Debatten svallar hög om polisens s k REVA-projekt, som syftar till att hitta fler ut- och avvisade att skicka till sina hemländer.
Allt fler partier sällar sig till kritik av polisens arbete. Det är högst förståeligt och det skadar inte med en öppen debatt om såväl polisens arbete i allmänhet som de inre utlänningskontrollerna.
Samtidigt kan jag inte upphöra att förvånas över politikens ständiga förmåga att gå i opposition mot sig själv. Att ifrågasätta att polisen gör som de gör blir rätt ointressant om man inte samtidigt ställer sig frågan varför polisen gör som de gör.
Det lagstöd som ligger till grund för REVA-projektet är nämligen sedan länge beställt av Sveriges riksdag, dessutom vad jag minns i rätt bred enighet. Jag har tidigare, apropå den märkliga svenska debatten om den amerikanska delstaten Arizonas misslyckade försök att kopiera den svenska Utlänningslagen ställt mig frågan om Sveriges politiska klass verkligen är medvetna om vilken knapp de tryckte på när de godkände nämnda svenska utlänningslag. Utifrån tonen i debatten har jag svårt att tro det, faktiskt.
Läs gärna detta inlägg från 2010 där jag jämför gällande svensk lag med Arizonas omdebatterade förslag.
Att rikspolitiken förfasar sig över sina myndigheter när de inte levererar vad man beställt är helt i sin ordning. Så mycket märkligare blir det dock när man opponerar sig mot att en av riksdagens myndigheter faktiskt utför och levererar just vad man beställt.
Och just när det gäller polisen –som knappast gjort sig världskänd för trygga leveranser av beställda tjänster – blir beteendet från Riksdagens folkvalda så mycket mer paradoxalt.
Det märkliga i den svenska debatten är att man i vissa populistiskt hippa eller känsliga frågor glatt tycks fatta beslut i riksdagen – för att sedan lägga all skuld på de enskilda befattningshavare som utför det av riksdagen beställda uppdraget om det uppstår den minsta kritik.
Det är inte okej.
Värre är att det börjar bli ett mönster. Polisen har – istället för att bli en verkställande myndighet – till viss del omformats till något slags sista ”överprövningsinstans för mediekritikens undvikande”.
Den enskilde polisen längst ner på golvet förutsätts nämligen ändra redan fattade myndighetsbeslut högre upp i hackordningen om den som berörs av myndighetsbeslutet blir arg, desperat eller ledsen. Det sagda gäller i allmänhet, men i synnerhet om kränktheten riskerar resultera i allt för svarta rubriker.
Man brukar visst kalla fenomenet för att ”skjuta budbäraren”. Men till skillnad från dagens politiska Sverige var det i den klassiska berättelsen i alla fall inte den som skickade budet som sköt honom…
Personligen tror jag detta märkliga fenomen beror på en naiv nonchalans inför vad lagstiftningsverktyget de facto innebär, i kombination med en övertro på politikens makt att lösa problem av mellanmänsklig karaktär. Jag kommer att fördjupa mig i detta i ett senare inlägg, men åter till polisens roll som kombinerad ”överslätare av kontroversiella lagar och myndighetsbeslut” och strykpojke för desamma.
Polisen anses enligt Polislagens (1984:387) 8§ omfattas av något som kallas proportionalitetsprincipen. När jag gick i polisskolan 1991 ansågs denna princip innebära att man inte fick använda mer våld än motiverat för att genomföra den myndighetsåtgärd man var satt att utföra (eller själv beslutat som tjänsteman).
8 § 1 st En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.
Numera tycks proportionalitetsprincipen ha fått en helt ny innebörd, som i princip betyder att polisen bara bör verkställa ett redan fattat myndighetsbeslut om den som omfattas av det inte blir för arg – och absolut inte om vederbörande reagerar omdömeslöst eller desperat.
Den konsekvensneutralitet med vilka myndigheter högre upp i kedjan fattar sina beslut gäller inte längre polisen när samma beslut delegeras ned till handräcknings- och genomförarledet.
Polisen förutsätts istället bedriva egen politik och omedelbart ändra beslutet om själva lagen verkar ha brister, om mediekritik kan uppstå eller om den som omfattas av beslutet blir alldeles för arg eller ledsen. Om polisen möts av högljuddhet, mediekritik eller desperation bör polisen tydligen tillbakaträda från sitt uppdrag, be om ursäkt för att man störde och åka hem med svansen mellan benen.
