Om att skydda, hjälpa och ställa tillrätta – del II (II)

I dag skriver Polisförbundets ordförande Lena Nitz på DN debatt om polisens synnerligen låga takhöjd. Polisförbundet har rätt; polisen har en unik känslighet för alla former av synpunkter från den egna personalen. Som anställd i polisen skall man hålla käften och göra som man blir tillsagd. Varken mer eller mindre. Annars är man ett problem.

Den som ens med de godaste intentioner har mage att ifrågasätta blir annars obönhörligen något som internt brukar kallas för ”jordad”. Det betyder att man är avstängd från varje vidare karriär och aldrig kommer i fråga för t ex befälstjänster. Även om man har de bästa vitsord blir man märkligt nog inte kallad till intervju till tjänster där annars i princip vem som helst – även unga oerfarna – kallas.

På temat ”jordad” tänkte jag berätta en historia om när jag som ung polis lyckade förstöra min karriär inom en polismyndighet genom att vara ung, naiv och onödigt frispråkig. Jag har alltid varit – och är fortfarande – oerhört intresserad av att analysera och utveckla mitt arbete. Det är jag oavsett vad jag sysslar med, och jag var det också (dumt nog) som ung polis under 90-talet. De allra flesta arbetsgivare jag har haft har sett denna egenskap som någonting positivt och uppmuntrat det hela, men just inom polisen betraktas det som ett synnerligen osunt intresse för det egna arbetet. Det blev snabbt synnerligen tydligt att det inte är okej att ifrågasätta och komma med utvecklingsförslag om man inte fått en uttrycklig order om det.

Jag tänkte exemplifiera med ett av de dummaste misstag jag själv gjorde i den vevan; jag tackade ja till en intervju från en lokaltidning.

Någon gång i mitten av 90-talet stod polisen inför omorganisationer (vilket f ö tycks ha varit ett konstant tillstånd sedan dess). En äldre kollega dök upp i korridoren och undrade om inte jag och en annan yngre kollega kunde ställa upp och svara på journalistens frågor. Själv var han rutinerad nog att låta bli. Unga och dumma som vi var sade vi ja till intervjun, och svarade så ärligt vi kunde på de frågor som ställdes. Det rörde mest vad som behövde utvecklas inom polisen för att bli bättre. Eftersom ingen i polisorganisationen någonsin frågar de anställda längst nere på golvet om sådana saker tyckte vi det var inspirerande att få frågan. Med media i ryggen kanske man kunde väcka debatt och hjälpa polisen åstadkomma förändring, tänkte vi barnsligt.

Själv siktade jag in mig på behovet av moderna datasystem och hänvisade till de befintliga där man måste lägga upp till fjorton mantimmar för att avrapportera en vanlig rattfylla. Redan för snart tjugo år sedan var polisens IT-system undermåliga och ineffektiva – och i huvudsak har det väl inte blivit särdelse mycket bättre med åren.

Mitt största misstag var nog att jag – förvisso åsyftande det högst mediokra IT-‘stödet’ – i tidningen undslapp mig citatet ”vi håller på att administrera ihjäl oss”. Det missuppfattades felaktigt som att jag uttryckt mig kritiskt mot utökningen av personal på den administrativa enheten, vilket var en fråga jag faktiskt inte brydde mig om alls, men som det just då var en del känsliga skriverier om.

Jag misstänker att jag dessutom fick ut för min något äldre kollegas kritiska kommentar om ‘svagt ledarskap bland mellanchefer’ eftersom journalisten lyckats blanda ihop våra namn i artikeln. Hur som helst kallades jag (men inte den andre intervjuade kollegan) upp till en av polismästarna som undrade varför jag yttrat mig i tidningen och att man ju inte alls var så många på administrativa enheten.

Jag förklarade att jag inte hade någon som helst åsikt om den administrativa enhetens göranden och låtanden, men stod på mig i att vårt administrativa arbetssätt var stelbent, byråkratiskt och synnerligen ineffektivt. Han höll inte med och undrade hur jag ville ha det. Jag påtalade glatt att jag tyckte det kändes stenålders att sitta och handknacka i gamla databaser från 70-talet för att sedan skriva samma uppgift gång på gång på gång i olika stelbenta ”datoriserade”(?) diarier. Särskilt när man (redan då)  t o m på ICA kunde ta fram sin streckkodsläsare, blippa på någons körkort och få fram alla registeruppgifter automatiskt. Om polisen åtminstone tog till sig hälften av denna nya teknik skulle en avrapportering bli snabb, rättssäker, med exakt tidpunkt för inrapporteringen – samt att själva avrapporteringen i sak därefter skulle handla om ett fåtal fritextrader.

