Om ett nödvärnsfall i Rättvik III (III)

– Fortsättning från detta inlägg –

I princip har gårdsägaren i Rättviksfallet begått ett brott som ger böter eller max 6 månaders fängelse när han i förebyggande syfte använder sitt vapen för skyddsändamål – ett syfte jaktlicensen inte omfattar.

Att han tar med vapnet in i situationen skapar dock i sig en livshotande nivå på allt som följer. Hovrätten anser att den som för in ett vapen i ekvationen också måste ha tänkt sig hur man agerar om det inte räcker att hota med vapnet – vilket i sig är en rimlig slutsats i just det fall som är för handen. 

Något som ligger gårdsägaren till last i sammanhanget, och som inte framkommit i media är nämligen att han inte blev helt överrumplad av att grannen kom åkande på sin motorcykel – vilket möjligen hade kunnat påverka utfallet i domen. Gårdsägaren och hans inneboende var väl medvetna om att den labile grannen kunde dyka upp i hemmet och hade av allt att döma också resonerat kring vad de skulle ta sig för om så skedde. Följande stycken ur domen ska därför läsas mot den bakgrunden:

Han har inte under något skede av konflikten tagit kontakt med polis eller någon annan som har kunnat hjälpa honom, han har inte låst in sig eller flytt eller försökt dra nytta av att han och [Vittnet] var två mot en. När han sedan har kommit upp ur källaren med det laddade vapnet och mött [Angriparen] har han inte hotat med lyft vapen, skjutit varningsskott eller på annat sätt tillsett att undvika närkontakt, trots det övertag som vapnet gav honom.

Han måste ha varit medveten om risken for att [Grannen] på något sätt skulle agera for att freda sig när han sedan på nära avstånd höjde vapnet mot denne. [Gårdsägaren] har även berättat att [Grannen] höll upp sina händer som i en kampsportsposition. I det skedet måste det ha stått klart för [Gårdsägaren] att [Grannen] var obeväpnad eller åtminstone inte höll någon kniv i händerna.

(Ur hovrättens dom)

För att komplicera saken är själva skottet ett vådaskott, som går av när grannen försöker ta av gårdsägaren geväret. Gårdsägaren har – till skillnad från vad en polis hade gjort i sammanhanget – inte säkrat vapnet, och har heller inte hållit fingrarna borta från avtryckaren. 

Det bedöms av hovrätten som oaktsamt, och även en polis i tjänst – som man i mitt tycke kan ställa högre krav på än en privatperson under angrepp i sitt eget hem – hade sannolikt lastats för den oaktsamheten. 

Som en god etikövning bör dock varje debattör bege sig ut på samma hypotetiska skuldbeläggande resonemangs-exkursion – som hovrätten ägnar gårdsägaren – kring vad den labile grannen borde ha gjort och inte. Det finns nämligen åtskilliga val vederbörande kunnat göra både före och under händelserna på gården för att situationen aldrig ens skulle uppstå.

Hela situationen är en fruktansvärt obehaglig sådan som gårdsägaren inte har valt eller orsakat. Det är en situation vars skeende hela tiden styrs av grannen – inte gårdsägaren. Grannen hade inte behövt komma dit överhuvudtaget, han hade inte behövt gå in, han hade inte behövt hota, han hade inte behövt rycka åt sig geväret – och han hade i varje givet ögonblick fram till skottet small kunnat lösa hela situationen genom att helt enkelt upphöra med sin brottslighet, vända på klacken och gå därifrån. 

Det hade inte kostat honom någonting, och hade varit helt riskfritt.

Det valet hade aldrig gårdsägaren – som dessutom befann sig i sitt eget hem. Att den labile mannen är den som sätter gårdsägaren i en situation där han enbart har att sortera mellan usla eller ännu sämre alternativ torde utgöra en icke oväsentlig förmildrande omständighet.

Så här långt finns trots allt utrymme att finna argument både för att fria och fälla gårdsägaren för dennes oaktsamhet. Och nu kommer vi till den springande punkten jag anser är mest anmärkningsvärd i hovrättens dom; själva grunden för att bedöma brottet som grovt vållande till annans död istället för ett brott av normalgraden.

För att landa i brottsrubriceringen ”grovt” hänvisar såväl tingsrätt som hovrätt till förarbeten i form av Prop 2009/10:147, Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m.

Vad hovrätten hänvisar till är denna mening, som i olika versioner sedan ett par decennier tillbaka ingår i en mängd styrande statliga dokument som ett typfall för vad som ska bedömas utgöra det ”medvetna risktagande av allvarligt slag” som gör brottet till just ett grovt vållande till annans död:

Ett ytterligare exempel är att någon siktat på annan med livsfarligt vapen och vapnet råkat gå av.

Ur Prop 2009/10:147 s 24

Jag tycker man borde utgå från en helt annan proposition än den som behandlar en skärpning av straffet för ett konstaterat grovt vållande, Man borde istället utgå från den proposition som ursprungligen fastställer själva gränsdragningen för vad som ska anses utgöra grovt brott och inte.

Alltså den proposition som fastställde typfallet, som meningen i Prop 2009/10:147 hämtats ifrån, och som innehåller ett mer utvecklat resonemnag kring typfallet i fråga – Prop 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m:

Ett sådant risktagande kan exempelvis anses föreligga om en gärningsman siktar mot någon med ett skarpladdat vapen och vapnet därvid går av

(Ur Prop 2000/01:85 s 48, samt i liknande lydelse ett flertal sedan dess följande propositioner, departementsskrivelser, betänkanden o s v beträffande grovt vållande till annans död)

När man läser de ursprungliga och mer utvecklade resonemangen kring typfallet i den tidigare propositionen – som just avhandlar frågan när ett vållande ska betraktas som ”grovt” – kan man sluta sig till att just detta typfall avser ett läge där det helt och hållet saknas några som helst ens avlägset legitima skäl att rikta ett vapen mot någon.

