Om att världen upprepar sig

Apropå kravallerna i Husby slås jag återigen av hur svårt det är att förnya sig som bloggare när den värld man försöker beskriva på nya, spännande sätt envist och tjatigt återupprepar sig själv på det mest ospännande vis. Vissa repetitiva dårskaper tycks ödesbestämda och eviga, som något slags global Groundhog Day. Och på samma tjatigt repetitiva sätt kommer också vi tyckare att rabbla våra respektive tvärsäkra mantran om hur mänskligheten skall ta sig ur återupprepningens trygga famn.

Tyvärr kommer det inte att hända, av flera olika anledningar. Men när det nu är som det är tänkte jag vara lat. Istället för att skriva något nyskapande kring de föga nydanande kravallerna i Husby, som i sig själva känns lika hippa, fräscha och nytänkande som en nylansering av Hylands Hörna, kör jag en repris från den 12 augusti 2011, d v s för snart två år sedan. Texten handlade om kravallerna som då böljade genom England, men kan lika gärna appliceras på Husby, eller någon annan förort i Europa under efterkrigstiden. Byt ut ordet England mot Sverige och bestäm själv om du tycker innehållet känns aktuellt eller inte:

Jag har tidigare skrivit om hur man hanterar denna typ av ungdoms- och gängproblem i inlägget ”Bråkiga ungdomsgäng? Så här gör man:”. I korthet handlar det långsiktiga polisiära arbetet mot denna typ av problematik om tre huvudprinciper:

(1) närvaro, empati, humor och respekt i kombination med

(2) konsekvent, korrekt men fast repressivitet vid ‘gränsöverträdelser’ och

(3) uppföljning av de repressiva ingripandena.

Jag kan garantera att strategin ger effekt, men kan absolut inte garantera att det löser varje strukturellt problem ett samhälle, eller en del av det, må ha. Det finns inga magiska knep som får alla våldsamheter och upplopp att försvinna från jordens yta för all framtid. Man kan bara göra så gott man kan med de resurser och det engagemang man har.

Jag känner dessutom inte till i detalj hur man arbetat i England. Normalt sett är brittisk polis betydligt mer framåt och innovativ än vad svensk polis är – men det finns som i alla poliskårer också områden där man har att lära.

Hur som helst finns som sagt inga vaccin mot kollektiva oroligheter – som alltid uppstår ur frustration. Denna frustration kan i sig komma ur upplevelser av bristande framtidstro, maktlöshet, förtryck, ofrihet eller upplevda orättvisor. Vare sig upplevelserna är relevanta eller ej. Oavsett vilket – när oroligheter inträffar ansluter dock alltid en gigantisk svans av helt annat folk; bråkmakare som vill slåss eller simpla tjuvar som tar chansen att berika sig själva.

Jag misstänker att var och en har sin egen självrättfärdigande anledning till att delta i upploppen. Låt mig bara en gång för alla slå fast i sten att upplopp aldrig utförs av människor, utan av folk – alldeles oavsett bakomliggande orsaker. Och för den som inte förstår vad jag menar med skillnaden mellan människor och folk ber jag er fördjupa er i detta inlägg:  ’Om människor och folk’.

Åter till polisens i England göranden och låtanden; även om jag inte vet säkert spekulerar jag i att man i England har missat något i punkterna 1) och/eller 3) i min lilla ’strategi’. Punkten 3) är för övrigt den mest åsidosatta bland världens poliskårer trots att den sannolikt är den allra viktigaste. Utan den faller nämligen i princip syftet med punkterna 1) och 2).

Jag tror att min tidigare polis- och soldatkollega (från BA01) som yttrat sig om behovet av dialog i SvD har rätt. Man måste nå befolkningen på helt nya sätt för att hantera denna typ av oroligheter. Det löser inte alla problem, men kan åtminstone vinna över större delar av befolkningen på ens sida. Vilket är avgörande för att nå långsiktiga resultat. Men låt mig i sammanhanget poängtera att repressivitet och dialog inte är konkurrerande storheter, utan komplementära sådana. Den ena kan inte fungera utan den andra, vilket jag tidigare förklarat i inlägget ”Brott begås på vissa platser!”.
Jag citerar mig själv ur inlägget:

 Den felaktiga slutsatsen att repression och dialog skulle utgöra något slags motsatser dras ungefär lika ofta i den offentliga debatten som man återupptäcker att brottslighet är platsspecifik.

Sanningen är dock att repression är en direkt förutsättning för att någon dialog ens skall uppstå i ett brottsdrabbat område. Utan repression – en tydlig gräns, ett ‘annars’ – ser de element man vill arbeta för att åstadkomma en beteendeförändring hos tyvärr ingen anledning att föra någon dialog med polisen överhuvudtaget.

Om man inte är beredd att visa att man har ‘verkstad’ och inte bara ‘snack’ har man ett förtroende hos både allmänhet och ordningsstörare som är noll.