Vore det då inte lättare att polisen aldrig ens åkte dit? Varför begära handräckning av våldsmonopolet och skicka dem till platsen för att… ja, tjata och be..?
Jag har aldrig hört någon kräva att åklagare ändrar ett fattat anhållningsbeslut eller att valfri domstol ändrar ett domslut enbart på grund av att den som omfattas av beslutet som följd av det skulle kunna bli ledsen eller besviken och göra sig själv, närstående eller andra någonting dumt.
Polisen, däremot, förutsätts låta bli att ingripa mot vandalisering om vandalerna blir ledsna, släppa motorcyklar helt om de inte självmant stannar vid stopptecken, och låta bli att genomföra av Riksdagen beställda inre utlänningskontroller helt.
Det är förstås inte helt fel att diskutera vad lagen skall innehålla, och gränserna för vad samhällets våldsapparat skall ha för mandat. Själv hävdar jag med en dåres envishet att det inte skulle skada med en större frihet och mindre regleringar i vår allt mer ”Arga Lappen”-liknande lagstiftning. Men Om rättsväsendet väl kliver in och ingriper måste rättsväsendet fullfölja för att överhuvudtaget vara legitimt. Inte till varje pris, men nästan.
Av just den anledningen bör man vara sparsam med vad man använder rättsväsendet till, och vara restriktiv med att ge rättsväsendet mandat att ingripa i våra göranden och låtanden överhuvudtaget.
Och man bör i det sammanhanget poängtera att ansvaret för att svenska myndigheter gör som de gör bör läggas där det hör hemma:
Innan Ni fortsätter hacka på enskilda tjänstemän längst ned på fabriksgolvet råder jag Er ödmjukast, kära makthavare, att läsa igenom vad Ni (Riksdagen) faktiskt beställt av rättsväsendet i gällande Utlänningslag (2005:716) och ställa Er frågan om Ni kan stå för innehållet. I den mån Ni inte anser Er kunna det – ändra!
– – –
Morgonsur 
Den här ska delas på Facebook
Jag tror att det är för mycket att hoppas att politiker skulle handla rationellt och/eller logiskt utifrån någon form av konsekvensanalys av sina egna handlingar. Tyvärr. Det är ju dessutom val nästa år och positioneringen pågår för fullt.
De flesta partiet är för en reglerad invandring men helt emot både asylavslag och utvisningar. Jag har aldrig riktigt begripit mig på detta. (Det är dessutom ett konstigt antagande att ALLA illegala invandrare skulle vara av Migrationsverket missgynnade asylsökande.)
Det låter besynnerligt att det skulle finnas stöd i lagen för att stå på allmän plats och välja att kontrollera folks papper med utgångspunkt i deras utseende, vilket det framstått för mig som att polisen gör. Eftersom det också verkar vara poängen med REVA (jag reserverar mig för att ha missuppfattat medias missuppfattningar i frågan) undrar jag om det ändå inte är så att den som tagit initiativ till arbetssättet (vem nu det är, det verkar medvetet otydligt) snarare lyckats hitta ett kryphål i principen att man inte skall gå runt och kolla folks papper än att det är uttryckligen tillåtet att göra så? Jag grundar funderingen på lagtexten som kommenteras i blogginlägget om Arizona där det ser ut som om man tänker sig att polisen bör ha inlett en dialog om något annat innan hen får begära att få se legitimation. Förklara gärna, den som vet.
Nu går det ju inte till så som DU beskriver det, de väljer inte att kontrollera med utgångspunkt i utseende utan efter förseelse. Jag tillhör alltså de som finner det helt otroligt att det är hela 1/10 av alla polisen stoppar för ngn förseelse, att man att dessa är illegala. 10% är fortfarande jättemånga om det verkligen vore fråga om enbart rasprofilering. Hur många ‘papperslösa’ har vi i landet egentligen?! Ta analogin med nykterhetskontroller. Har det någonsin varit hela 10% onykterhetsträffar vid dylika kollar? Morgonen efter midsommarafton?
Jag tror nog att det finns namnlistor på vilka man misstänker inte har, eller man helt enkelt inte vet, som lämnat landet efter avslag, kanske till och med foton, och ger en fingervisning om statistiskt mer troligt utseende. Nykterhets-/Fortkörningskontroller för bilförare brukar tas som exempel. Jag vill driva det längre och säga att dessa inte lär ge många träffar om de sätts upp på gågatan i centrum. Och inte ute vid vägarna där det normalt finns mer bilförare.
