att militär makt aldrig mer skulle komma att nyttjas för att annektera delar av grannländer, som på 1800-talet. Det nya svarta var något som kallades insatsförsvar. Det går i princip ut på att man väljer vilken plats man själv vill befinna sig på för att kriga, och så släpper man allt annat och koncentrerar alla sina militära krafter dit för ett avgörande slag. Ungefär som man gjorde på 1500-talet.

För att fullborda personalpolitikens haveri och anpassa försvaret till det nya ”smalare men vassare” sparkade man all personal som inte okritiskt skrev på ett nytt in blanco-anställningsavtal där villkoren inte ens framgick tydligt. Vilken annan arbetsgivare som helst – privat eller offentlig – hade blivit hudflängd av media och politik.

Sverige gick också ensidigt med i NATO, på ett unikt, svenskt sätt. Man blev för dyra pengar det mest NATO-anpassade landet i världen, NATO-länderna själva inräknade. Man såg till att Gripenplanen fick kasta sitt världsledande länksystem på sophögen för att istället installera ett sämre NATO-system Sverige som icke-medlem inte ens kan använda. Istället pratar man radio i klartext, som man gjorde på 1940-talet, och hoppas på att NATO någon gång ska ha nytta av lilla Sverige så lilla Sverige kan få låna kodnycklar så att det sämre systemet fungerar överhuvudtaget. Så länge NATO behagar.

Sverige deltar ivrigt i dyra NATO-övningar, och förbinder sig att ställa upp med trupp närhelst ett NATO-land hotas. Man förlorar soldater i strid i Afghanistan – utan att ens kunna förklara i vilket syfte soldaterna är där –  ja, man gör allt som ett NATO-land gör. Lilla Sverige tar allt det jobbiga, dyra och svåra det innebär att vara fullvärdig NATO-medlem. Utom en enda sak.

Det enda man konsekvent vägrar är att få NATOs garantier om motsvarande hjälp om Sverige någonsin skulle behöva det.

Nu tycks man vara tillbaka på ruta ett: Sverige tycks yrvaket vilja ha tillbaka en riktig försvarsmakt, men man vill inte betala för det, och försvaret orkar inte ställa om igen. Därför förordar ÖB att Sverige fortsätter på den inslagna vägen ”Insatsorganisation 2014″ bara för att inte allt ska kollapsa totalt.

Med lite tur har Sverige då ett... fantasi-försvar… som i alla fall formellt motsvarar den för det nationella försvaret värdelösa specifikationen från 2008. Men tidigast 2023… 

…och sen blir allting svart…. eller… jag vet inte…

-     –     -

 
Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , , | 63 kommentarer

Om Nya Sjöfyllerilagen – igen

 photo qfhqtj_zps6768eb68.jpg

Motståndet mot den Nya Sjöfyllerilagen håller i sig. I alla fall från människor som både vistas på sjön och som gjort sig besväret att ta reda på vad lagen faktiskt innebär.

Årets båtmässa Allt för Sjön äger rum denna vecka, och debatten kring en av Sveriges mest undermåliga lagstiftningsprodukter i modern tid – Nya Sjöfyllerilagen – svallar högre än på länge. ”Den har ju stöd av folket” säger många. Visst, när man frågar vad människor tycker om Sjöfyllerilagen får man nästan uteslutande svaret:

”Ja, men det är väl bra. Man ska ju inte köra båt berusad.”

Det torde vara försvinnande få som inte instämmer rent allmänt i att det är bra att inte köra båt berusad. Jag tror t o m huvuddelen av oss som av olika anledningar vill riva upp Nya Sjöfyllerilagen instämmer helt och fullt i påståendet. Problemet är att man aldrig har ställt frågan efter att först ha berättat hur Nya Sjöfyllerilagen faktiskt är skriven och vilka konsekvenser det kan få. Då tror jag svaret skulle bli ett annat. Men, mer om detta senare.

Drivande i opinionen mot Nya Sjöfyllerilagen är aktionsgruppen Båtfolket. Organisationen driver frågan sakligt och med vetenskap i ryggen. Man har en seriös approach i grunden, och tillför dessutom ofta en humoristisk touch genom en av sina tongivande medlemmar; imitatören och skärgårdssonen Göran Gabrielsson. Organisationen har överlevt den obligatoriska tsunami av medial mobbning och personangrepp som alltid drabbar den som vågar ha en aldrig så sakligt underbyggd avvikande uppfattning i en elitstyrd konsensuskultur som den svenska.

First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.

