Framtidsspaning III (V): Om Matrix-samhället

Fortsättning från detta inlägg.

”Vägen till Helvetet är kantad av goda föresatser” (Holländskt ordspråk)

I alla former av organisering – så även demokratiskt samhällsbyggande – finns en inbyggd självdestruktivitet. Alla strävar vi efter förbättring, perfektion och en problemfri tillvaro. Denna strävan brukar börja med en paradox och sluta med en missriktad god vilja.

Paradoxen i vilket allt tar sin början är att vi i vår strävan att förenkla tillvaron måste konstruera och bygga allt mer komplexa samhällen. Att lata sig kräver hårt arbete.

Den goda vilja som driver förbättring riskerar sedan förr eller senare att förvandlas till sin egen fiende och visa sig vara den kraft som slutligen raserar hela bygget. Allt beroende på vår mänskliga oförmåga att instinktivt känna när det är nog och dags att sansa sig.

Vetskapen om att vi fungerar på detta vis har vi. Åtskilliga gånger har historien lärt oss att det är på det här viset. Men det betyder inte att vi har lärt oss tillämpa den lärdomen på något bra eller konstruktivt sätt för att undvika att förbättra oss till ruiner.

I vårt arbete med att skapa det moderna samhället strävar vi efter att bygga våra samhällssystem grundat på vetenskap, och inte så mycket på känslor. Effektiva lagar bör t ex grundas helt och hållet på logik och rationalitet, vilket gör att lagstiftningsverktyget principiellt är direkt olämpligt i de delar av våra samhällen som handlar om känslor. Därför bör lagstiftning undvikas så långt möjligt för att bygga oss kollektivt lyckliga.

För de flesta människor i västvärlden är det en självklarhet att det demokratiska systemet, med lagstiftande, dömande och verkställande krafter, i alla delar och i så hög grad som möjligt skall förlita sig på logik, rationalitet och modernitet som grund för samhällsbygget.

Den idealvärld alla moderna demokratiska västerländska samhällen strävar mot är tänkt att bli den som på bästa sätt tillvaratar människornas intressen. Dessa strävanden återspeglas i de logiska, rationella och moderna beslut som tas i syfte att, någon gång i framtiden, förhoppningsvis nå detta fantastiska samhälle tillsammans.

Lustigt nog ser idealsamhället i princip likadant ut oberoende av vilken religiös eller politisk övertygelse man anslutit sig till. Från yttersta vänster till yttersta höger, från ateism via monoteism till polyteism är det ungefär samma kriterier vi önskar oss av slutprodukten. Det vi är osams om är i princip bara hur den bästa, eller mest renläriga vägen till detta slutliga Utopia skall dras på bästa sätt.

Idealet, oavsett vad som skiljer alla världsåskådningar åt är, fritt uttolkat, en värld där vi alla lever ett liv i fullständig trygghet, där vi alla är delaktiga i vår gemensamma framtid, där ingen lämnas utanför, där alla är väl omhändertagna, får i sig rätt näringsinnehåll för ett hälsosamt liv, får omedelbar hjälp vid sjukdom eller skada och slipper hårt och slitsamt arbete…

En värld där pengar och status inte längre spelar någon roll.

En värld där klyftor, konflikter och våld mellan människor helt har upphört, och där alla är jämlika oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

En värld där alla har möjlighet att känna sig sedda, unika, lyckliga, och där den huvudsakliga sysselsättningen är att med enad mänsklig kraft hålla jorden och dess samhälle vid liv, och växa tillsammans i total symbios.

Dessa principer kan vi nog alla ställa upp på, och det vore svårt att säga nej till den som påstod sig kunna garantera ett samhälle som lever upp till alla dessa fantastiska kriterier.

Men innan vi alla ropar ‘halleluja’ ber jag att få påpeka att det enda samhälle jag kan påminna mig ha sett som stämmer in på dessa kriterier har jag sett i en science fiction-film.

Filmen heter Matrix.

I den filmen tillbringar alla jordens människor ovetande sina liv, sövda, som levande batterier i en kroppsbevarande gelé, med slangar inkopplade i ryggraden som håller dem i en dvala, medan ett konstgjort liv spelas upp i deras hjärnor för att underhålla dem och göra dem lyckliga.

Och det fungerar alldeles utmärkt för den absoluta majoriteten av världens trygga och lyckliga invånare.

Matrix-samhället känns måhända inte särskilt relevant eller tilltalande som exempel. Men jag hävdar att det är vad man riskerar få om man är för logisk, rationell och modern och eftersträvar enhetslösningar som passar alla. Om man låter allt för mycket av våra liv styras av politik, åtgärder och demokratiska vägval, glömmer att vi också behöver ett syfte med våra liv, och att detta syfte måste få vara vårt eget – individuellt för var och en av oss.