Mao, polisen skulle förmodligen jobba ännu effektivare om du just nyttjade rasprofilering. Migrationsverket/Polisen har nog långa listor på namn på de som fått avslag och man vet inte om de har lämnat landet. Eller vet att de stannat.
Syftnings-/Meningsbyggnadsfel av mig. ”Och inte ute vid vägarna …”. Det torde dock framgå vad jag egentligen menade 🙂
Huruvida det är ett kryphål eller ej är i mångt och mycket en värdering. Som f d polis själv upplever jag att det snarare varit en praxis att ”samordna insatser”, eller att använda en typ av åtgärd för att komma åt en annan. Man kanske gör tillsyn av arbetstidsbestämmelser på restauranger i egentligt syfte att komma åt svart arbetskraft etc.
Polisen har inte rätt att kontrollera papper utifrån folks utseende. Däremot har polisen rätt att kontrollera papper på alla man har en ”anledning anta” saknar rätt att uppehålla sig i riket som man påträffar i någon form av ”tjänstekontakt”, d v s allt från att ha frågat efter vägvisning till Slottet till att ha begått en förseelse, eller ha blivit stoppad i en blåskontroll.
”Anledning anta” är en oerhört låg grad av bevisning. Enbart utseendet räcker inte, däremot kan förstås kombinationer av utseende, klädsel och text på väskor/kassar m m vara små delmängder i en helhetsbedömning när det gäller att gissa sig fram till en ”anledning anta”. För att kunna styrka ”anledning anta” torde man dock alltid behöva prata med vederbörande, vilket jag förutsätter gjorts innan man avkräver pass, visering eller annat. (Det torde f ö också finnas en hel del ”rågblonda” människor med t ex rysk brytning som ”saknar rätt att vistas i riket”, varför utseendet knappast räcker i sig).
Att polisen har rätt att fråga – inte enbart utifrån utseende, men heller inte helt oberoende av utseende – tolkar jag utifrån gällande lag och praxis som ett faktum. Frågan är väl i sådant fall om Sveriges befolkning önskar att det är på det viset. Annars är det nog dags att ändra själva grundinstruktionen…
Tack för ett bra och utförligt svar. Svårt att veta vad som egentligen hänt när man ser det genom medias ögon, men det verkar rätt så klart att man tagit kontakt med folk och begärd id-handlingar även då de inte stoppats på grund av någon förseelse, och att det helt klart av vissa har uppfattats som att man stoppar alla bruna och kräver att de skall visa papper. Förmodligen finns det poliser vars beteende ger stöd för en sådan uppfattning. Förmodligen finns det poliser som tycker att REVA är som ett beställningsverk från Sd och gör helt andra bedömningar.
Svårt att inte hålla med om att det är dåligt av de som gett polisen uppdraget att inte stå för vad de gjort.
Det finns inget stöd i lag alls för att kontrollera folks papper endast baserat på utseende.
En vanlig kontroll går till på följande sätt:
Hej bilförare. Får jag titta på ditt körkort? Nähä du har ett utländskt körkort, helt ok men då måste jag titta på ditt pass också för att se så ditt körkort utan bild verkligen är du. Jaså du har ett va bra. Va fint, tack för hjälpen hej då hej då!
Eller, jaså här plankar man? Utsatt person: Huh? Detta måste jag rapportera dig för. Utsatt person: huh? Talar du svenska? Utsatt person: No svenska. You speak english? UP: No english. Polisen: Passport? No passprot, lämnar fram LMA kort. Polisen kontrollerar om han är efterlyst av MIG. Inte efterlyst av mig rapporteftergift på plankningen eller obot i handen och hej då hej då.
Däremot så kan det säkerligen bli missförstånd pga av att polisen ibland trott att någon plankat eller annat eller att personen som blir utsatt för kontrollen missar det där med att polisen kommer fram och säger hej hej fint väder! UP: Huh? Polisen: Nice weather! UP: Huh? Polisen tittar på honom och tycker att jaha ja, här är man på en specifik plats, med specifika kläder, verkar inte kunna svenska och verkar inte vara på väg någonstans och ser inte ut som en turist, och ser inte svensk ut (en faktor av väldigt många som krävs för att göra en kontroll, det räcker alltså inte bara på utseendet.) Polisen gör en inre utlänningskontroll.
Däremot det som diskuterats mycket.
Polisen går fram till en person säg att han heter Mohammed Svensson som bott i Sverige hela livet. Polisen säger hello sir can I see your passport plz!