I den proposition där gränsen för det grova brottet – inte det skärpta straffet för det fastslogs finns nämligen en avgörande brasklapp som föregår typfallen (Propositionen innehåller flera):

Detta gäller givetvis under förutsättning att förmildrande omständigheter kring gärningen inte har förelegat.

Ur Prop 2000/01:85, s 46

Det är som sagt en inte allt för långsökt slutsats att det förelegat förmildrande omständigheter i en situation där det även enligt hovrättens egen dom anses råda en ”omfattande nödvärnsrätt”.

Det förs i ”ursprungs-propositionen” även följande resonemang kring huruvida just brottet vållande till annans död ska anses som grovt eller inte:

Hänsyn måste därvid tas även till sådana omständigheter som har betydelse för brottsrubriceringen, t.ex. att brottet begåtts under provokation eller i självförsvar.

Ur Prop 2000/01:85, s 45

Jag kan efter att ha läst domen konstatera att fallet när man läser det innehåller en hel del för gårdsägaren försvårande omständigheter, och att såväl tingsrätt som hovrätt kunnat hitta starka argument för att såväl fria som fälla gårdsägaren.

Men om man nu väljer att fälla hade det varit rimligt att välja normalgraden av ”vållande till annans död” – med ett straff betydligt mildare än 18 månaders fängelse.

Ett så långt straff för detta (eventuella) brott är orimligt hårt, och mycket tyder på att domen rentav kan ha fel brottsrubricering.

Jag tror och hoppas även Högsta domstolen anser att ovanstående utgör skäl att pröva detta ärende…

 –     –     –

Lite blandad fördjupningsläsning i frågan:

Brottsbalk (1962:700)

Vapenlag (1996:67)

Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. Prop 2009/10:147

Förberedelse till brott m.m. Prop 2000/01:85

Skärpt straff för vållande till annans död, Ds 2007:31

Om ett nödvärnsfall i Rättvik II (III)

– Fortsättning från detta inlägg –

Nödvärnsfallet i Rättvik sätter fingret på en viktig principiell juridisk frågeställning: Vilken rätt har en privatperson att i sitt eget hem beväpna sig ”i förebyggande syfte”, inför en okänd situation som kan sluta hur som helst?

Det torde vara ställt utom allt rimligt tvivel att envar i sitt eget hem äger rätt att när man så önskar bära runt på t ex en kratta, en kökskniv, ett stolsben, en batong, en yxa eller en brandsläckare.

Det torde också vara ställt utom allt rimligt tvivel att envar också normalt sett äger rätt att hantera sina egna ägandes skjutvapen i sitt eget hem, på snart sagt vilket sätt som helst som ryms inom Vapenlagen och ändamålen i vederbörandes vapenlicens.

Hovrättens dom fastslår dock att det inte är självklart att man har rätt att bära omkring på vad som helst i sitt eget hem om det uttalade syftet är att använda det man bär på i sitt hem som ett vapen för att skydda sig. Åtminstone inte utan att först försöka fly och tillkalla hjälp om/när en hotfull situation uppstår.

Att beväpna sig med en kratta eller ett bollträ är inget brott i sig, men att använda just sitt jaktvapen ”i förebyggande syfte” inför besök av okända asfaltläggare, potentiella äldrerånare eller andra man helt enkelt av någon anledning inte litar på är sedan en tid tillbaka ett lindrigt brott mot Vapenlagen (med samma straffskala som snatteri).  

Vapenlag (1996:67) 9 kap 2 §: ”Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,

Det torde vara ställt utom allt rimligt tvivel att nödvärnsrätten i en livshotande situation kan ge envar rätt att bruka ett skjutvapen i nödvärn. Detta var bevisligen enligt hovrättens dom inte en sådan. Den principiella frågan är då var gränsen går för när det inte är ”uppenbart oförsvarligt” att beväpna sig – och vad det egentligen är rimligt att en privatperson i sitt hem beväpnar sig med om vederbörande förväntar sig mötas av en kniv.

Jag skulle hävda att det vid den tidpunkt när gårdsägaren hämtade geväret var rimligt att anta att situationen skulle kunna utvecklas till en livshotande sådan. Och att gårdsägarens val att hämta vapnet höjde insatserna så att den blev livshotande i samma ögonblick det laddade geväret fördes in i ekvationen.

Gårdsägaren hade kunnat låsa in sig och ringa polisen. Förvisso. Nu valde han istället ett annat alternativ. Detta andra alternativ har fastslagits vara ”uppenbart oförsvarligt” av hovrätten – trots att det under samma förutsättningar sannolikt hade ansetts både proportionerligt och försvarligt av en polis i tjänst att beväpna sig med ett skjutvapen för att konfrontera mannen.

En polis möter normalt sett aldrig en situation där en kniv kan antas dyka upp utan skjutvapen.

Dock: Till skillnad från en polis, som snabbt kan dra sin pistol ur hölstret ”i förebyggande syfte” och sätta tillbaka den i hölstret om den är i vägen – när ett stort laddat gevär väl finns på platsen och fyller gårdsägarens båda händer går det inte att tänka bort – eller hölstra intill kroppen så att man har full kontroll över vapnet.

Om gårdsägaren lägger ifrån sig sitt laddade gevär så att den labile grannen får tag på det, eller, än värre, om grannen som i det här fallet försöker ta av honom geväret, ja, då har situationen verkigen gått honom ur händerna på ett sätt som rimligen inte kan sluta annat än illa.

Om man för in ett skjutvapen i ekvationen har man ställt allt på sin spets. Och vad har man tänkt sig göra om den instörtande labile mannen inte backar för vapnet som man antagit?

”Tänkte inte på det…”

Borde gårdsägaren ha tänkt på det? Ja, det borde han kanske ha gjort.

Gårdsägaren har onekligen målat in sig i ett hörn när han hämtade geväret. Det är fullt rimligt att tycka att han agerat onödigt, omdömeslöst och dumt – men är det verkligen ”uppenbart oförsvarligt” att i sitt eget hem bete sig på exakt det sätt som fram till den missade säkringsspärren hade ansetts både proportionerligt och försvarligt av en polis i tjänst?

