Om den internationella flygplatsen

Som säkerhetspolitiskt intresserad sitter man hela tiden och amatör-analyserar hot. Hot mot världsfreden, hot mot mänskligheten, hot mot de globala handelsrutterna utanför Afrikas Horn, och – förstås – hot mot Sverige.

Det sistnämnda har sedan mitten av 90-talet varit en tämligen iskall politisk fråga. Visst bubblade frågan upp efter 11 september 2001, men ingen har på många år resonerat kring några som helst hot mot Sveriges fortlevnad som självständig nation. Militära hot mot Sverige har vi varit förskonade från länge. Och kommer så förhoppningsvis att vara. Terrorism, miljöhot eller naturkatastrofer kan för all del bli allvarliga hot mot människors säkerhet – men kommer med all sannolikhet aldrig att kunna hota Sveriges existens som nation.

Jag skulle – min vana trogen – vilja se frågan om ‘Sveriges överlevnad som självständig nation’ ur ett helt annat perspektiv. Jag tror nämligen att det största ‘hotet mot Sveriges existens’ som nation betraktat är dess eget folk. Innan jag blir beskylld för något jag inte är vill jag poängtera att jag INTE nödvändigtvis menar att Sveriges befolkning p g a inre spänningar kommer att starta inbördeskrig mot varandra. Jag tror att en sådan utveckling är tämligen osannolik.

Vad jag menar är något helt annat som grundar sig i att begreppet ‘Sverige’ inte är ett självändamål. Det måste finnas ett syfte att upprätthålla nationalstaten. Och det finns gott om tecken som visar att man i framtiden frivilligt kommer att besluta sig för att upphöra som ‘nationen Sverige’ för att istället transformeras till något annat. ‘Hotet’ mot Sveriges existens behöver således inte betyda att någons säkerhet eller frihet hotas alls. Sveriges avskaffande kan t o m vara efterfrågat och önskat av landets befolkning.

Jag skall utveckla min teori: Sveriges folk tycks i en lugn, sansad och välövervägd demokratisk process inte längre anse det som särskilt högt prioriterat att existera som självständig nation. Åtminstone inte så länge de demokratiska principerna kan tillgodoses på andra sätt.

Och vad menar jag med det, undrar du då? Jo, här följer ett kort axplock av flera indikatorer som pekar i samma riktning (Jag skulle kunna hitta fler – det är faktiskt svårare att hitta något som på allvar pekar i motsatt riktning):

För att existera som nation bör man ha ett gemensamt syfte i form av ett nationellt intresse och/eller en gemensam nationell identitet. I dagens globaliserade värld är det svårt att grunda en stat enbart på etnicitet, även om vi paradoxalt nog själva arbetar för att sådana statsbildningar skall komma till stånd på andra håll i världen (Vi brukar ju ofta anse det viktigt att såväl kurder, palestinier som många andra folkgrupper skall ha ett ‘eget land’).

Ett etniskt ‘svenskt folk’ tycks, vad jag kan utläsa av den offentliga debatten inte gå att definiera, eller – om så vore – ens vara önskvärt att definiera överhuvudtaget, vilket gör det omöjligt att – som många nationer tidigare gjort – bygga på etniska grundprinciper. Av modellen ”vi hör ihop för vi delar blodsband och kultur”. Hur som helst är det knappast särskilt efterfrågat varken bland landets befolkning eller dess förtroendevalda företrädare. Här och där debatteras begreppet ‘svenskhet’, vilket jag anser vara en lika ointressant debatt som att diskutera begreppet ‘snygg’. Det är som jag ser det omöjligt att skapa en nation kring ett subjektivt begrepp för vilket det finns lika många definitioner som det finns invånare på jorden. Och där ingen definition kan sägas vara mer ‘rätt’ än någon annan.

Nåväl; det ‘nationella syftet’ kan bestå av en gemensam bild av historien, framtiden eller både och. Tyvärr är det enklaste och mest lättköpta syftet som håller ihop ett land ett yttre hot. Så har varit fallet också i Sverige fram till Sovjetunionens kollaps. Oavsett vad det sammanhållande syftet är; utan en någorlunda gemensam vision om just framtiden är det dock svårt att hålla samman ett land och motivera en nations existens i längden. Om jag följer den offentliga debatten är det faktiskt oerhört svårt att hitta något sådant gemensamt samlande mål, någon vision eller nationell identitet som motiverar vad ‘vi’ är, och vad detta ‘vi’ tillsammans skall ha staten Sverige till.

Med hänsyn taget till ovanstående och med vägledning av våra demokratiskt fattade beslut kan vi sluta oss till att ‘nationalstaten’ inte är en intressant fråga överhuvudtaget för invånarna i landet Sverige. Tvärtom är det snarare så att flera av våra demokratiskt utsedda representanter för folket ideologiskt och principiellt snarast tagit avstånd från nationalstaten.