Där begår polisen ett klart tjänstefel. Inget snack om saken.
Men jag tror att andelen sådana kontroller är ohyggligt överrepresenterade i media. Många av de rätta kontroller som utförs eller försök till uppbyggnad av sådana kontroller kan säkerligen misstolkas av den kontrollerade som blir kränkt som något annat än vad det är.
Jag tror att den sistnämnda modellen ”går fram till någon som ser utländsk ut och frågar efter pass” överhuvudtaget inte har hänt inom REVA-projektet. Jag förstår att debatten svallar hög, eftersom alla förstås fått den uppfattningen utifrån mediebeskrivningen.
Det kan förvisso inträffa att poliser baserat på utseende går fram till någon och ber dem legitimera sig. Det sker när man tror sig känna igen någon från en efterlysning eller signalement. Förfarandet kallas ”polisiering” enligt Polislagens 14§, och kan inte göras slumpvis – utan utifrån att man på något sätt och ”på riktigt” kan påminna sig om att den där personen där borta ”ser ut som…” eller ”motsvarar signalementet av…” någon som är efterlyst för brott.
Oftast har man fel när man genomför en sådan ”polisiering”. Just i dagarna tror nog alla som råkar ut för det att de just blivit utsatta för ett ”REVA-angrepp”. Det blir inte lättare av att människor med ”utländskt utseende” är överrepresenterade som efterlysta för brott. Fler människor med ”utländskt utseende” kommer som en följd därav att bli ”antastade” av poliser med näsvisa frågor. Det är knappast kul att råka ut för som oskyldig människa, och det är inte alltid poliserna som genomför åtgärden talar om vad de gör och varför, vilket inte stärker förtroendet för polisen.
man frestas att undra vad t ex Miljöpartiet egentligen tänkte när de röstade igenom detta i Riksdagen? opponerade dom sig mot REVA? var det en del av en större motion/proposition?
frågorna hopar sig, man undrar vilken journalist som kanske gräver i detta och ställer Miljöpartiet till svars.
Vilket förstås aldrig kommer att hända eftersom MP är journalisternas kelgrisar mycket pga att de har ett stöd på ca 40% bland journalistkåren.
Problemet med detta är att vissa upprörda gaphalsar och de många ”X mot rasism”-grupper som finns helt tar över det offentliga rummet i sådana här lägen. Jag är helt övertygad om att en majoritet av svenskarna inte vill att illegala invandrare skall tillåtas stanna i Sverige och åtnjuta diverse skattefinansierade förmåner som skola och sjukvård, utan att myndigheterna gör något särskilt för att hitta och utvisa dem. Det är ju inte den bild man får i media eller bland politiker. Enbart SD står öppet för denna linje och i och med det så blir hela frågan tabu för de moderater, folkpartister, sossar m.fl som håller med SD i sak men såklart inte kan gå ut och säga det, för då blir de omedelbart anklagade för att vara rasister osv. Debatten dör alltså innan den ens börjat eftersom ingen vågar stå upp för åsikten att vår invandring skall vara reglerad och regler skall följas. Det är ett sjukt land vi bor i!
Verkar vara ett svenskt fenomen detta att hacka på dem längst ner i näringskedjan. Jämför med all skit man fått som soldat för att man varit i Afghanistan istället för att kritisera Riksdag och Regering som skickat dit soldaterna.
Ibland känns det som man i den offentliga debatten bestämt sig för att leka ”upp-ochnedvända världen” i sin helhet, och alltid, alltid, alltid vill lägga ansvaret någon annanstans än där det egentligen hör hemma:
– Om riksdagen stiftar en impopulär lag, Migrationsverket och Migrationsdomstolen fattar beslut och begär handräckning, polismyndigheten genomför så är det den enskilde polisen på fältet som är rasist om han/hon gör som han/hon blir tillsagd.
– Om en polisman på fältet begår ett brott eller gör en uppenbar fel mot gällande lag, instruktion och regel så är det polisledningens, eller hela poliskårens fel. Eller möjligen den mytomspunna ”kårandans” – inte klant-polisens eget.
– Om en brottsling eller psykiskt sjuk gör något dumt så är det polisens fel. Antingen för att man ingrep, eller för att man inte ingrep, för att man gjorde det för tidigt eller sent eller på fel sätt. Brottslingen? Jamen, ”såna är ju som de är”, och kan lastas lika mycket för vad som hänt som en… ko, älg eller naturkatastrof, ungefär…
Hur vore det om Sveriges befolkning någon gång kunde bli myndiga, och få ansvara för sina egna handlingar…? Grundregeln tycks vara att man aldrig är ansvarig för sina egna handlingar – men alltid för alla andras.