Återigen: Kanske, eftersom han själv eskalerat situationen på ett sätt han med facit i hand inte var kapabel att hantera fullt ut. Men är hans försök att ”agera polis” verkligen så ”uppenbart oförsvarligt” att det är rimligt med ett och ett halvt års fängelse för tilltaget?

Jag återkommer i nästa inägg till varför det – även juridiskt sett – inte är det.

 –     –     –

 – Fortsättning följer i detta inlägg –

Om ett nödvärnsfall i Rättvik I (III)

Jag har liksom många andra följt debatten om den gårdsägare i Rättvik som dömts till 18 månaders fängelse för att ha vådaskjutit en aggressiv granne.

Jag har tack vare åklagaren @Ridefixer på Twitter fått tillgång till att läsa Svea hovrätts dom (Mål nr B 3703-19). Jag misstänkte att det liksom i det gamla nödvärnsfallet med den s k ”Nås-hjälten” som jag analyserade för drygt tio år sedan fanns mer att läsa som skulle förklara varför domen blivit som den blivit.

Det gjorde det förvisso, men inte så mycket mer kött på benen att det i mitt tycke förklarar det hårda straffet. Svea hovrätts dom är märkligt skriven och innehåller en hel del kontroversiella resonemang jag tänker återkomma om i senare inlägg. Men förutom vissa kontroversiella juridiska vägval i domen finns en viktig principiell diskussion som behöver föras utifrån den – och jag hoppas därför Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd.

Den principiella diskussionen är huruvida man i sitt eget hem överhuvudtaget har rätt att beväpna sig ”i förebyggande syfte” inför en potentiellt hotfull situation. Samt om man – vilket domen nu fastslagit – först är skyldig att vidta försvarliga åtgärder för att i ett senare skede kunna hävda ej uppenbart oförsvarligt nödvärnsvåld, vilket i mitt tycke är en märklig juridisk skvader.

Svea hovrätts dom innehåller en hel del för mig nya resonemang och krav på en vanlig medborgare i vederbörandes hem, som närmast kan jämföras med nödvärnsrättens ”hade du kort kjol”-frågor. Vissa av de krav man kan utläsa ställts på en privatperson i hans eget hem som är rentav högre än dem man ställer på en polis i tjänst. Därtill kryddar man domen med spekulationer om en mängd ”lämplig” våldsanvändning rätten anser gårdsägaren hade bort vidta som jag undrar varför man ens inkluderat i domen.

Men, men. Det återkommer jag till i senare inlägg. Nu tar vi ärendet från början:

Den man som sköts ihjäl var psykiskt labil, och hade av allt att döma misshandlat och hotat gårdsägarens inneboende med kniv tidigare under dagen. Gårdsägaren och hans inneboende satt på verandan när mannen kom åkande mot villan på sin motorcykel. Gårdsägaren bestämmer sig för att ”i förebyggande syfte” hämta sitt jaktgevär och ladda det.

Alla poliser vet att labila personer är det svåraste man hkan ställas inför. Man vet i princip aldrig om de ska be om ursäkt och ge en kram – eller om de plötsligt tänker hugga ihjäl en med kniv.

Det är precis en sådan människa, och en sådan situation domen beskriver när mannen som senare avled kommer åkande uppför uppfarten på sin motorcykel. Såvitt jag kunnat utläsa av domen vet ingen i det tidiga skedet vilket uppsåt mannen har, även om det är rimligt att anta att det kan bli hotfullt eller våldsamt. Men ingen vet, och han kan bete sig hur som helst i spannet mellan att be om ursäkt för tidigare beteende till att hoppa av motorcykeln och rusa fram med en kniv för att mörda någon.

Både tingsrätt och hovrätt ställer kravet att båda som befann sig på uteplatsen i det läget skulle ha sprungit inomhus, låst dörren och ringt polis. Trots att ingen vet vad mannen vill kan man dock utläsa av domen att såväl tingsrätt som hovrätt anser att en nödvärnssituation uppstår redan när mannen kommer åkande på motorcykeln.

Vad som gör mig fundersam när det gäller hovrättens bedömning är följande:  hur kan man i domen a) fastslå att nödvärn gäller för att i samma nödvärnssituation b) ställa krav på att mannen ska agera försvarligt genom att räkna upp ett antal lämpliga åtgärder han hade bort vidta.

Vad som borde prövas och beskrivas i domen i en nödvärnssituation är inte vilka ej vidtagna åtgärder som hade varit försvarliga om gårdsägaren vidtagit dem, utan vilka av hans faktiska gärningar som varit uppenbart oförsvarliga – vilket är straffrihetsgränsen handlingar begångna i nödvärn.

Den enda slutsats man kan dra av domen är således att det är just valet att beväpna sig istället för att låsa dörren och ringa polisen som i slutändan är det vägval som utgör det ”uppenbart oförsvarliga” i händelsekedjan. Jag kommer i senare inlägg att återkomma till varför det är oväsentligt huruvida gårdsägaren beväpnat sig ”i förebyggande syfte” med just ett skjutvapen istället för något annat potentiellt livsfarligt verktyg.

Följden av hovrättens dom blir att man fastslår en linje som hårdraget innebär att allt annat än att springa och gömma sig för potentiellt livsfarliga inkräktare som dyker upp utanför eller i ens hem är uppenbart oförsvarligt.

Det är en fullständigt orimlig linje.

 –     –     –

 – Fortsättning följer i detta inlägg. –

Om corona som utlösande faktor

En liten debatt har börjat spira huruvida coronakrisen är politikens eller marknadens kris. Är det längre någon skillnad, undrar jag? Personligen tror jag debatten snuddar vid något – att coronakrisens allvarlighet egentligen inte handlar om en smittsam sjukdom överhuvudtaget – men att den inte gräver tillräckligt djupt. 

Även om coronaviruset skulle visa sig vara en i historiskt perspektiv relativt ”mild” pandemi med låg dödlighet är den sannolikt den ekonomiskt mest dödliga sådana vi sett.

