Om den nya värnplikten i det nya Sverige

Sverige överväger att återinföra värnplikten. Från och med 2018 är det tänkt att först 4000 värnpliktiga per år, senare 8000 värnpliktiga per år, ska komplettera Försvarsmaktens yrkesförsvar, med dess totalhavererade personalförsörjning. Utredaren Annika Nordgren Christensen har, såvitt jag kan bedöma, gjort det bästa av förutsättningarna – men jag kan trots det inte annat än konstatera att något måste ha gått allvarligt snett i Sverige.

Jag har tidigare i bl a inlägget ”Värnplikten är död” från 2010 kritiserat det svenska beslutet att lägga ner värnplikten. I inlägget motiverar jag mitt stöd för värnplikten så här:

Att ha en flexibel och manstark organisation – vare sig den bygger på ett mer kvalificerat Hemvärn eller en värnpliktsarmé – ger möjlighet att skapa en för fienden betydligt mer oförutsägbar motståndare än en liten, smalt specialiserad yrkesarmé.

och:

Sveriges försvar bör i mitt tycke ha en skyldighet att behärska territoriet – inte att vara en ambulerande slagcirkus som åker omkring i ett för övrigt säkerhetspolitiskt vakuum och letar fiendens tät för att mäta sin styrka med.

Att några få gnällspikar som undertecknad förnedrade oss själva genom att skrika i motvind mot den eviga fredens konsensusorkan hjälpte förstås inte: Försvaret slaktades, och Sveriges förmåga till självständig försvarsförmåga förstördes för överskådlig tid.

Nu har så eftertankens kranka blekhet drabbat både de mer och de mindre ansvariga, man har börjat sakna kon i det tomma båset och försöker nu samla de skärvor man hittar för att bygga ett försvar igen. Och alla tycks nu överens om att det behövs mer folk för att få det svenska miniförsvaret att gå runt ens i sin nuvarande anorektiska form. Gott så. Men varje gång jag hör någon nämna värnplikten som ett ”personalförsörjningssystem”, som vore det likställt med vilket annat rekryteringssätt som helst, blir jag beklämd. Rentav förbannad.

Värnplikt är ett brutalt verktyg, som per definition utgör en form av slavarbete. Om man ska använda sig av det verktyget vill det till att man ödmjukt kan motivera varför.

Värnplikt är legitimt – men enbart som en desperat nödåtgärd. För att lösa det som omöjligen kan lösas på något annat sätt. Värnplikt är något man tar till för att det är det enda rimliga sättet att skramla ihop en tillräckligt stor armé i ett nationellt nödläge – det är inget man använder som ett personalförsörjningssystem för att fylla vakanser när Staten inte ids erbjuda tillräckligt skäliga anställningsvillkor vid en av sina myndigheter.

Vi tar det en gång till: Värnplikt använder man för att det är enda möjligheten som står till buds för att skaka fram 250 000 man som räddar landet och dess medborgare från undergången – inte för att ersätta 4000 eller 8000 vakanser vid en statlig myndighet.

Men, för all del. Låt oss göra som det är sagt. Och varför inte se den nya värnplikten som en prejudicerande möjlighet? I den pressade budgetsituation som råder, där det bevisligen går att återinföra värnplikten ”i det lilla” för att undvika att behöva klämma ut kanske 2-7 miljarder för att fylla vakanserna i Försvarsmakten finns betydligt fler, mer akuta åtgärder att vidta:

Låt oss förpassa de dyra stafettläkarna till historiens arkiv! En läkare har väl inte mer människovärde än en militär? Låt oss införa vårdplikt också. Under hot om fängelse skall läkare – i första hand frivilliga – tvingas att under ett år av sitt liv arbeta på svårrekryterade tjänster i Norrlands inland. För dagpenning på SGI-nivå. Billigt, bra, samhällsnyttigt.

Eller inte.

Trots allt är det betydligt mer riskfritt att vara läkare i Norrlands inland än att vara soldat i strid, men ingen normal människa skulle trots det föreslå något dylikt. För det är ju inte lika avgörande för nationens fortlevnad. Men med just det sistnämnda i minnet finns ett problem till att hantera kring värnplikten – en betydligt jobbigare och känsligare fråga att ta i:

Politik och media torgför omväxlande för medborgarna rätt motstridiga åsikter om nationen Sverige som företeelse; å ena sidan att Sverige inte är märkvärdigt alls, eller att medborgarna rentav ska skämmas över Sverige.

Å andra sidan att samma Sverige är ett föregångsland, något fullständigt unikt som dess medborgare ska vara oerhört stolta över i en grym, otrygg och efterbliven omvärld (Dock under förutsättning att denna oerhörda stolthet inte på något sätt innehåller minsta spår av patriotism eller nationalism, vilket torde vara en rätt intressant ekvation att lösa).