Hela den tidskrävande avrapportering och administration som stjäl mängder av poliser från de gator där de behövs lätt skulle kunna lösas på några minuter bara man använde ny teknik på det sätt den avsetts. Dessutom torde det gynna integriteten om datorn kontrollerade personliga uppgifter, inkomstuppgifter och annat som enligt regelverket skall slås upp i en mängd olika databaser istället för att tre, fyra befattningshavare – oberoende av varandra – skall sitta där och snoka i registren helt i onödan.

Han avfärdade mitt förslag som ‘science fiction’.

Det tyckte jag var att överdriva något. Men något jag aldrig fick sagt rent ut av någon vare sig vid mötet eller senare var att mitt naiva samtal med media, och min lika naivt envisa tro på att stå för min åsikt också i praktiken innebar att min karriär vid den myndigheten var slut.

Jag blev aldrig mer kallad till intervju till någon som helst intressant tjänst vid den myndigheten. Det kan förvisso bero på att jag var fullständigt olämplig för alla former av utvecklande tjänster, men det intressanta var att jag var rätt ensam om det – förutom i något fall möjligen någon gravt alkoholiserad kollega som just vid ansökningstillfället var satt under utredning. De mycket goda referenser mina närmaste chefer (som faktiskt arbetade med mig på riktigt) gav betydde inte längre ett jota.

Jag tröttnade helt och slutade vid den aktuella myndigheten. När jag några år senare efter att ha arbetat vid andra myndigheter, samt även i privat sektor fick ett ‘återfall’ till polisen och flyttade hem sökte jag anställning vid samma myndighet igen, dock med placering på en annan ort. När jag vid den anställning sökte en någorlunda för mig utvecklande tjänst visade det sig rätt uppenbart att jordningsstämpeln fortfarande satt kvar. Jag blev trots mycket goda vitsord, bl a från nationella enheter, fortfarande inte kallad till intervju. Om jag inte minns fel hade 14 personer sökt. Alla kallades till intervju – utom jag och en kollega till.

Just den, sista gången delade jag nämligen mitt limbo-öde med en erkänt skicklig, kunnig och intelligent kollega. Det hade nämligen i samma veva distribuerats en skämt-fabel i polishuset och som var oerhört – i mitt tycke faktiskt lite väl elakt – kritisk mot hur saker och ting bedrevs i polishuset. Ryktet gick i ‘korridoren’ att historien var så välskriven att det måste vara någon av oss två som skrivit den, vilket räckte för att vi – och bara vi – direkt plockades ur alla rekryteringshögar och demonstrativt inte ens kallades till intervju.

Denna sista gång jag förnedrade mig genom att söka en tjänst gav min dåvarande kommissarie mig en kopia på det myndighetsbeslut min ansökan hade resulterat i – vilket det nog egentligen inte var meningen att han skulle göra. Kommissarien förstod ingenting, var riktigt förbannad, och påtalade att jag ‘skulle ha klart för mig att detta är ingenting som vi på den här enheten står bakom’. Både min närmaste chef och kommissarien var oerhört nöjda med mitt arbete och hade förordat mig för tjänsten. Men; fyra högre polischefer – varav ingen någonsin hade arbetat med mig – hade överprövat ärendet och sänkt mitt betyg till den skräpstatus som behövdes för att som enda sökande slippa kalla mig till intervju .

Mina ‘korrigerade betyg’ från ledningen hade dessutom föga med mitt yrkesliv att göra, utan handlade snarare om subjektiva påståenden om min person. Det enda omdöme som väl var någorlunda möjligt att ta till sig var att jag skulle ”visa ett tag till att jag utvecklats positivt”. Utvecklats positivt från vad? Jag hade synnerligen goda vitsord från samtliga som arbetat med mig, och såväl mina betyg, referenser som förmåga hade visat sig konkurrenskraftiga nog för att kvalificera mig till åtminstone ett par av polisens nationellt i särklass mest eftertraktade och krävande nationella enheter!

Nå. Jag har fortfarande kvar en kopia av beslutet jag brukar fnissa åt när jag råkar hitta den liggande i mitt personliga arkiv.

Jag var ung och naiv och trodde faktiskt på den tiden att ärligt kritiska frågor och förslag till utveckling var något positivt som skulle hjälpa verksamheten framåt, och att det åtminstone inte skulle ses som illojalitet om man försökte omsätta sina nyvunna erfarenheter i förbättringsförslag. Jag var väl å andra sidan heller inte särskilt foglig när det gäller att ‘veta hut’ och fortsatte dumt nog stå för vad jag tyckte och tänkte.

Kanske borde jag ha hållit en betydligt lägre profil och inte tänkt och tyckt så mycket om mitt arbete. Istället gjort som jag blivit tillsagd oavsett hur mycket kognitiv dissonans det orsakat – men jag hävdar fortfarande att det är svårt att möta allmänhetens minst lika kritiska (men ibland betydligt mindre diplomatiska) ifrågasättanden med en hållbar motivering om man som utförare inte själv kan förstå eller motivera vad man håller på med. Då måste man rimligtvis få ställa även kritiska frågor.