Den här märkliga vilseledningsdebatten utan all logik är svårt magsårsframkallande och gör det faktiskt väldigt svårt att förhålla sig till det offentliga samhället.
Mycket bra skrivet! Väcker frågorna: hur länge har det varit så här och varför?
Låt mig ta ett exempel…(apropå kor, som du nämner)
Frankrike har ingen Djurskyddslag. man anser att djurägarna har intresse av att ta hand om sina djur då de har ett ekonomiskt värde…
Sverige har en mycket detaljerad djurskyddslag, då man måste styra detta från samhällets sida, då djuren har allt mindre ekonomiskt värde efter tiden…
Så… du har mycket att resonera om på denna blogg.
Detta är ett ypperligt exempel på detta.
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=7575089
2 pojkar som haft problem med droger och brottslighet bestämmer sig för att köra ifrån polisen, dom misslyckas och kör ihjäl sig.
Men allt är tydligen polisens fel om man pratar med folk?!
Var säkert polisen som sa åt dom att sticka…
Pingback: Missnöjet jäser hos Stockholmspolisen efter REVA-beslut - Fria Tider
Jag tror att största skulden har den där förbannade media! Dom jagar livet ur folk och hänger ut tills alla anpassar sig efter de sk ”journalisternas” åsikter.
Därför tror jag inte politiker och andra styrande ”vågar” genomföra fattade beslut. Dom hängs ut, avskedas, sätts under utredning osv, osv.
Det borde gå att göra ngt åt medias roll i det här, dom kör härskartekniker tills människor lyder.
Det borde vara straff på det. Dagens ”journalister” är inga personer som skall undantagas från lagar, tvärtom så borde VI skyddas från dem!
Belägg för ovanstående teori: AnnKristin Alvin, MP, som suttit i flera decennier hoppar av!
Hon tröttnade på invandrarnas krav och röt till, då brakade h-t loss. JAG ORKAR INTE MED FLER RUBRIKER! säger hon.
Det är ju länge sedan beslutet fattades. Att beslutet börjar verkställas först nu hänger troligen ihop med att SD passerat 10%. Någon har troligen gett order/uttryckt ett önskemål, om att visa lite handlingskraft.
När det nu tog hus i helvete i TV och kvällstidningar vågar denne någon givetvis inte ta något ansvar utan skulden läggs på polisen på gatan. Särskilt som denne någon troligen inte finns med på den officiella befälskedjan.
En tanke som dagligen slår mig sedan debatten började är bl.a. följande saker. Om vi nu har en lag beslutad av riksdag, som ställer upp kriterierna för uppehållstillstånd, varför verkar den vara helt okänd för de politiker som kritiserar metoderna för att verkställa lagakraftvunna beslut? Det verkar många gånger vara så att enskilda politiker rusar i väg och agerar helt i affekt i situationer som media rapporterar om. En god sak är att först kontrollera regelverket innan kritiken kommer farandes; speciellt när många politiker i dagens riksdag varit med om att besluta om den utlänningslag som vi nu har . De flesta politiska partier, med visst undantag för miljöpartiet, verkar vara hyggligt överens om att invandringen, mer eller mindre, ska vara reglerad. Det betyder idag att många kommer att få bifall på en ansökan om uppehållstillstånd, men även att vissa kommer att få avslag. Sedan 2006 har vi (genom ett röd/grönt initiativ) en ordning där migrationsdomstolar prövar ett ev. avslag från migrationsverket. Det betyder att uppehållstillståndsprocessen, genom domstolsförfarandet, ska få en mera rättssäker gång och ett tydligt slut. Den ordningen får helt enkelt inte vara en nyhet för en riksdagspolitiker! Om man, trots avslag i domstolsprocessen, vägrar att följa beslutet vad bör hända då? Ska man få ett uppehållstillstånd för att man obstruerar? Om så är fallet så blir den ändring, med migrationsdomstolar, som riksdagen beslutade om år 2006 helt onödig eftersom den då helt enkelt sätts ur spel.