 I det akuta, pågående läget i England spelar det hur som helst mindre roll vilka långsiktiga strategier man må tycka skulle ha undvikit problematiken; det som händer händer. Nu. Att diskutera vad man borde gjort för att förebygga upploppen är som om man låg i ambulansen med massiv hjärtinfarkt och ambulanspersonalen istället för att koppla upp defibrillatorn började diskutera vad man borde ätit och hur mycket man borde ha tränat för att undvika infarkten.

Dialog och uppföljning ger långsiktiga effekter, men kommer inte att lösa problemen i England över en natt. Det går inte att lösa akuta, pågående upplopp med långsiktiga planer. Men förekomsten av massiva upplopp är om inte annat en tydlig signal att man kanske i efterarbetet borde inleda ett långsiktigt arbete med helt ny inriktning. Hur rätt man än agerat innan upploppen uppstod är förekomsten av dem en obönhörligt tydlig signal att det är dags att pröva någonting nytt.

Det ‘nya’ gäller såväl politiska som polisiära lösningar. Och om jag skall ge någon ledtråd om vad jag tror så finns det inga ‘quick fixes’, inga snabba regeringsbeslut eller budgetåtaganden som kommer att lösa problemet.

I det akuta läget – just nu – finns oavsett vad man tror om grundorsaker inte så mycket annat att göra än att utöva kraftig repressivitet; att visa beslutsamhet, handlingskraft, makt, att kalla in 16000 poliser och militär, att plocka fram det grova artilleriet, vattenkanoner, bean bags, hästar och batonger – och att döma alla plundrare hårt – d v s precis vad man gör i England just nu.

Tyvärr.

Men när man gjort det rekommenderar jag starkt att man återvänder till punkten 3) i min strategi:

(3) uppföljning av de repressiva ingripandena.

Man måste ut i de drabbade områdena och omväxlande reda ut varför upploppen inträffat, samt förklara vad man som repressiv myndighet gjort och varför. Och kanske än mer – vad man inte gjort, och varför inte.

Det finns dock några oerhört bra tecken på att det arbete ur vilket framtiden kan byggas redan kommit en bit på väg:

Att så många ställt upp frivilligt för att städa upp, och också bildat ”medborgargarden” för att skydda samhället skall man inte förringa. Det visar ett stöd för samhället som myndigheterna nog bör förhålla sig ytterligt ödmjuka inför. Man bör visa stor aktning och respekt för det engagemanget, och använda det som grund i det uppföljningsarbete man förhoppningsvis genomför.

 Och med uppföljningsarbete menar jag inte en ‘haverikommission’, utan en intresserad och ödmjuk polis som visar intresse för medborgarnas vardag och är närvarande i den. Det kan innebära samverkansgrupper av dialogpolismodell – men än viktigare är att alla poliser på plats i människors vardag upplevs som deras polis och inte som ‘statens knektar’ som gör nedslag för att tukta de mest uppkäftiga invånarna då och då. Polis är ett rent serviceyrke, för den som inte förstått det ännu.

Ungdomar är lättledda, vilket är grogrunden till att de utan eftertanke låter sig dras med i gäng och upplopp. Men det är förstås bättre om de leds av det omgivande samhället och polisen än av en lokal kriminell uppviglare.

Man låter sig dock sällan ledas av någon som inte har något spännande att erbjuda, och som man inte känner förtroende för. Det förstnämnda är nog mer en politisk fråga. Det sistnämnda något som bygger på personliga relationer och respekt (vilket jag ger min definition av i detta gamla inlägg).

Och det finns inga genvägar; för att få en personlig relation måste man vara närvarande. Respekt måste man ge innan man kan få.

Det gäller både poliser och förortsinvånare.

I uppföljningsarbetet är det viktigt att upploppsmakarna behandlas fast och korrekt (punkten 2). Det är inte respekt att behandla en förövare som ett offer. Det är respektlöst både mot den som begått ett brott och mot den som råkat ut för det.

Upploppsmakarna måste få klart för sig att det inte finns en enda upplevd frustration i världen som ursäktar deras beteende. De måste få klart för sig att de själva valt, att de personligen bär det fulla ansvaret för sina handlingar oavsett anledning, att de förtjänar sina straff, och att samhället inte kommer att ha något medlidande eller kommer att visa någon som helst förståelse för deras gärningar. Samhället och dess myndigheter står för sin behandling av förövaren och kommer att behandla honom/henne likadant varje gång han/hon väljer att begå brott.

Men; poliser får aldrig vara långsinta. Gärningsmännen skall oavsett gärning visas respekt som människor och efter avtjänat straff erbjudas en väg tillbaka in i gemenskapen i de samhällen de angripit. Vilket är lättare sagt än gjort, och dessutom kräver stöd från fler än polisen.

En enkel lösning som inte är lätt.

– – –