Jag har nämligen en gång lärt mig att kritisk inte är samma sak som negativ. Tyvärr kände jag mig inom polisen rätt ensam i den barnatron. Jag är samma glatt ifrågasättande människa än idag, och jag har haft massor av arbetsgivare – men det är bara inom polisen jag har mötts av en sådan uppenbar och total ovilja att föra en kostruktiv dialog med den egna personalen.

Inom polisen fick jag lära mig att kritik eller frågor i samband med några som helst råd, order eller direktiv från ledningen per definition alltid är någonting negativt, och att allt utom att oförblommerat ställa sig bakom alla beslut utan följdfrågor kallas illojalitet.

I polisen tänker man inte själv! Utan att ens öppna käften gör man exakt vad man blir tillsagd att göra  – varken mer eller mindre. Allt annat stämplar dig som ett problem tills du tydligt visat din förmåga att böja nacken och ‘rätta in dig i ledet’.

Jag blev faktiskt rätt less när ja-sägande mellanchefer – som dessutom inte var mina chefer – ibland kunde hitta sätt att utöva olika härskartekniker för att man var ‘obstinat’ eller ‘illojal’ om man ställde minsta uppriktigt menade fråga hur beslut man inte riktigt förstod, eller uttryckte farhågor eller varningar om oönskade konsekvenser och bieffekter av dem när de skulle omsättas i praktisk handling ute i verklighetens vardag. Och, visst, till slut blir man även själv kanske onödigt obstinat:

Jag kontrade vid något tillrättavisnings-tillfälle över min och kollegornas ”illojalitet” med följande mini-historia…

Om du är en duktig rörmokare, och det kommer en ingenjör och berättar för dig att han nu kommit på hur man kan spara pengar genom att dra färskvatten och avlopp genom samma rör till halva kostnaden – vad är ‘lojalitet’ för dig?

– Gratulerar du ingenjören till det fantastiska och ekonomiskt fördelaktiga beslutet?

– Säger du ‘ja, det är i och för sig inga praktiska problem att göra så – men det kommer sannolikt att få följande konsekvenser…’?

– Vägrar du och kallar chefen för ‘idiot’?

Mitt alternativ ligger i ärlighetens namn på alternativ två. Om något drar det mer mot alternativ ett än alternativ tre – men trots det är jag ‘illojal’?

Jag blev väl inte direkt mindre jordad av den eskapaden… men jag tycker fortfarande det var värt det.

Hur som helst fick mina belackare rätt. Jag är inte längre kritisk till polisorganisationen. Jag är numera direkt negativ. Det är för mig en gåta hur så bra, duktiga och engagerade människor polisväsendet trots allt består av kan organiseras och instrueras på ett sätt som ger så mediokert resultat. Och det tycks inte direkt bli så där himlastormande mycket bättre med tiden.

När jag började i polisen 1991 fanns det 118 självständiga polisdistrikt till skillnad från dagens 21. Det fanns 17000 poliser mot dagens 20000. Om man jobbade skift arbetade man då 34,15 timmar per vecka. I dag gör skiftjobbande poliser 38 timmar per vecka. Vi jobbade tre helger av sju, nu arbetar skiftjobbande poliser varannan helg. Vi skrev på skrivmaskin och för hand, idag finns datorer.

Trots allt detta får man idag inte ut ens hälften så många poliser på fältet som för tjugo år sedan.

Nåja, förvänta er inga underverk av att slå ihop alla polismyndigheter till en enda. Polisen har misshandlats och detaljstyrts i så många år att jag faktiskt, allvarligt, tror att det är en organisation bortom all räddning. Polisen kommer aldrig att bli en effektiv myndighet. Märkligt nog, för den är fylld av så oerhört mycket bra människor – på alla nivåer. Trots att några av de vassaste och bästa människor jag någonsin arbetat med finns inom polisen är polisen som organisation den mest misslyckade, minst produktiva och mest lågkvalitativa jag någonsin arbetat i. Och jag har haft en hel del riktigt usla jobb, chefer och arbetsgivare i  mitt liv.

Kanske finns förklaringen till hur det kan gå så illa i en anekdot en sedan länge pensionerad rotelchef brukade berätta för mig. Han hade en gång mött en av stadens yrkeskriminella narkomaner på stan. Denne herre hade glatt förkunnat, ‘Du, vet du vad jag drömde i natt!? Jag drömde att polisen hade satt rätt man på rätt plats!! Men som tur var vaknade jag och upptäckte att det bara var en mardröm…’ De skrattade båda gott åt något som alla med insikt i polisens verksamhet visste var sant redan på 80-talet och som knappast blivit så där revolutionerande mycket bättre i dag heller.