Min gissning varför det är så är följande: Sedan kalla krigets slut har vi i västvärlden drabbats av högmod och glömt hur bräckligt ett samhälle faktiskt är. Vi har byggt ett samhälle vars komplexitet gett ett falskt intryck av robusthet – men som är närmast omöjligt att överblicka, och därmed att styra. Fallhöjden har blivit större än vi insett samtidigt som vi har fått hybris som samhälle, och trott oss mer intelligenta, framgångsrika och osårbara än vi de facto varit. 

Politik och finansmarknad har alltid suttit i samma båt, men de har numera växt ihop så till den milda grad att de kan betraktas som ett och samma system. Det syns inte minst på hur det i hela västvärlden tycks naturligt att utan vidare skolning snabbt yrkesväxla mellan politiska partiers toppgarnityr, myndighetschefsroller och storbankers och -företags styrelser, ledningsgrupper och toppkonsultteam.

Som jag ser det har vi fått ett ryggkliande kotteri, ett frälse av ekonomisk-politiska makthavare som bekvämt glider omkring tillsammans, orörbara i en slags ekonomisk/politisk zeppelinare högt ovanför oss undersåtar. Man har sedan länge kastat alla de så nödvändiga skarpa rågångarna mellan politik, offentligt tjänstemannaskap och företag/finansmarknad över bord. I zeppelinaren har man tillsammans skapat en komplex apparat där alla är kompis med alla, och alla är chef – utan att någon, någonstans, någonsin tycks bära något ansvar.

Apparaten har gjort sig bekvämt immun mot att någon i zeppelinaren ens ska behöva bära några större konsekvenser av aldrig så bristande ansvarstagande. Det tycks alltid finnas en olycklig omständighet att skylla på, en lägre tjänsteman att offra där nere på marken, en ansvarsfrihet, en straffrihet, en fallskärm, eller ett nytt jobb som väntar hos någon av kompisarna när dammet lagt sig.

Och i avsaknaden av den laddning och friktion en sund maktdelning hade inneburit har apparaten överskattat sin egen kollektiva lojalitet, enighet, makt och förmåga.

Dels har man överskattat styrkan i den globala ekonomi som i praktiken bara är ett kassaflöde – pengar in här och nu, alla pengar lika snabbt ut, gärna till något för zeppelinarfrälset självförverkligande kostsamt projekt. Tillgångarna, ‘rikedomen’ man slösat ligger helt och hållet i försäkranden, förväntningar, tro och hopp om allt större framtida betalningsströmmar från konsumenter och skattebetalare.

När de uteblir, vilket kan ske över en natt vid en plötslig kris som nu, så ‘poff’ – är man plötsligt inte ‘rik’ längre.

Man har också överskattat  styrkan, lojaliteten och förmågan inom det offentlig-privata maktkomplexet av ‘kompisar’ i zeppelinaren. Så trevligt som man har tillsammans, så goda vänner som man är, och så korta kontaktvägar man har mellan varandra kan det ju rimligtvis inte finnas någonting som skulle kunna drabba västvärlden som man inte snabbt torde kunna lösa tillsammans – med några snabba telefonsamtal inom kompiskretsen.

Men det krävdes bara ett mikroskopiskt virus för att påvisa att den skenbart sammanhållna globala elitklass som överbrygger såväl offentlig-privata, parti- som nationsgränser när allt kom omkring inte kunde uppbåda den lojalitet, samordning, snabbhet , handlingskraft eller trovärdighet som hade krävts. 

Och då går det som det går.

Just när vi övertygat oss själva om att vår hyperkomplexa globala samhällskonstruktion här i ‘historiens slut‘ blivit så robust och självbärande att den kunde klara allt kom ett litet virus och bevisade att det var precis tvärtom. På ytan såg systemet stort och starkt ut, men vid minsta påfrestning visade det sig bräckligare än någonsin.

Och det visade sig att vi minsann fortfarande befinner oss ungefär lika mycket i historiens mitt som alla andra människor som hittills levat på jorden.

Jag kanske är överkänslig, men det har länge känts som om världen gått på övervarv, och att det bara var en tidsfråga innan den skulle skära ihop av sig själv i politiska eller ekonomiska självsvängningar – eller av någon oväntad kris som behagade uppenbara sig. Finanskrisen 2008 lyckades vi ducka vi genom att blunda och gasa oss ur uppförsbacken. Det verkade gå så bra att vi fortsatte på full gas med minusränta i högkonjunktur även i den långa utförsbacke som rått sedan dess.

Men, tyvärr; just som vi i full fart lättade över krönet vid årsskiftet 2020 tog visst vägen slut. Hoppsan.

Här är vi nu. Om något förvånar det mig att det höll så länge. Låt mig gissa att det inte kommr att visa sig lika lätt att komma ur krisen med hjälp av ‘mer av samma’ denna gång.

Med det sagt: Lugn. Världen går inte under nu heller. Det kommer – som alltid här ‘mitt i historien’ – att ordna sig alldeles utmärkt i slutändan. Men oförmågan att hantera coronaviruset såväl mentalt som praktiskt är ett solklart tecken på en ohållbar samhällskonstruktion som har överlevt sig själv. Nu måste alla göra sitt, och vi ska göra som vi blir tillsagda tills krisen värkt ut. Men när vi väl når bottenkänning efter denna kris någon gång framöver är det dags att börja fundera på hur samhällssystemet bör korrigeras, omformas eller rentav återuppbyggas på nytt.

Min förhoppning är att det går att skapa en bättre maktdelning, så vi små människor ska slippa alla dessa tvära kast där vi, vår privatekonomi och vår framtid reduceras till maktapparatens spelpjäser – för de stora finansdrakarnas spekulationsvinster, eller de politiska pålägsskalvarnas ideologistyrda experimenterande med våra liv och värderingar.

Ja, hoppas kan man ju. Eller så fortsätter vi väl som vanligt, vilket väl är den mest sannolika utvecklingen.