Som det är idag kan en sökande få sin sak prövad av Migrationsverk, Migrationsdomstol och ibland även av Migrationsöverdomstol. Vid ett avslag i alla instanser så ombeds utlänningen att per frivillighet lämna Sverige. Fungerar inte det alt. att utlänningen går under jorden så lämnas ärendet över till polisen. Ska då polisen inte få söka dessa personer? Argument emot detta dvs. att polisen inte ska få söka dessa personer är att dessa personer (som efter avslag de facto vistas här utan tillstånd) inte har begått något brott. (Det är ett argument som t.o.m. även har yttrats av riksdagspolitiker.) Enligt Utlänningslagens 20 kap. 1 § är det dock belagt med straff om man vistas i landet utan tillstånd. Brottet heter olovlig vistelse i Sverige och är belagt med böter som straff. Argumentet att det då inte skulle vara brottsligt att uppehålla sig här utan tillstånd faller ju om vi läser lagen.
Jag respekterar de politiker (och personer) som står för en fri invandring. De personer och politiker som står för den linjen är ganska tydliga med att alla som anser sig vilja starta ett bättre liv i Sverige ska få göra det. Genom den idéläran skulle ju all inre utlänningskontroll vara helt onödig och således falla. Jag respekterar även de som anser att vi bör ha en mera restriktiv hållning i invandringspolitiken och således intensifiera den inre utlänningskontrollen. Men, jag tycker att det är fullkomligt klandervärt att vissa politiker ena stunden beslutar att vi ska ha en viss hållning (och t.o.m. lagstifta i frågan) för att när det blir upp till bevis för att stå för besluten vända kappan och skylla allt på polisens arbete.
Slutligen ställer jag mig följande fråga: Eftersom regeringens ambivalens verkar vara total, kan vi då i väntan på ett konkret stadgande i regeringsformen (om att lag ska lydas) själva besluta vilka lagar och domstolsbeslut vi vill följa?
Synnerligen klokt skrivet. Jag kan kan inte annat än applådera och instämma i varje ord.
Sverige har blivit en konstitutionell anarki!
Sett detta?
http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-dodsfalla-att-oppna-bron
Ja. Om jag var försvarsadvokat skulle jag hävda att reglerna beträffande ”fast hinder” i FAP 104-1 avser när man placerar hinder som normalt sett inte finns i trafikbilden där. T ex att man kör ut en långtradare tvärs över en motorväg. Men det finns en möjlighet att man lyckas åtala och få polisbefälet dömd för någon form av tjänstefel. Om man får det tycker jag polisen bör skriva om FAP. Därför att:
Det torde vara bilförarens ansvar att hantera allt som normalt sett kan anses ingå i trafikbilden. Som t ex en sedan länge känd bro, järnvägsövergång, rondell eller kajkant.
Om polisen s a s skapar fasta hinder där de normalt sett inte finns är det fullt normalt att tolka FAP strikt. Det torde endast vara möjligt att använda i undantagsfall, mot särskilt farlig brottslingar och då med iakttagande av rigorösa skyltningar och varningssignaler. Det är självklart att polisen har ett stort ansvar om man t ex ställer polisbilar eller en långtradare över en motorväg.
Men här handlar det om en s a s ”normal trafiksituation”, med åtskilliga tydliga varningssignaler. Ansvaret för att ta hänsyn till det anser jag helt borde ligga på föraren. Annars blir det lite projicering, som när chockade trafikanter som kört av vägen hörts yttra ”men hur kan de lägga en kurva just här”.
Men juridik är som sagt en bedömningssport. Det här fallet är dock inte lika solklart som om man använt vad FAP 104-1 normalt sett definierar som ”fast hinder”.
Det lustiga är att det är polisen själv som skriver FAP och bestämmer vad ”bra omdöme” är när det gäller att stoppa fordon. Om det kan man tycka mycket, men med det i minnet är det märkligt att polisen bakbiner sig själva så mycket som man faktiskt gör i FAP 104-1.
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/barn-ska-inte-isoleras
Jag tycker spontant att det låter som om miljön för intagna på häkten skulle kunna förbättras avsevärt, oavsett ålder. För vad händer om man måste sy in en 80-åring med KOL, misskött diabetes och tendens att bli förvirrad?
Pingback: Om den plötsligt intressanta integriteten | Morgonsur
Pingback: Om varför Sverige saknade tiggare när du växte upp | Morgonsur
Pingback: Söndagskrönika: Mellan pest och kolera « Snaphanen
Pingback: Om professionellt, personligt och privat | Morgonsur
Pingback: Om Flyktingkatastrofen III (V): Juridiken | Morgonsur