Konklusion: Det enda offentligt kommunicerade, det enda vi har lika i Sverige – är att vi alla är helt olika. Och jag tror faktiskt inte det är hållbart på lång sikt att bygga en stat enbart på den grunden. Utan mer innehåll än så kan jag inte annat än tolka saken som att ‘nationen Sverige’ i princip är en administrativ konstruktion utan djupare syfte än att vara en geografisk administrativ gräns för hantering av samhällsservice. Och i sådant fall är värdet av ett medborgarskap inte mer värt eller av större djup än att välja pensionsfond eller kreditkortsleverantör.

I sammanhanget kan jag inte annat än undra om det inte som politiker trots allt känns lite trist när politiken blir helt visionslös och degraderas till ett simpelt kund/leverantörsförhållande. Gränsen mellan tjänstemän och politik blir allt mer otydlig.

I avsaknad av gemensamt syfte är det Sverige  vi lever i redan nu på god väg att utvecklas till vad jag skulle likna vid ‘världens största internationella flygplats’; en gigantisk avgränsad och tillrättalagd geografisk yta där det enda gemensamma målet är att man råkar befinna sig på samma begränsade plats på jorden försöker få livet att flyta förbi så bekvämt och odramatiskt som möjligt i väntan på något annat.

Av de platser som konstruerats för att människor skall vistas där är internationella flygplatser dagens tekniskt mest moderna och tillrättalagda sådana. Servicen är den högsta som går att uppbringa för så stora mängder människor, och allt är upplagt för att tillgodose behoven hos så många som möjligt. Miljön är exklusiv – och dessutom helt fördomsfri. Det finaste med den internationella flygplatsen är att den välkomnar alla, oavsett  kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Utan att bry sig om inkomst, börd eller samhällsställning.  I en fridfull symbios samexisterar gabardinbyxor, rastaflätor, turbaner, kippor, uniformer, slitna jeans, tredelade kostymer, folkdräkter, rullstolsburna, nunnor, åldringar, barn. Oavsett vem du är får du ta precis lika mycket plats, och du får också tillgång till samma tillrättalagda service.

Det låter måhända som ett drömsamhälle; ett lugnt, tryggt, kontrollerat, bekvämt, tillrättalagt liv – för alla – där allt är förutsägbart, välordnat och ingenting hotar ordningen och det goda livet. Där all förströelse och lyx du kan tänka dig är tillgänglig för alla. Bekvämt nog förs människor som är stökiga, högljudda, hånglar, skadar sig, gråter, dör eller andra obehagliga saker snabbt ur synhåll och in bakom kulisserna av professionell personal så att allt där ute där du vistas kan fortsätta lika lagom trevligt som vanligt. Business as usual.

Men; det goda livet gäller förstås bara så länge du håller dig till vad som förväntas av dig. Vilket är att göra så lite väsen av dig som möjligt medan du spenderar så mycket pengar som möjligt.  Man umgås inte på riktigt. Man delar inget djupare med andra människor på flygplatsen – annat än en önskan att egentligen vara någon annanstans. Graden av umgänge begränsar sig till att man socialiserar lite ytligt småtrevligt – i den mån man måste umgås med andra överhuvudtaget.

För att allt skall flyta på smidigt har man nästan bara skyldigheter på den internationella flygplatsen. I stort sett kan man säga att ens rättigheter består i en enda sak; att kunna köpa och konsumera precis vad man vill, hur mycket man vill. Den ekonomiska friheten är således närmast obegränsad – medan den personliga friheten och integriteten å andra sidan är nära nog obefintlig.

På den internationella flygplatsen sticker man inte ut, och man gör inget oväntat. Den internationella flygplats är inget för vilda partaj, stora livskriser, djup kärlek, kreativitet eller spontanitet. Man ordnar inte picknick och tar fram gitarren – för då stör man lugnet och kommer obönhörligen att föras bort av säkerhetspersonalen.

På den internationella flygplatsen är man lagom tillfredsställd och håller humöret på lagom nivåer. Man håller sig på sin plats – inom föreskrivna områden. Man bär alltid föreskrivna identitetshandlingar och lagom mycket tillhörigheter packade i lagom stora väskor som håller sig inom ramarna för tillåtna mått och tillåten vikt. Alla är jämlika, och ingen har mer än någon annan. Man innehar inte olämpliga eller potentiellt störande eller farliga saker oavsett hur roliga eller stimulerande man tycker de är. Åtminstone inte såvida du inte köpt dem på flygplatsen så att ditt innehav bidrar till flygplatsens ekonomi. Men i den mån du tillåts köpa olämpligheter för ruljansens skull får du förstås inte använda dem på flygplatsen.

Allt som är någorlunda viktigt för att det sociala systemet mellan dem som vistas på den internationella flygplatsen är professionaliserat och sköts av för ändamålet särskilt anställda och utbildade flygplatsfunktionärer. Allt för att skydda en från att behöva utstå obehagliga konfrontationer med det där oförutsägbara och potentiellt farliga vi brukar kalla livet. Det där ‘livet’ ägnar man sig helst åt på en annan, mer anpassad plats där det inte stör.