Men personligen hoppas jag att vi ska ta chansen att göra om, göra nytt, om så bara i det lilla. Göra oss till fria, oberoende och starka människor som tillsammans bygger oss en rimlig och respektfull framtid, utan att be överheten om lov att få fortsätta ledas genom livet – uppstyrda i detalj – som en maktlös, skuldsatt och lydig flock av folk.

Hoppas kan man ju, som sagt…

 –     –     –

 

Om att inte stoppa corona

Inför en potentiell fara ingen vet någonting om brukar vår mänskliga ryggmärgsreflex vara att försöka hålla den borta. Med alla medel. Frysa allt, vinna tid, och försöka få mer fakta och kunskap.

I det läge åtminstone västvärlden satt sig i idag, där man efter kalla krigets slut dragit ner ordentligt på samhällsberedskapen, har det inte låtit sig göras, hur mycket man än må fantisera om det i efterhand. De nya tiderna har haft många uppsidor vi alla njutit av, som billiga resor, öppna gränser, krympta försvarssatsningar, färre pliktlagar och mjukare ordningshållning.

Baksidan av den öppnare, fredligare världen är att hela västvärlden – trots mer kunskap, och fler kompetenta myndigheter och medarbetare än någonsin – självmant har satt sig i ett läge där resurser och förmåga att sätta denna kompetens i arbete i form av konkreta och verksamma åtgärder i verkligheten är häpnadsväckande låg. 

Det finns med det i bakhuvudet ingen regering, oavsett partifärg, som hade vågat eller ens kunnat göra vad som egentligen behövts när de första coronafallen kom till Sverige. Verktygen man i så fall hade behövt fanns inte där. De var avskaffade i ”bred politisk enighet över blocken” – vilket jag elakt brukar hävda är direkt översättbart till utan närmare eftertanke.

Det fanns inga extrateam att kalla in för att ta tempen på ankommande flygpassagerare. Det fanns inte ens personal att ”stänga gränserna” – hur gör man förresten det, rent praktiskt? Det fanns inga lager av munskydd och termometrar, och inga beredskapspoliser kvar att kalla in. Det fanns heller inga nödvändiga regelverk på plats. Det fanns inga mängder av test-kit, och inga horder av snabbt inkallningsbara sjukvårdskunniga som kunnat bemanna drive in-tester eller kartlagt smittvägar hos tusentalet människor ute i samhället.

Det tycks knappt ha funnits planer för något av ovanstående.

Skyll nu inte bara på politikerna för detta – det synes mig ha funnits ett synnerligen stort stöd för att inte slösa pengar på sånt som ändå aldrig kommer till användning, även hos gemene man i den svenska befolkningen.

Och om allt funnits på plats hade som sagt ingen enda regering – oavsett partifärg – i hela västvärlden vågat använda sig av dem förrän det varit för sent. Efter senaste dagarnas debatt om huruvida boten är värre än soten förstår ni varför.

 –     –     –

Om hysteri och panik

Just nu svallar debatten hög i Sverige huruvida hysterin och paniken kring coronaviruset kommer att ge större negativa effekter för samhället än sjukdomen själv. Svaret är antagligen ja. Och det oavsett vad svenska myndigheter gjort eller inte – tidigare, just nu, eller i framtiden.

Min första reflektion är att vad vi ser just nu är långt ifrån hysteri och panik – ännu. Jag har sett samhällen drabbas av sådant i Bosnien 1993, och där befinner sig tack och lov inte någon del av Sverige – oavsett hur många toarullar som hamstras, eller hur tomt det må vara på favoritkrogen. Tro mig, ni kommer definitivt att märka om riktig panik drabbar ert närområde. Och det är ingen trevlig upplevelse.

Vad vi också bör ha i minnet är att debatten idag egentligen utgår från smittoläget för någon eller ett par veckor sedan. De som hamnar under intensivvård idag smittades för knske tio dagar sedan, medan de värst drabbade av de som smittats under dagen idag lär behöva intensivvård först om ett par veckor. Om, eller när, det blir överfullt på landets intensivvårdsavdelningar lär det påverka både fokus och intensitet på debatten.

Det enda vi vet säkert idag är att ingen vet tillräckligt – om någonting.

Sociala medier översvämmas av viss rapportering som lugnar, och annan som skrämmer upp. Ingen vet just nu var detta kommer att landa, annat än att det hela kommer att bli en svår påfrestning för hela västvärlden. De som vet minst är vi som sitter hemma och försöker bilda oss en aldrig så källkritisk uppfattning av ett läge där inte ens beslutande expertmyndigheter har de verktyg eller de fakta de skulle behöva. 

Vissa tycker vi borde strunta i smittan och köra på som vanligt. Andra att vi bör frysa allt. De båda ytterlägena är inte särskilt kompatibla, och båda sidor har gott om relevanta argument. Gott så. Stöt och blöt. Dela information. Argumentera. Debattera – men försök hålla ett resonerande, respektfullt tonläge utan påhopp eller påståenden om varandras hederlighet eller intellektuella kapacitet. Tillskriv inte varandra åsikter eller känslor.

Var heller inte oroliga för trollkonton och påverkan utifrån, för i en öppen och transparent debatt har de föga att hämta. Var heller inte så tvärsäker att just din linje, om än aldrig så logisk, är bäst här och nu – för det är antagligen just nu alldeles för sent, eller alldeles för tidigt för att ens den mest kompetente superexpert ska veta säkert. 

Jag ber er därför, spar på aggressiviteten, så vi inte bygger upp en oemotståndlig grundstämning för den där hysterin och paniken ingen av oss vill se. Lägg ingen grund för den upphetsade, polariserade stämning där allt börjar krackelera, och de där trollkontona i värsta fall får makt att bli droppen som får bägaren att rinna över. För då blir det snabbt otrevligt på riktigt. Alldeles oavsett virusets faktiska härjningar eller inte.

En tänligen säker prognos kan vi fastslå redan nu: Även om vi i fantasin skulle kunna plocka bort coronaviruset ur ekvationen kommer krisen defintivt att drabba oss ekonomiskt. Hårt. Få inser nog riktigt hur hårt. Men när halva jordklotet tvärnitat är det aldrig smärtfritt att varva upp igen. Och det är redan för sent att hoppas på en snabb, smidig återgång till ”business as usual”.