I en text om varför Sverige inte rår på IS-turism beskrev jag hur Sveriges unika version av patriotism/nationalism består av två märkliga delmängder, apropå det svåra att för människor som kommer till Sverige att förstå vad ”integreras” betyder, eftersom ingen kan förklara vad det egentligen är för fantastisk nation man ska integreras i:

Den första är att det i den offentliga debatten kommuniceras ett antal värden politiken, media och tongivande debattörer anser att folket borde gå i döden för, men som folket själva ännu inte riktigt förstått att hylla som nationalklenoder. Som t ex feminism eller stoltheten över att utgöra en moralisk stormakt. Att döma av de dagliga löpsedlarna som beskriver hur stora delar av befolkningen obstruerar och saboterar i frågorna tycks man inte direkt ha valt de lägst hängande frukterna att bygga en framtida genuin nationell stolthet kring.

Den andra är att det trots att Sverige officiellt saknar alla former av nationell stolthet förvirrande nog ligger ett rejält mått av nationell hybris-stolthet och bubblar under ytan. För samtidigt som inget land officiellt ska anses bättre än något annat utgör Sverige i svenskarnas självbild inofficiellt universums facit, har kommit lite längre, vet lite mer och har lite mer rätt än alla andra länder i världen. Den inbjudande tonen mot och respekten för andra människor, kulturer och samhällssystem kan ögonblickligen övergå i arrogant och argsint avsnoppande. T ex om någon icke-svensk vågar föra på tal att vederbörande anser österrikisk sjukvård vara bättre, sydafrikanska mataffärer mer välsorterade, fransk vägskyltning mer logisk eller iranskt kaffe godare än svenska motsvarigheter.

I denna förvirrade och förvirrande debatt om vad landet Sverige egentligen är och står för torde de flesta se att gamla sanningar och normer om vad som under 1900-talet varit ”Sverige” inte längre gäller. Om inte annat lär vi oss det dagligen genom att ta del av den offentliga debatten. Det produceras spaltmeter av politiska och mediala alster som talar om för oss att ”det gamla Sverige är borta” och att ”vi” nu ”tillsammans måste skapa det nya Sverige”. Utan att någon tycks kapabel att definiera vad man menar med något av begreppen.

Ingen tycks ha tänkt så pass långt att det finns en enda djupare idé ens i närheten av de för en nation avgörande begreppen vad, hur eller varför.

Det nya Sverige är så nytt att inte bara de invandrade har svårt att förstå vad Sverige är för märkligt djur – ingen vet längre vad Sverige är eller vad begreppet står för. Inte ens de som växt upp i landet burna av generationers arv. Begreppet ”Sverige” är idag föga mer än en geografisk yta där det bedrivs sjukvård, utbildning och ekonomisk fördelningspolitik.

Bakom alla floskler om ”vi”, ”frihet och demokrati” och andra aldrig så välformulerade värdegrunder har åtminstone inte jag inte lyckats identifiera någon rak linje kring detta nya Sverige; Vad är det och vad vill det förbli? Vad står det för, och hur vill det utvecklas? Vad är dess syfte?

Vad finns där under ytan värt att leva och dö för?

Jag har återkommande bekymrat mig i frågan, bl a i dessa inlägg (1) (2) och i den mycket uppskattade skrönan ”Sagan om brf Sverige”. Hittills har det varit som att ropa ut i ett svart hål. I den politiska debatten lyser frågan med sin frånvaro, och drunknar i mer prioriterade frågor för nationen Sveriges framtida överlevnad – som tröskelvärden för statlig inkomstskatt, nystartsjobb, pappamånader och samtyckeslagstiftning.

Själv känner jag mig mest förvirrad och förbryllad. Och jag tror ärligt talat inte ens politiken betraktat värnpliktsfrågan som mer än en teknikalitet. Ingen tycks medveten om att värnplikt är en direkt begäran om att du ska ge ditt liv för ett djupare syfte, någonting väsentligt större än du själv.

Det verkar skrämmande lätt för nationen Sverige att begära denna ultimata uppoffring av några få som tvingas därtill under hot om att kastas i fängelse, även om ingen tycks kunna formulera ett enda trovärdigt varför.

Värnplikt är lika mycket idé, värdering, samhälleligt kitt som det är en praktisk institution. Värnplikt måste vara en medveten del av ett tydligt samhällskontrakt. Den är lika mycket rätt som plikt. En grundläggande pusselbit i den anda och de ömsesidiga åtaganden av rättigheter och skyldigheter som bygger en nation.

Värmplikt ska, för att vara legitim,  vara en av de allvarsamt och nogsamt genomtänkta, långsiktiga, svårföränderliga, gemensamma åtaganden på vilka en nation byggs, vilar på och hämtar kraft ur. En solidarisk uppoffring av den sort ett samhälle kan stå på för att finna trygghet, självförtroende och styrka att utvecklas vidare.

Värnplikt är ingen ”quick fix” man tar till för att ragga personal när man vill dölja att man svikit ansvaret att styra sitt land.

 –     –     –

P.S. Läs i sammanhanget också detta närmast profetiska inlägg av militärhistoriske författaren och experten på militära specialförband Lars Gyllenhaal, samt mitt inlägg Om folket och dess försvar från 2012 D.S.