Man har tanke- och yttrandefrihet på den internationella flygplatsen –  men bara om du talar tyst så att ingen hör dig och kan bli kränkt. På den internationella flygplatsen är man ödmjuk, lydig och följsam – och gör som man blir tillsagd utan att ifrågasätta eller knorra.

Sedan är det förvisso också så att jämlikheten på den internationella flygplatsen är högst skenbar. Det finns förstås några som har det bättre än andra. Men de vistas i avskilda lounger som kostar extra. Dessa lounger är gömda i intetsägande korridorer så att de skall vara svåra att hitta för den stora massan. Då skulle de sköna fåtöljerna och de välförsedda bufféborden kanske kunna orsaka avundsjuka eller oro, eller – Gud förbjude – att någon vanlig människa av misstag skulle släppas in.

Problemet med en flygplats är att den – hur vacker den än är på ytan – saknar djupare mening och sällan får någon att känna för den, knyta an till den och utse den till ‘sin plats på jorden’. Det som utmärker en flygplats är att ingen av alla som vistas där egentligen vill befinna sig där. Alla som befinner sig på en flygplats önskar trots den ytliga skönheten, ordningen, tryggheten, bekvämligheten och allt utbud av efterfrågestyrd tillrättalagd bekvämlighet att de vore någon annanstans.

Alla.

För även om du till synes får alla dina världsliga behov tillfredsställda på den internationella flygplatsen saknas det någonting. Någonting viktigt:

Jag tror nämligen vi har mer än materiella behov. Vi behöver känna oss delaktiga i en större helhet. Knyta an till någonting. Och jag tror vi huvudsakligen behöver knyta an till fem saker: 1. en familj, 2. en historia, 3. en framtid och 4. en omgivning med vilken vi delar denna framtid och där vi 5. känner oss som en sedd och bekräftad del av en helhet som strävar tillsammans mot denna gemensamma framtid.

Internationella flygplatser är inga bra platser för att odla någon enda av dessa fem faktorer. Kanske är det därför vi tycks ha så många rotlösa, sökande och olyckliga människor numera, här på den ‘internationella flygplatsen Sverige’. Trots att världen objektivt sett aldrig varit en bättre plats att leva på för oss människor. Vad vi nog missat är att glädje, lycka, kärlek och allt som gör livet värt att leva inte är objektiva faktorer överhuvudtaget.

Så; mot bakgrund av vår strävan att efterlikna en gigantisk internationell flygplats tror jag personligen att staten Sverige i den form vi känner landet idag kommer att upphöra som självständig nation inom något halvsekel. Såvida inget oförutsett inträffar, förstås (vilket det förvisso alltid gör). I stället kommer f d Sverige att uppgå i någonting annat som kan locka med ett djupare syfte, d v s en gemensam vision som människor kan känna engagemang och lockas att arbeta gemensamt för.

Vad detta syfte skulle kunna bestå av vet jag inte. Tyvärr tycks intresset från politiken – oavsett partifärg – att föra fram några sådan visioner om vår gemensamma framtid vara obefintlig.

Om EU har hittat ett större syfte än att låna upp och låna ut pengar till krisande regeringar och storbanker kanske Sverige rentav kan överleva som en någorlunda självständig delstat i ett slags ”Europas Förenta Stater” (”EUSSR” brukar det väl också ironiskt kallas). Det är i skrivande stund den riktning som – helt utan debatt – känns mest utstakad. Eller så kanske vi hamnar i någon annan större (eller flera mindre) konstellation(er) vi idag inte känner till.

Man skall nog inte förfasa sig över det. Nationer har försvunnit, gått upp i unioner, anslutits till andra nationer och återuppstått igen åtskilliga gånger under världshistorien.

Det är en del av den geopolitiska evolutionen. Men det är för all del inte säkert att den ‘gemensamma vision’ som blir tongivande i framtiden är något vi alls skulle anse önskvärt idag. Vi kanske skulle bli rent förskräckta om vi visste hur framtiden kommer att te sig. Men nog vore det väl åtminstone värt att diskutera vad vi skall ha vårt land till i framtiden?

Så, är vårt ointresse för nationalstaten ett ‘hot’ mot Sverige? Nja, egentligen inte, då vårt ointresse är en spegling av folkviljan. Man skall inte tvinga folk att utgöra en nation med något djupare syfte om folket självt inte ser det som önskvärt. Men jag är inte helt säker på att vi driver Sverige åt det håll vi egentligen vill, även om alla delbeslut på vägen mot ‘självdestruktionen’ verkar aldrig så logiska, rationella och genomtänkta.

Och nog är det ett intressant fenomen efter sekler som nationalstat; vi svenskar är inte bara i full färd med att i samlad tropp gå ur svenska kyrkan.

Vi är på god väg att gå ur Sverige.

–     –     –

Tidigare på samma tema: Vad är syftet med landet Sverige?