Oavsett vad vi må tycka om de bud och direktiv som råder är det ett ansvar varje människa har att sätta sig in i dem och göra sitt bästa för att upprätthålla dem. Och det är precis nu det är som svårast att upprätthålla självdisciplinen –  när det gått ett tag, andra börjar slarva omkring oss, och vi inte heller kan se några som helst negativa konsekvenser av att vi kanske slarvar lite med handtvätten och hälsar på mormor lite snabbt. Smittan syns inte här och nu, och återkopplingen på hur vi skött vår handtvätt och sociala distansiering är bedrägligt fördröjd i minst fem dagar. Den är indirekt och den är osäker.

Men den är verklig, den kommer – och för några få av dina medmänniskor utgör den skillnaden mellan liv och död.

Därför – håll disciplinen! Det är lättare att släppa ut lite mer gas ur ballongen om man höll för hårt än att stoppa tillbaka den in igen om man höll för löst.

Om du ska avvika från myndigheternas råd och direktiv – avvik åt det snävare hållet – aldrig åt det mer släpphänta.

Och du – ta det lugnt. Man kan inte göra mer än så gott man kan, hålla i hatten, le, och ta dagen som den kommer. 

 –     –     –

Om en återuppväckt blogg

Det var länge sedan jag skrev något här. Det har har sina orsaker. Jag har alltid varit ”tjänstemannafanatiker” så tillvida att jag alltid tyckt att man som offentlig tjänsteman ska hålla sig strikt neutral, opartisk och icke-politisk. Oerhört strikt.

Med den inställningen gjorde det jobb jag hade under många år det med tiden allt mer omöjligt att vare sig tycka eller skriva något alls.  Jag ville inte offentligt  uttrycka något som kunde tolkas som att jag tog politisk ställning för eller emot något.

Det var då. Så är det inte längre. Sedan oktober förra året arbetar jag privat, och kan ta ut svängarna mer. Jag är ointresserad av partipolitik, men tänker tillåta mig att tycka offentligt på ett sätt jag inte gjort på flera år.

Jag vill betona att mina arbetsgivare aldrig någonsin haft någon synpunkt på om, när eller hur jag bloggat, eller om vad – men jag har alltid ställt kravet å mig själv att som offentlig tjänsteman inte tycka för mycket om sådant jag arbetade med. Vilket med åren till slut tangerade så många sakområden att det blev svårt att säga något alls. Så jag tystnade.

Nå. Nu kan jag tillåta mig att tycka igen. Det känns därför som det är dags att återuppväcka upp denna blogg. Det känns särskilt sktuellt i de turbulenta tider vi nu alla står inför.

Jag tänker tycka. Tänka. Skriva. Och som jag har längtat.

Nu kör vi.

 –     –     –

 

Om ett sorgligt jubileum

Stupni Do från ”Ragnaröks” tunga kulspruta – när vi tagit oss in, först den 26 oktober

Idag är det exakt 25 år sedan massakern i Stupni Do inträffade – den 23 oktober 1993.

39 oskyldiga människor – däribland flera barn – mördades i ett vansinnesdåd, utfört av ett bosnienkroatiskt rövarband under befäl av Ivica Rajic.

Den 23 oktober 1993 var en kaotisk dag på många sätt. På grund av byråkratiskt obstruerande från den serbiska sidan hade den nordiska bataljonen Nordbat 2 knappt börjat få in personal över gränsen till Bosnien. Men ett par av åttonde pansarskyttekompaniets plutoner – med tilltänkt hemmabas i Vares – hade de senaste två dagarna lyckats ta sig förbi gränsvakten ”King of the Bridge” för att sätta högsta fart mot Vares och ramla rakt in i ett fullt krig som bara ett par dagar tidigare brutit ut mellan bosnienkroatiska HVO och bosniakiska BiH.

De körde direkt ut i fält, utan att ens hinna in och vända på den camp – ett gammalt sågverk – som var tilltänkt som deras hem det kommande halvåret.

I den lilla gruvstaden Vares brann det och sköts överallt den 23 oktober 1993. De fåtaliga nordiska FN-soldaterna försökte bilda sig en uppfattning om vad som pågick, och ingripa mot plundringar och övergrepp där det var möjligt. Flera ur den handfull svenska enheter som funnits på plats sedan ett par, tre veckor hade sedan ett par dagar tillbaka utsatts för beskjutning. Och det hade redan varit oerhört nära att sluta med svenska förluster vid åtminstone ett par tillfällen.

Just den 23 oktober stökade läget till sig ytterligare; som om det inte var nog med att försöka skapa reda i det kaos orsakat av att två av parterna drabbat samman i fullt krig besköts några av bataljonens pansarbandvagnar dessutom från den tredje parten, som annars var relativt passiv just där och då. En 20 mm automatkanon på den serbiska sidan fronten i Olovo brände av flera skurar mot några av Nordbats pansarbandvagnar när de passerade platsen i hög fart. Projektiler passerade över, mellan och bakom vagnarna – men som genom ett under träffade inte en enda av projektilerna. Nordbat 2 verkade ha turen på sin sida.

Nere i Vares centrum hittades samma dag 233 män, inspärrade i en skola där de utsattes för tortyr. Skolan sattes omedelbart under bevakning för att få övergreppen att upphöra. Det fanns en hel del att bita i för de alldeles för fåtaliga nordiska FN-soldaterna – totalt kanske ett hundratal – som nyss ramlat in i Vares. För flera hade det knappt gått ett dygn sedan en väsensskild tillvaro på underhållsbasen Pancevo, på alla sätt långt ifrån utmaningarna i krigets Bosnien.