Mahatma Gandhi

Jag när goda förhoppningar att Båtfolkets arbete kommer att vinna i längden. Men det krävs enträget arbete med att upplysa allmänheten om vad Nya Sjöfyllerilagen de facto innebär. Till slut kommer dock förhoppningsvis tillräckligt många att inse att förlöjligande personangrepp i kombination med klatschiga oneliners inte kan ersätta fakta och argument hur länge som helst.

Det måste dessutom gå tillräckligt lång tid, så att alla har glömt vem/vilka som kuppade igenom Nya Sjöfyllerilagen. Det kommer inte att hända någonting förrän tillräckligt många av våra politiker törs gå i opinion mot vad som egentligen är deras egna illa underbyggda felbeslut, men förr eller senare kommer förhoppningsvis en översyn och återgång till den gamla, förnuftiga, lydelsen i Sjölagen.

Det vore ju smakligt om svensk lagstiftning på sjöfylleriområdet i framtiden inte längre nämndes i samma sällskap som rättssystemen baserade på sharia, utan blir åtminstone EU-anpassad. Men även vid en EU-anpassning vore det smakligt om man klarade av att hålla i minnet att vårt skärgårdsliv med alla dess speciella förutsättningar är en världsunik nordisk företeelse.

Problemet är att de flesta som rent allmänt tycker att lagen ”är bra” gör det med antagandet att den angriper ett specifikt problem i en specifik situation, som lätt kan avstås, d v s ”de som kör båt fulla får sluta med det”. Om det bara var så enkelt. Sanningen är nog att de flesta inte har någon som helst aning om vad som faktiskt står i Nya Sjöfyllerilagen, hur illa genomtänkt den är och vilka individer och situationer den faktiskt omfattar.

Problemet med Nya Sjöfyllerilagen är nämligen inte alls att ”folk som kör båt fulla” inte längre kan ta en nöjestur i racerbåten i trettio knop med högra handen på ratten medan vänsterhanden häller pilsner efter pilsner  i munnen. Det finns nämligen ett antal grundförutsättningar i Nya Sjöfyllerilagen som generellt gör skärgårdsliv för den som inte är helnykterist väldigt bökigt. Och man behöver varken ha racerbåt eller ens köra båten:

1. Lagen gäller inte den som kör, utan den som framför ett fartyg. Det innefattar även bl a att ro en båt, om det är så att båten i fråga i fantasin kan gå fortare än femton knop om motorn vore igång. Exempel följer längre ned i inlägget.

2. Lagen gäller inte bara den som framför båtenden gäller besättningen, eller som det uttrycks i lagen den som ”i övrigt på ett sådant fartyg fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss”.

3. Lagen gäller inte bara den som är berusad, utan den som på ett eller annat sätt utgör ”besättning” och har en mätbar påverkan/koncentration av alkohol i blodet. Internationell forskning kan inte ens i en så komplex situation som biltrafik påvisa några väsentliga prestationsförsämringar som bilförare förrän vid 0,5-0,6 promille.

Utifrån ovanstående är du enligt Nya Sjöfyllerilagen sjöfyllerist om du efter två starköl håller ficklampan (för lanternan) i t ex båten på översta bilden nedan, även om roddaren som ”kör” dig är spik nykter. 

Hela grundtesen när man kuppade igenom Nya Sjöfyllerilagen var att bil- och sjötrafik var likvärdiga och jämförbara. Men hittills har jag i alla fall – efter ett decennium som polis – aldrig hört talas om att någon dömts för rattfylleri för att de efter ett par starköl hjälpt sin spiknyktre fyllechaffis att tanka bilen, fylla luft eller tvätta vindrutan.

Så vad har man då för alternativ om man vill vara en duktig, lydig medborgare men ändå kunna ta sig över till skärgårdsgrannen för normal samvaro i skärgården? Jag ska demonstrera utifrån ett scenario:

Det är en blåsig midsommar i år igen. Morfar och barnbarnen har rott över till Petterssons för den gemensamma midsommarlunch som i tre generationer ätits på ön. Den traditionsbundna snapsen och enda starkölen slinker ner, innan det är dags att ro tillbaka hem och förbereda näten som barnen alltid brukar vilja lägga i viken på midsommarkvällen. Det blåsiga vädret har drivit upp några rätt tvära vågor, även om det aldrig blir så stora vågor att de är ett problem för en båt på dryga fyra meter så här långt in. Det kommer att bli mycket skräp i nätet i morgon, och knappast någon fisk, men barnbarnen tycker det är roligt att vittja näten tidigt på morgonen även om de är tomma. 