Matrix-världen får i det här sammanhanget gestalta missriktad välvilja och ett av mina favoritcitat: ”be careful what you wish for – it just may come true…”

Personligen tror jag inte att vi blir lyckligare av att överarbeta vår gemensamma strävan att göra våra liv till en för den genomsnittlige medborgaren tillrättalagd, vadderad och friktionsfri transportsträcka från vaggan till graven. För det första tror jag inte det är vare sig möjligt eller önskvärt för de flesta av oss. För det andra tror jag vi gör vårt samhälle till en rätt inskränkt, tråkig och för många kvävande tillvaro.

I ena andetaget mässar vi om mångfald och att alla ska med. I andra andetaget tycks vi fullt sysselsatta med att stifta repressiva och meningslösa lagar där rättsväsendet med våld, hot och straff skall piska oss till att bli bättre människor. Vi kan liksom inte låta bli, även om vi inte blir ett dugg bättre av att piskas till lydnad, och lagarna i sig knappast bidrar till att skapa vare sig bättre människor eller en bättre värld.

Jag tror inte ens de får oss att må bättre.

Många av dessa onödiga lagar adresserar ett samhällsproblem, men tycks missa att allt som är olämpligt inte nödvändigtvis måste vara olagligt. Ibland är sociala normer och regler betydligt mer effektiva än att skicka polisen på alla som uppträder mer eller mindre omoraliskt. Problem uppstår när man – som tyvärr har blivit allt mer vanligt de senaste åren – använder rättsväsendet och rättsskipningen för att ”skicka signaler” till samhället.

Att använda lagstiftning för att ”skicka signaler” är något som får mig att rysa av obehag. Jag brukar ofta säga att man i dessa fall har två betydligt mer logiska alternativ; utforma en informationskampanj eller skriv en insändare!

Det senaste lysande exemplet på ett lagförslag där jag undrar om man inser konsekvenserna är det nya förslaget om att polis skall kunna skriva ut ordningsbot på plats för nedskräpning. Vilket jag tycker kan vara ett i många stycken klokt förslag. Knappt hinner detta landa förrän debatten uppstår varför fimpar är undantagna trots att de upplevs utgöra ett så stort problem.

Vid första anblicken är det lätt att hålla med. Om man låter känslorna styra.

Jag röker inte själv, och känner inte ens någon rökare som anser att det är en bra idé att kasta fimpar. Ändå tycks väldigt många göra det. Trots det ställer jag mig frågan om kastandet av en fimp verkligen är en brottslig handling av den digniteten att det är en fråga för rättsväsendet? Samhällsekonomiskt och rent humant sett är det nog både billigare och mer rimligt att bekosta en informationskampanj, sätta upp askkoppar och helt enkelt sopa upp de fimpar som trots det hamnar på gatan.

Jag tycker helt enkelt inte man skall missbruka statens repressiva myndighet med våldsmonopol till att leta fimpar. Om man nu gör det hoppas jag man redan från början har klart för sig vilka konsekvenser det får, och jag förväntar mig att ansvariga för lagens införande står bakom polisen när den första tidningsartikeln dyker upp där någon med skrapsår i ansiktet berättar om hur han eller hon med våld släpats in i en poliscell för att ha kastat en fimp. För det är precis vad man i sådant fall har beställt av myndigheten i fråga.

Använder man sig av en motorsåg för att bre en smörgås skall man inte bli förvånad om hela smörasken far i bitar. Och i den mån den gör det är det inte motorsågens fel.

Rent konkret är följande vad som kommer att inträffa om man kriminaliserar fimpande på marken – och det kommer inte att bli ett olyckligt undantag eller en engångshändelse:

Polisen förutsätter på goda grunder att syftet med att skriva den nya lagen också var att den skall användas, och att brott skall beivras om man inte hittar andra sätt att tala de ”fimpkriminella” till rätta. Annars borde man rimligtvis aldrig skrivit den.

När en polis ser någon slänga en fimp på marken kommer polisen sannolikt gå dit och be honom eller henne plocka upp den. Om fimpbrottslingen vägrar – vilket definitivt kommer att ske, ofta – går det knappast att nöja sig med att säga ”jaha, men nu har jag i alla fall sagt till” och gå därifrån med svansen mellan benen. Förtroendet och respekten för rättsväsendet skulle knappast vinna på en lag med ”frivilliga böter”, där fimparen själv äger beslutet över huruvida polisen skall utfärda böter eller ej.

Alla poliser vet att om man en gång tagit initiativ till ett ingripande måste man fullfölja det.