Med den redan pressade situationen för Nordbat 2, där huvuddelen av bataljonen satt fast utanför kriget – i nämnda Pancevo – fanns det inget större hopp om att få förstärkningar till Vares. Trots det gjordes flera försök att nå byn Stupni Do, där en rökpelare syntes mot himlen och bataljonen anade det värsta. De HVO-förband som spärrade vägen var så aggressiva att det inte gick att pressa sig in i byn med de begränsade resurser Nordbat 2 förfogade över. En offensiv hållning var heller inte direkt något FN:s centrala ledning – BH Command – uppmuntrade. Tvärtom. De hade nog helst sett att Nordbat återgått till campen, dragit ett täcke över huvudet och återvänt när allt lugnat ner sig.

Vi kom försent för att rädda Stupni Do. Men mot alla direktiv, och mot alla odds, lyckades vi i alla fall rädda de överlevande som lyckats fly – utan att deras förföljare hann tysta dem. Detta i en såväl fysiskt som politiskt riskfylld operation. Och efter den dagen bestämde vi oss för en betydligt mer offensiv hållning, som skulle möta kritik, men tämligen snart visa sig vara framgångsrik.

Och utan vittnena från Stupni Do som vi hittade, lastade in och – mot alla regler – körde över till andra sidan fronten hade världen kanske aldrig fått reda på vad som hände i Stupni Do.

Själv kommer jag aldrig att glömma, och jag tänker göra vad jag kan för att resten av världen inte heller ska glömma all den ondska människan är kapabel att utsätta sina medmänniskor för.

 –     –     –

 

Om världens undergång

I dagarna har senaste IPCC-rapporten släppts, och det rapporteras om att klimatkrisen kommer att leda till samhällskollaps.

Vi får väl se om denna existensiella utmaning landar i något annat än det historiskt sett vanligaste utfallet för undergångshot. Oavsett vilka existensiella problem en civilisation hittills ställts inför i världshistorien brukar ”lösningen” landa i ungefär samma sak:

Ett upplyst och hjältemodigt ledarskikt vänder sig till den lilla människan i den stora massan med uppmaningen

”Fortsätt jobba på precis som vanligt, men var lite duktigare, lite tacksammare och rätta lite lydigare in dig i ledet. Var nöjd med det lilla. Ät din ranson, sluta göra roliga saker som tar fokus från arbetet, arbeta istället mer, behåll mindre själv och ge mer till mig/oss/Gud – annars går det illa för dig. I utbyte lovar jag/vi/Herren dig dyrt och heligt trygghet – att du är förlåten och att alla dina problem då kommer att lösas, att du kommer att lossas från dina världsliga bojor och gå in i evigheten med högt huvud”.

Dock alltid med brasklappen att

”belöningen kommer tyvärr efter din död, men tänk på dina barn och barnbarn…”

Vi får väl hoppas på lite mer fantasi och innovativa grepp som faktiskt skulle kunna förändra något i vår så erfarna, välutbildade och upplysta värld denna gång.

Tekniken har ju åtminstone gått framåt, även om människan och hennes drivkrafter är desamma…

 –     –     –

Om att ta ställning

Flera utlandsveteraner har hört av sig till mig och frågat om inte även jag ska skriva under det veteranupprop mot att rösta på främlingsfientliga partier som hyllats både på Facebook och i gammelmedia de senaste dagarna. Jag hade inte tänkt kommentera det hela alls, men de vitt skilda reaktioner jag fått när jag meddelade mitt ställningstagande var för mig ett symptom på något viktigt. Något jag inser att jag vill blogga om.

Lars, som dragit igång uppropet, är en kollega från BA01 med stort hjärta och engagemang. En bra karl, men som jag också måste väga in i mitt beslut både är aktiv socialdemokrat och tydlig med syfte och mål bakom sitt upprop – att minska antalet röster som läggs på ett annat riksdagsparti. Min åsikt är att det är rätt självklart att han – utifrån sin övertygelse – dragit igång uppropet. Dock gör de partipolitiska kopplingarna att jag personligen inte deltar.

Jag vill inte på något sätt ge mig in i något där jag på ett eller annat sätt dras in i partipolitik. Mitt val att avstå ska inte tolkas som att jag tycker ni som stöttar uppropet gör det minsta fel, eller att jag istället tar någon som helst ställning för något annat.

Jag tar inte ställning till vad jag tycker du ska rösta på överhuvudtaget, helt enkelt. Det jag tar ställning för är att det är ett val du har att göra – och ett ansvar du måste bära – själv. Helt själv. 

Det är en gammal och viktig princip för mig personligen att aldrig uppmana någon att rösta vare sig för eller mot något eller några partier överhuvudtaget. Alldeles oavsett vad jag själv må tycka eller tänka. Jag gör det inte ens i privata sammanhang mellan fyra ögon med mina allra närmaste.

Denna princip värnar jag så fast om att redan den är utslagsgivande för att jag inte ska känna mig bekväm med att sätta mitt namn under uppropet.

Men jag har samtidigt all respekt för att andra människor inte delar mina personliga principer, har andra som de anser vara viktigare, eller är politiskt engagerade för eller emot olika politiska partier. Tack och lov har vi alla en mångfald olika syften och roller att fylla här i livet som kan komplettera varandra, eller fälla krokben för varandra. Allt beroende på hur vi hanterar våra olikheter.

Något jag skulle vilja komplettera frågeställningen om nationalism som orsak till krig är att jag – tyvärr – tror att verkligheten är betydligt värre, mer allvarlig och svårhanterbar än att orsaken till motsättningar kan förklaras så enkelt som med någon som helst -ism.

Min övertygelse är att fokuset på enskilda sådana kan vara en i bästa fall meningslös, men i värsta fall potentiellt farlig, förenkling av mötet mellan människans natur och vår allt mer komplexa verklighet.

Liksom vi veteraner har det gemensamt att vi alla delat uppgift och inte åsikt anser jag att vi människor dömas för våra gärningar – inte för våra tankar. Var vem du vill, tyck vad du vill, tro vad du vill – men bete dig på ett sätt som uppnår miniminivån av vad som går att leva tillsammans med i ett samhälle större än dig själv.