Morfar har nu några olika alternativ för att ta sig hem:

 photo ttt_zpsc66abe02.jpg

Alternativ A: Det hänger en 20-hästare på båten, och fartyget som sådant har på grund av detta en teoretisk toppfart över femton knop, även om bensinslangen inte är inkopplad. Båten omfattas således av nya Sjöfyllerilagen och är dessutom ”i trafik” (se Tillägg 2 längst ned på sidan). Morfar är således kriminell sjöfyllerist om han har druckit två starköl när han ror över barnen. Det är sannolikt så att även den som t ex för lanterna  (håller i ficklampan) på en båt av denna konfiguration är kriminell vid 0,2 promille, även om Morfar som ror båten skulle vara spik nykter (sic!).

 photo rrr_zpsc56b276a.jpg

Alternativ B: Båten omfattas inte av Nya Sjöfyllerilagen. 

Morfar är en laglydig medborgare och väljer därför Alternativ B. Som bonus skulle han dessutom kunna få för sig att stärka sig med en hel panna vin till och med 0,9 promille alkohol i blodet skumpa hem i den knappt sjövärdiga badbåten i hög sjö och med vattenlinjen strax under relingen.

Morfar har ett Alternativ C också: Han kan följa en av lagens tillskyndares, Johan Pehrson (fp), råd ”vill man vara full på sjön då paddlar man kanot”. Ett enligt Nya Sjöfyllerilagen mer omdömesgillt alternativ än A vore således att sätta barnen  i en vinglig dubbelkajak och paddla hem efter samma helpanna vin. Även om det råkar vara en kolmörk kväll i september, i grov sjö, utan flytvästar, och med en ficklampa mellan tänderna som lanterna.

Med de av Nya Sjöfyllerilagen förordade alternativen B och C i minnet kan man fundera över på vilket sätt Nya Sjöfyllerilagen egentligen förbättrar sjösäkerheten. I princip samtliga dödsfall vid båtolyckor inträffar nämligen i inlandet, i små båtar utan flytväst – dessutom med betydligt mer än 1,0 promille innan för västen.

Och om det nu är så som Nya Sjöfyllerilagen förutsätter – att människor totalt saknar omdöme redan efter en enda starköl – så driver lagen faktiskt människor till att välja mindre sjövärdiga alternativ.

Vän av Ordning påtalar förstås att det minsann finns ett självklart Alternativ D: Att stanna hemma, eller att inte dricka en droppe. Jo, visst är det så. Det är förvisso inte ett alternativ vare sig Morfar, grannen eller sjösäkerheten någonsin haft det minsta behov eller nytta av – och det är t o m vetenskapligt bevisat. Men trots verklighetens kalla fakta tycks det oerhört viktigt för vissa att Morfar efter ett långt liv tvingas bli en bättre människa, utan omoraliska laster. Av ren princip, och för hans eget bästa. Även om det sker med svepskäl som ”sjösäkerhet” och aldrig så hurtigt rättrådiga oneliners som ”Alkohol och trafik hör inte ihop”.

Gör om, gör rätt! Upphäv denna nykterhetspolitiskt gymnasiejuridiska skvader och återgå till den gamla Sjöfyllerilagen - och lägg energin på att beivra den istället!

Glöm aldrig att det redan i den gamla Sjölagen var förbjudet att ”köra båt full på sjön” i den mening de flesta tänker på när de svarar på frågan om de tycker Nya Sjöfyllerilagen ”är bra”.

Men det var fortfarande tillåtet för Morfar att ro ut för att vittja näten på Midsommardagen även om han var lite ”dagen efter” – utan att behöva vada ut och lyfta av 50 kg aktersnurra.

Det var tillåtet för människor som inte är helnykterister att ta sjösäkra alternativ hem från grannens stillsamma bjudning.

Det var tillåtet att byta ankringsplats om det blåser upp, även om man druckit vin till middagen.

Det var tillåtet för icke-absolutister att ha ett normalt umgängesliv även om de råkade bo på en ö.

-     –     -

Tillägg 1: Bilderna är arrangerade på knähögt vatten alldeles utanför badstranden. Morfar och Petterssons är påhittade karaktärer, men har åtskilliga motsvarigheter i Sveriges globalt unika skärgårdsliv.

Tillägg 2: En båt är i trafik, d v s du som har ”befälet ombord” framför den om den inte ligger a) förtöjd, b) för ankar eller c) på grund. 

Tillägg 3: Sjöfylleri regleras i Sjölagens 20 kap 4§  

Tillägg 4: Innan man klubbade den Nya Sjöfyllerilagen borde man, som i många andra fall av ny eller ”förbättrad ” lagstiftning numera ha läst igenom mitt långa inlägg Om att stifta lag.

Publicerat i Allmänt tyckande, Rättssamhälle | Märkt , | 23 kommentarer