I det här fallet skall ingripandet fullföljas genom att personen i fråga skall ha en ordningsbot enligt den nya tänkta lagen.

En ordningsbot är att jämställa med en lagakraftvunnen dom i domstol. Och hittills har i alla fall rättssäkerheten inte sjunkit så lågt att man kan döma anonyma människor för brott. Det betyder att fimpbrottslingen skall identifieras. Och det är här rättsväsendets verktyg börjar bli oproportionerliga:

Om det nu visar sig att fimpbrottslingen inte bär ID-kort på sig (vilket det heller, tack och lov, inte finns någon skyldighet att göra), eller helt enkelt vägrar säga vad han/hon heter (vilket är mycket vanligt) så kommer polisen att hantera vederbörande som rättssystemet föreskriver.

Den som har begått brott – oavsett stadgad påföljd – och vägrar uppge identitet kan enligt det s k ”tredje häktningsskälet” anhållas och häktas till dess identiteten är fastställd. För polisen på plats är det i princip det enda sättet man kan hantera läget – i alla fall om man både vill a) hålla sig till lagen och b) sköta sitt jobb.

För en kastad fimp skall fimparen således gripas, sättas i polisbil, transporteras in, kroppsvisiteras, tas av livrem, skor och tillhörigheter, ledas in i en cell och få dörren igensmälld i ansiktet. Gör han/hon dessutom motstånd kan hela historien dessutom ta omvägen via både blodvite, handfängsel och rättegång för våldsamt motstånd eller våld mot tjänsteman.

För att man fimpade på asfalten.

Om man nu anser att ovanstående känns som en rimlig och proportionerlig samhällsreaktion på detta fruktansvärda brott röstar man igenom den nya fimplagen –  men står också bakom de poliser som följer direktiven och använder rättsväsendets hela lagstadgade kraft för att upprätthålla lagen.

Eller så inser man att man genom att använda ett alldeles för kraftfullt verktyg för en bagatell skapar en ”no win situation”. Det kommer inte att öka förtroendet för rättsväsendet om polisen låter bli att använda den lagstadgade möjligheten att skriva böter. Men det kommer knappast heller att öka förtroendet för rättsväsendet när polisen med våld börjar släpa in alla som inte lydigt identifierar sig för att ta emot sin ordningsbot för ”olaga fimpning” till finkan.

Hur polisen än hanterar saken blir resultatet löjeväckande.

Personligen tror jag det vore lättare, billigare och betydligt trevligare för samhället om man investerade i en informationskampanj, offentliga askkoppar och utöka drifttiden på kommunens sopmaskin istället.

Ytterligare ett lysande exempel på felriktad lagstiftning är den nya sjöfyllerilagen, som förstås precis som alla andra lagar är synnerligen välment. Vid första anblicken kan den tyckas aldrig så självklar och logisk – men p g a att den är föga genomtänkt, illa skriven, har kört över de kraftfulla invändningarna från expertis och remissinstanser och dessutom angriper frågan ur fel synvinkel har man i praktiken bara ny-kriminaliserat en mängd icke-problem.

Därigenom har man krånglat till livet för mängder av människor som inte förtjänar det, samtidigt som man har skapat en självgenererande problemmaskin som kommer att svälla allt mer och sluka allt större samhällskostnader.

Jag har tidigare också vänt mig mot tillskapandet av påbjudna statliga värdegrunder, civilkuragelagar, körkort för cyklar, tittningsförbud på barnporr och en mängd andra välmenta och i teorin logiska, rationella och moderna lagar – som jag personligen inte tror löser någonting, utan bara skapar misstro mot rättssystemet. Ett samhällsbygge är som ett korthus – när det blir stort och komplext är varje kort som läggs på hastigt, utan varsamhet, eftertanke och tydlig idé om hur det stärker huset ett steg mot kollaps.

Och när huset väl rasar är det omöjligt att återfå kontrollen förrän raset slutar av sig självt. Att försöka rädda ett sönderfallande korthus gör oftast bara saken värre, men har man tur blir det tillräckligt mycket kvar att börja om bygget på.

Kort sagt bör man tänka sig för innan man får allt för bråttom att skapa en bättre värld. Om du frågar mig tror jag upploppen i England är ett symtom på att man där borta byggt lite väl ivrigt på korthuset de senaste tio åren, och dessutom försöker öka takten.

Vi i Sverige ligger förstås som sagt inte långt efter.

De flesta av oss som lever i samhället vill att våra liv skall domineras av begrepp som glädje, passion, lycka, tro, hopp och kärlek.

Tyvärr kan lagstiftning endast hantera begrepp som måttfullhet, mätbarhet, ordning, struktur, logik, rationalitet och modernitet.