Hellre än värdegrund borde vi tala uppförandekod. Jag tror det är betydligt enklare att enas om.

För mig är orsaken till krig och folkmord flockinstinkten – att man med någon mer eller mindre olämplig anledning medvetet lyckas piska upp människans djupt nedärvda flockbeteende. Denna övertygelse har jag återkommit till både i denna blogg och i min bok om min väg genom bosnienkriget; Ett halvt år, ett helt liv. 

Att hata, förtycka och mörda är tyvärr något som historien visat att vi människor gärna skyller på precis vilken ideologi eller religion som helst för att ägna oss åt, även om vissa -ismer för all del är mer lämpade för ändamålet än andra.

Utan en uppriktig strävan efter medmänsklighet, upplysning och karaktär – en resa som börjar i dig själv – är vi människor gemensamt dömda att fortsätta göra om samma historiska misstag om och om igen. Där gårdagens förtryckta allt för ofta slutar som morgondagens förtryckare.

Historien är överfull av exempel där aldrig så vackra religiösa eller ideologiska grundprinciper parats med flockinstinkten och förirrat sig till flockbeteendets livsfarliga slutstadium – stämningen av den som inte är med oss är emot oss.

Flockinstinkten behöver ingen särskild ideologi, religion, ursprung, släktskap, kön eller hudfärg för att skapa grupptänk, hat, hot, rädsla och våld. Den är orubblig när vi ger oss hän till den. Den stänger all möjlighet till samtal, gör det omöjligt att hitta gemensamma lösningar, byter dialog mot låsta positioner och gör det sammanhang du finns i närmast predestinerat att urarta i polarisering, hat och våld.

Om du finner dig i en omgivning där flockinstinkten slagit klorna i människorna omkring dig finns det bara tre alternativ kvar: att snabbt fly, att tydligt visa lojalitet med din flock – oavsett hur grym och brutal den må vara, eller att bli den som ses som opålitlig – den som flocken ger sig på först av alla.

Precis som läget var på Balkan när jag var där för 25 år sedan.

Om vi kan lära oss att se och begränsa flockens makt över människan finns en liten chans att okunskap, rädsla, hat och polarisering kan mötas med lyhördhet, förståelse, kunskapssökande, dialog och upplysning. En chans att lägga ideologier och religiösa övertygelser åt sidan, ta utgångspunkt i det som förenar och lägga fakta och sakfrågor på bordet. En chans att respektera andras övertygelser, rädslor och visioner, lyssna, tänka och pröva idéer – för att tillsammans försöka hitta gemensamma ramverk, möjliga svar, hållbara förhållningssätt – och en gemensam väg framåt. Nyss sagda gäller oavsett vilken tro, vilket parti, eller vilken etikett du sorterar under.

Jag har all respekt för dig, veterankamrat, som engagerar sig i uppropet, för jag vet att du strävat hårt efter medmänsklighet, upplysning och karaktär, att du kanske har ett starkt politiska engagemang, och att du tar ställning med öppet och ärligt sinne. Gott så.

Min möjlighet att delta faller dock redan vid den för mig personligen överordnade principen att aldrig uppmana någon hur de bör rösta i allmänna val. Vare sig för eller emot något specifikt parti – hur fantastiska eller förkastliga jag än i min privata ensamhet må anse dem vara. 

Något jag däremot tar ställning för är att jag hoppas du som läser detta – veteran eller inte – alltid gör allt som står i din makt för att frigöra dig från flockinstinkten. Att du vågar fatta ett ärligt beslut utifrån egen kunskap och egna erfarenheter. Att du vågar ta ställning för eller emot vad du vill.

Rösta på vad du vill, eller rösta inte alls. Så länge det är ett medvetet val du gör själv, efter bästa förmåga och ärligt kan rättfärdiga för dig själv.

Grunda dina beslut på förnuft, och addera gärna lite känsla – men fatta aldrig beslut grundade på känsla utan åtminstone en liten gnutta förnuft.

Anslut dig gärna av egen vilja till en grupp, nation, armé, ett parti, en folksamling för att bygga gemensam styrka – men tappa aldrig bort dig själv, förminska aldrig dig själv, och glöm aldrig att det ansvar du bär för ditt val aldrig kan delas med andra – oavsett hur många du upplever dig ha bakom ryggen. Ansvaret är alltid ditt eget.

Och – om det rimmar med dina principer och känns rätt för dig ska du givetvis delta i veteranuppropet. Om det inte gör det ska du låta bli.

Att jag inte gör det ska definitivt inte tolkas som att jag är för vare sig rasism eller främlingsfientlighet. Och vad du nu må tycka om mitt ”ställningstagande att inte ta ställning” i just denna form – frigör tanken från att mitt val på något sätt innebär ett avståndstagande från ett ”vi. Gör mig inte till en ”dom”. För det är jag inte.

Jag tänkte slutligen komma med ett generellt råd till alla som engagerar sig i partier, ideologiska grupperingar, trosinriktningar, fotbollsmatcher, demonstrationer eller bara spontana folksamlingar:

Vakta noga på den varma, berusande känslan att tillhöra flocken. Hämta styrka i den, men fall aldrig i fällan att förutsätta att de som inte okritiskt håller med har fel, är korkade eller rentav onda människor. De är inte nödvändigtvis din fiende. Världen är komplex, och det kan finnas fullt resonabla anledningar till att andra tror, tycker, tänker eller handlar på ett sätt som för dig vid första anblicken kan verka korkat, ologiskt eller rentav ondskefullt. Den du ser misstänksamt på kan rentav vara din vän.

Döm inte utan att söka kunskap först. Tillskriv aldrig andra människor åsikter och känslor de inte har. Var nyfiken, fråga, lyssna, tolka din motståndare välvilligt. Tänk, värdera, ifrågasätt, argumentera. Om du kan – för mer dialog än debatt.

När vi glömmer att söka kunskap, glömmer tänka själva och glömmer att stå för våra beslut själva, det är då vi bjuder in ondskan, vansinnet och oordningen – kriget – till vår egen bakgård.

 –     –     –