Nå, trots att jag i princip alla andra fall anser mig vara en synnerligen positiv människa är polisen en av de organisationer som kan få mig att känna mig riktigt, riktigt bitter; både de många fantastiska människor som arbetar inom polisen och vi som behöver deras hjälp ibland är värda så mycket mer.

Det är så illa att jag innerst inne tror att det enda sättet att få polisen att fungera riktigt bra skulle vara att lägga ner den helt och bygga en ny polisorganisation från grunden vid sidan av den gamla. Något som förstås är realistiskt ogenomförbart. Vi lär få leva med den polisorganisation vi har, och får vara nöjda med att göra den lite, lite mindre dålig.

Hur som helst finns det två personliga favoriter bland de många liknelser som är talande för hur polisen (inte) fungerar:

Det första är ”Ett Sovjetunionen i miniatyr”. En byråkratisk, hierarkisk koloss som styrs mer av ideologi än praktik, där alla invånare är obetydliga bönder att användas för elitens ideologiska kamp. Där knappt någonting fungerar som det skall, men där den största dygden är att frisera sanningen så den motsvarar ideologin, och den största synden är att påtala brister – sanna eller ej. Utåt är allting perfekt, och den egna förträffligheten försvaras med näbbar och klor mot all kritisk granskning. Alla som inte stämmer in i hyllningskörerna förpassas till Gulag tills de lärt sig bli ‘bättre’, d v s mer lojala människor och medborgare som ivrigt deltar i hyllningskören av den egna ofelbarheten.

Den andra liknelsen jag brukat använda mig av är ‘Bizzarovärlden’. Seriefiguren Stålmannen träffade i ett serieäventyr på en tvärtom-kopia av sig själv från en annan dimension. Wikipedia förklarar: Bizzaro är en defekt kopia av Stålmannen, som ständigt försöker ”ta över” originalets liv. Bizzaro är väldigt dum, och han pratar ogrammatiskt. Han bor också i ett alternativt universum, Bizzaro World (Bizzarovärlden). Bizzaro gjorde allting baklänges och tvärtom. Han sade ‘hej då’ när han kom och ‘god dag’ när han gick. På hans planet var havet grönt och gräset blått.

Jag minns i sammanhanget just den rekrytering jag nämnt ovan, och som blev min sista sökandeprocess inom svensk polis; vid just den nämnda rekryteringen hade polisledningen hade anlitat ett professionellt rekryteringsföretag för att göra uttagningen till det ledarskapsprogram man sökte medarbetare till. För att inte rekryteringsföretaget skulle komma helt fel hade polisledningen dock först själva gjort en preliminär uttagning och rangordnat de sökande. När rekryteringsföretaget gjort sitt fanns samma lista, nästan på namnet helt bakvänd. Den som var rangordnad sist av polisledningen var rangordnad som etta av rekryteringsföretaget och tvärtom. Själv var jag som sagt en av två sökande polisledningen inte ens ansåg värda att träffa rekryteringsföretaget (efter den betygsöverprövning jag nämnde ovan).

Mot bakgrund av Bizzarovärldens (o-)logik har jag personligen alltid tolkat det som synnerligen hedrande.

När jag i slutet av 90-talet gjorde ett inhopp på den privata marknaden som chef hade min dåvarande chef avstämningssamtal efter ett halvår. Han påtalade att det verkade gå väldigt bra, att såväl kunder som personal pratade gott om mig, och att affärerna gick som tåget. Han undrade ‘hur jag tänkt och gjort för att få till det så bra’.

Då min chef visste väl hur polisen fungerade (och inte, och gärna skämtade om det) svarade jag – halvt på skämt, halvt på allvar – att jag inför varje utmaning eller möjlighet försökte tänka mig in i hur jag skulle ha hanterat saken om jag varit polischef. Sedan gjorde jag precis tvärtom.

Han skrattade gott och länge.

Nej, av alla märkliga, ofokuserade och lågproduktiva verksamheter jag arbetat i sticker polisen ut. Rejält. Och problemen sitter så djupt – och brett – att det enda realistiska alternativet som återstår nog dessvärre är att helt enkelt sänka våra förväntningar till den låga nivå polisen som organisation förmår leverera och bli glatt överraskade varje gång den överträffas.

Själv blev jag en gång polis för att jag verkligen kände att jag ville göra nytta för mina medmänniskor.

Tragiskt nog var det också just därför jag lämnade polisen.

P.S. Läs för övrigt denna Magisteruppsats från Lunds universitet om polisens ledarskap och förundras över vad som faktiskt står i den. D.S.

Tidigare inlägg: Om att skydda, hjälpa och ställa tillrätta I (II)

–     –     –