Lagstiftning kan sätta ramar inom vilka glädje, passion och lycka mycket väl kan frodas. Vissa grundläggande regler är rentav en förutsättning för att nyss nämnda skall kunna uppstå och leva vidare.

Problemen kommer när vi börjar förbättra lite för mycket. När vi glömmer att lagstiftning endast kan en enda sak; att med våld eller hot om våld tvinga fram eller hindra beteenden.

Börjar vi använda lagstiftning för att försöka styra känslor, attityder eller värderingar ägnar vi oss åt rent demokratimissbruk. Oavsett hur grundmurat folkligt stöd lagstiftningen må ha slutar det obönhörligen med att vi börjar använda polis och samhällssanktionerat våld för att styra upp olämpliga vardagsbeteenden som snarast hör hemma på ”arga lappen”.

Förutom att undergräva förtroendet för rättssystemet stänger lagstiftning av den sorten in istället för att möjliggöra. Och vi får aldrig glömma att det är betydligt lättare att lagstifta bort lycka, glädje och passion än att lagstifta fram nyss nämnda.

Innan vi ivrigt låter oss svepas med i nästa ”förbättringskorståg”, och som medel för att skapa en bättre värld väljer vårt logiska, rationella lagstiftningsvapen får vi inte glömma att nästan allt som får oss att må bra, att bli lyckliga – är allt annat än logiskt, eller rationellt. Det behöver inte ens vara modernt.

Det mesta av det bästa vi har som individer, som människor – vare sig det är hundar, frimärken, jakt, golf, skytte, dykning, hemslöjd, speedway, fotboll, utförsåkning, modelltåg, ridning, svampplockning, fallskärmshoppning, vinprovning, rally, trädgårdsskötsel, att spela i band eller vad du vill – är inte bara ett intresse; det är så gott som alltid ett särintresse. Som ofta stör någon annan, eller kan utsätta andra för någon mer eller mindre långsökt grad av risk. Oftast är det vi ägnar oss åt för att må som bäst också helt utan reell samhällsnytta.

Tyvärr är det, när vi använder den logik, rationalitet och moderna förhållningssätt vi stiftar lagar med alltid lätt att förbjuda ”störande eller farliga särintressen utan reell samhällsnytta”. Särskilt om man inte förstår och själv inte är intresserad av nyss nämnda.

Allt vi ser om vi är allt för logiska, rationella och generella är en samling människor – med lika många brinnande individuella intressen och passioner – som i genomsnitt inte har något av dem.

Kontentan blir att i genomsnitt borde allt roligt förbjudas.

Nu är inte alternativet till detaljregleringar och förbud total anarki. Regler måste finnas. Men alla regler behöver inte vara lag, och underkastade rättsväsendets repressiva straffapparat. Man får som sagt inte glömma den stora kraften i sociala normer och konventioner. Vi måste lära oss leva med att allt som är lagligt inte är lämpligt, och allt som är lämpligt inte är lagligt.

Vi måste lära oss att inte bara säga det, utan att verkligen gilla olika – och vi måste lära oss att visa hänsyn.

Hänsyn är ömsesidig. Att visa hänsyn innebär inte bara att så långt möjligt undvika att utsätta andra för olägenhet och fara – det innebär också att acceptera rimliga störningar och att bli utsatt för hanterbara risker från andra människor utan att bli ”kränkt” och ropa på förbud och straff. För det mesta går det alldeles utmärkt att tala med sina medmänniskor och få dem att ändra sina beteenden utan att blanda in en myndighet. Det är t o m tillåtet att bli irriterad eller arg utan att polisen nödvändigtvis har med saken att göra.

Fördelen med sociala normer är dessutom att de ofta är minst lika effektiva – om inte mer effektiva – än lagstiftning när det gäller att påverka ett beteende. Samtidigt har de fördelen att man faktiskt kan bryta mot dem i nödfall om man inte ser någon annan rimlig lösning, eller för att man känner att man bara måste stå för något man verkligen tror på. 

Allt olämpligt eller farligt behöver inte lastas på vårt offentliga rättssystem, med allt vad det innebär.

Om vi spar ett människoliv per decennium på att införa en påbjuden värdegrund, låta Kustbevakningen styra upp vad folk har i sina picknickkorgar i skärgården, får färre tömningar av gatsopningsbilen för att vi skickat polisen att bruka våld på fimpkastare eller under hot om rättegång lyckas få alla att bära flytväst.

Blir vi lyckligare av det?

Åtminstone i genomsnitt?

Nästa inlägg, ”Framtidsspaning IV (V): Om rasande korthus”.